Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Med många namn. Muhammad Mursi har bland annat kommit att kallas »reserv­däcket« eftersom han var sitt partis andrahandsval.

Utrikes

Den folkvalda despoten

Egyptens president Muhammad Mursi är kompromissernas man som fått större formell makt än den gamle diktatorn. Islam Habib förklarar hur gick det till.

Muhammad Mursi har gjort en lång resa. När han i juni 2012 blev Egyptens första demokratiskt valda president, hade han ägnat stora delar av sin kampanj åt att bli kvitt stämpeln som »reservdäcket« – en referens till att han var Muslimska brödraskapets andrahandsval sedan rörelsens starke man Khairat al-Shater diskvalificerats. I presidentvalet vann han med knapp marginal över Ahmed Shafiq, en galjonsfigur från den gamla regimen.

I dag är situationen radikalt förändrad. På gatorna pågår våldsamma demonstrationer, folkmassorna på Tahrirtorget skanderar samma slagord som under arabiska våren, nu riktat mot Mursi, som fått öknamnet Morsollini. Frågan är vart Egypten är på väg – mot embryot av en vacklande demokrati eller mot en fullfjädrad diktatur?

För att besvara den saken, först en förklaring av hur makten i några raska steg förstärkts kring Mursi sedan i maj. Redan innan han tillträdde, fattade konstitutionella domstolen beslut om att upplösa parlamentet. Avsikten var att säkra den gamla regimens inflytande på bekostnad av vad domstolsväsendet betraktade som ett alltför islamistiskt färgat parlament, och innebar att den lagstiftande makten övertogs av militärrådet – den gamla regimens maktcentrum. Det som inträffade sedan var emellertid att Mursi snabbt pensionerade Mubaraks gamla trotjänare i militärrådet – och övertog den lagstiftande makten. Inför hotet att domstolen även skulle upplösa den grundlagsförsamling som skriver landets konstitution slog Mursi tillbaka. Så inträffade för två veckor sedan det som tände demonstranternas gnista på nytt. Den 22 november presenterades ett dekret som innebar att alla beslut som Mursi fattat sedan makttillträdet varken kan överklagas eller upphävas tills en ny konstitution trätt i kraft. Därmed gav han sig själv nästintill oinskränkt makt.

Men vem är mannen bakom dessa kritiserade beslut egentligen? Den nu 61-årige Muhammad Mursi växte upp i en enkel medeklassfamilj i en liten by vid östra Nildeltat. Efter att ha tagit en civilingenjörsexamen vid Kairos universitet 1978 fortsatte han sin akademiska bana som doktorand vid California State University, USA. Vid hemkomsten till Egypten 1985 tog han en tjänst som professor på tekniska fakulteten vid Zagaziguniversitet där han sedan undervisade fram till 2010.

Under denna tid steg Mursi även i graderna inom det Muslimska brödraskapet och blev med tiden en av deras främsta politiska strateger och organisatörer. Under åren 2000–2005 var han ledare för Brödraskapets parlamentariska grupp i det egyptiska parlamentet och sågs som en av hjärnorna bakom islamisternas ökade närvaro i parlamentet. Vid flera tillfällen arresterades och fängslades han för sitt politiska motstånd, senast under de inledande dagarna av revolutionen 2011. Hans medlemskap i Muslimska brödraskapets inflytelserika högsta råd och senare som partiordförande för dess politiska gren, Frihets- och rättvisepartiet (FJP), tolkas av många som ett tecken på hans starka lojalitet till organisationen och särskilt till dess konservativa gren.

Just Mursis strategiska och politiska färdigheter i kombination med hans lojalitet har varit viktiga i hans resa mot toppen. Sin lugna framtoning och oratoriska färdigheter till trots är Mursi varken en karismatisk ledare eller enande figur. Det var i stället Muslimska brödraskapets väloljade maskineri, organisatoriska förmåga och engagerade gräsrotsaktivister som fick honom vald.

Detta är också vad som bekymrar många i dagsläget. Trots Mursis utfästelser att bli »en president för alla egyptier« tror många att hans relation till Brödraskapets ledarskikt innebär att han har organisationens bästa för ögonen, snarare än Egyptens.

I en symbolisk gest för att verka mer inkluderande lämnade Mursi alla sina poster inom Brödraskapet och dess politiska gren FJP vid makttillträdet. Dessutom tillsatte han en grupp av 17 rådgivare som ska representera olika samhällsgrupper samt fyra nära rådgivare som ska bistå Mursi i arbetet. Dock råder starka tvivel om hur stor insyn och påverkan rådgivarna faktiskt har i beslutsprocessen. Ett tydligt exempel är Samir Morcos som i egenskap av nära rådgivare och ansvarig för demokratiseringsportföljen avgick i protest mot det senaste dekretet som beslutades utan hans vetskap.

Mursi tycks hittills ha varit väl medveten om att de vida befogenheter han sitter på kan väcka otäcka associationer och har därför använt dessa sparsamt för att slippa utsättas för kritik. I ett försök att dämpa protesterna och öka förståelsen för dekretet har Mursi flera gånger poängterat beslutets tillfälliga karaktär. Han har understrukit att dekretet är ett nödvändigt ont för att kunna gå vidare utan att kvarlevor från den förra regimen sätter käppar i hjulet för demokratiseringsprocessen. Men i ett land med ett färskt minne av hårt politiskt förtryck regerar rädslan för att temporära lösningar lätt permanentas.

I bakgrunden ruvar en stark rädsla för framväxten av en islamistisk hegemon i Egypten, i synnerhet hos landets sekulära och relativt liberala opposition. Det har inte minst kommit att visa sig under den senaste tidens demonstrationer mot Mursis omstridda dekret som förvandlats till protester mot själva Muslimska brödraskapet. Slagord som »Nej till Murshids styre« skildrar den djupt rotade misstänksamheten om att Egypten i praktiken inte styrs av Mursi utan av Brödraskapets högste ledare – al-Murshid. Presidentdekretets försvarare har också vunnit stöd av inte bara anhängare av Muslimska brödraskapet, utan även av bokstavstroende salafister vars tidigare inställning till presidenten har varit skeptisk, något som ökat klyftan mellan islamister och sekulära.

Motsättningarna som aktualiserats finns dock inte bara mellan islamister och sekulära. Den pågående maktkampen är även i allra högsta grad en institutionell sak mellan presidentämbetet och den dömande makten. En av presidentens främsta avsikter med dekretet var att desarmera det politiserade rättsväsendet, där domare med arv från den gamla regimen satt käppar i hjulet för institutionella refomer. Domarkåren, som upplever Mursis dekret som ett direkt hot mot dess existens, är emellertid djupt splittrad. På många håll har domstolar ställt in sitt arbete i protest mot vad man anser vara ett intrång mot det rättsliga oberoendet. På andra håll verkar domarkåren i stället vara beredd att acceptera delar av det kontroversiella dekretet om ändringar genomförs.

Mursis senaste maktgrepp har utan tvekan kastat landet in i djupare politisk oro. Om polariseringen i det egyptiska samhället tidigare var stark, har den nu nått nya djup. Det är ibland svårt att avgöra om motståndet mot presidenten bottnar i en oenighet i sakfrågor eller om det snarare handlar om en djupt rotad rädsla för islamism. Oppositionen har klandrat Mursi för det mesta, från bränslekriser till tågolyckor. Samtidigt intar många av presidentens anhängare en närmast dogmatisk hållning och anklagar motståndare för att vara islamfientliga, felol (gamla regimanhängare) eller västuppbackade konspiratörer.

Även om den senaste krisen har lyckats ge kraft åt en annars djupt splittrad opposition, tycks Mursis motståndare nu ha hittat en gemensam sak att enas kring och verkar vara ovilliga att kompromissa. Upprymda av en atmosfär som för tankarna tillbaka till de arton dagar som fick Mubarak på fall, har oppositionen genomfört en styrkedemonstration med gigantiska folkmassor. Dessutom har man lyckats bilda en paraplyorganisation – Nationella räddningsfronten, bestående av cirka 35 partier och rörelser vars främsta mål är att stjälpa Mursis dekret. I denna ingår framträdande politiker och tidigare presidentkandidater som till exempel liberalen och förre chefen för det internationella atomenergiorganet IAEA, Mohammed ElBaradei, men även den tidigare nämnda presidentrådgivaren Morcos.

Det som händer nu är att det pågår ett intrikat maktspel mellan Egyptens olika maktsfärer där presidentens dekret och arbetet med den nya konstitutionen står i centrum. För, inför risken att framstå som svag och tappa ansiktet, har Mursi i stället riktat fokus mot skrivandet av landets nya konstitution, en process som under året kantats av kontroverser. Trots att ett stort antal av de icke-islamistiska medlemmarna har hoppat av i protest, röstade den islamistdominerade konstitutionsförsamlingen i en maratonsession fram ett konstitutionsutkast.

Härmed kan Mursi hävda att han menar allvar med att hans avsikt faktiskt är att dekretet ska vara tillfällig – tills en ny konstitution har antagits. Den hastigt påskyndade konstitutionen ligger nu framme för folkomröstning den 15 december. Innehållet i konstitutionen garanterar visserligen många grundläggande rättigheter men inrymmer samtidigt otaliga motsägelser och svepande formuleringar som lätt kan missbrukas. Ett antal människorättsorganisationer har uttryckt oro och Human Rights Watch skriver till exempel: »Att skynda fram ett utkast medan allvarliga farhågor kring grundläggande rättigheter kvarstår kommer att skapa stora problem längre fram som inte blir lätta att lösa.«

I och med motsättningarna kring Mursis dekret finns dessutom en risk att den splittrade domarkåren som ska övervaka valen kommer att bojkotta processen. Om domarna obstruerar den nya konstitutionen kan den paradoxala följden bli att Mursi behåller den makt han gett sig själv genom det tillfälliga dekretet. Egypten går utan tvekan en oklar framtid till mötes och kommande folkomröstning lär knappast frambringa klarhet i ovissheten.

Av: Islam Habib, statsvetare med inriktning på Egypten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera