Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Dinosauriens tid

Han har chockat svenskarna med sin oborstade machostil och erövrat finnarna med sin upphöjda vanlighet. Nu kommer Jörn Donner ut med självbiografin »Mammuten«.

Två manliga litteraturstudenter i Helsingfors snöar in på Jörn Donner. De tillbringar kvällarna med att se hans filmer och prata om hans böcker, de bildar ett Jörn Donner-sällskap med tusentals aktiva medlemmar. Men besattheten går överstyr och en av dem bryter sig in i Donners arbetsrum för att stjäla den Oscarstatyett han fick som producent för »Fanny & Alexander«. Det slutar med polisingripande och i pressen går Jörn Donner ut och kallar inbrottstjuven för »en satans galning«.

Efter en drygt femtio år lång karriär lockar Jörn Donner fortfarande till sig nya, unga och hängivna fans. Philip Teir, kulturchef på Hufvudstadsbladet och författare till novellen »Jörn Donner Appreciation Society« – i vilken historien ovan utspelar sig, trodde att han skrivit fiktion.

– Men när min bok kom ut hade jag ett uppträdande med Jörn Donner på en bokhandel i Helsingfors och efteråt kom det fram en man som sa att hans bror har alla förstautgåvor av Donners samtliga böcker. Jag tror att många fortfarande tycker att han är cool, säger Teir.

Oborstad och frispråkig, blyg och ömtålig. Supande festprisse, och känslig estet ut i fingerspetsarna. Intellektuell tungviktare och businessman. Ryktbar kvinnokarl och öm make. Framgångsrik riksdagsman. Kompis med Ingmar Bergman och Harry Schein. Överklassig och folklig. Författaren, kritikern, filmaren och den intellektuella elefanten Jörn Donner har under decennier präglat såväl den svenska som den finska offentligheten.

I februari fyller Donner åttio, och lagom till födelsedagen utkommer den tegelsten till memoarer som inte fått namnet »Elefanten«, men nästan: »Mammuten«. Utgivningen omgärdas av ett visst hemlighetsmakeri, vare sig det svenska eller finska förlaget får släppa något av materialet i förväg, enligt Donners egna önskemål. Och det är lätt att få intrycket av att det som Jörn Donner gör, det sker också på Jörn Donners villkor. Han är van att bestämma, konstaterar Tapani Ritamäki, litterär chef på Schildts & Söderströms i Finland, och Donners förläggare sedan slutet av nittiotalet.

– Har man en annan åsikt än han har måste man vara väldigt bestämd för att få sin vilja igenom. Han kan vara ganska surmulen, men han är en genuint omtänksam person och, tror jag, rätt så känslig under den tuffa ytan.

Författaren och kulturjournalisten Anneli Jordahl, som intervjuat Jörn Donner vid ett flertal tillfällen, bekräftar bilden av en brysk man som egentligen är en konstnärligt ömtålig, nästan blyg person men som ändå, innerst inne, härbärgerar ett stort självförtroende.

– Han är den där oborstade typen som alla älskar, en som trotsar alla konventioner – på det sätt som bara en överklassperson kan göra utan att sätta sin existens på spel.

Jörn Donners kulturella gärning, såväl i Sverige som i Finland, är intimt sammanbunden med hans person. Han är en levande illustration av idén om att liv och verk, person och budskap, inte går att skilja åt. I sin essäbok »Det trånga rummet« naglar författaren och litteraturprofessorn Merete Mazzarella fast Donners betydelse i en karaktärsbeskrivning som inte går av för hackor:

»Genom att kombinera suverän överklassfinlandssvenskhet med oborstad macho-finskhet har han oförskräckt chockerat Sverige och erövrat det finska Finland. Hans persona erbjuder kompensation för en lång rad nationella mindervärdeskomplex [...] han är jetplanens, ordbehandlarnas, filmens, tv:ns och reklamens man. Han är mannen som kan få kvällstidningarnas upplagor att stiga, han är i sant postmodernistisk mening sitt eget budskap.«

Jörn Donner föddes i Helsingfors 1933, in i det som Jordahl kallar »ett riktigt överklassammanhang«. Fadern, som dog när Donner var två år, var filolog, forskningsresande och politiker. Redan på femtiotalet gjorde Jörn Donner sig ett namn inom det litterära Finland; han gav ut sin första novellsamling som artonåring och hängde i kretsarna kring en äldre generation förgrundsgestalter inom den finlandssvenska litteraturen, som exempelvis Hagar Olsson. Donner har varit filmkritiker i BLM och Dagens Nyheter, chef för Svenska filminstitutet, suttit i riksdagen för två olika partier – svenska folkpartiet och socialdemokraterna – i Finland, och varit Finlands generalkonsul i Los Angeles. Lägg därtill en enorm produktion av egna böcker och filmer, och bilden av en ombytlig arbetsnarkoman träder fram. Tapani Ritamäki, på Schildts & Söderströms, förundras över Jörn Donners arbetskapacitet.

– Jag fattar inte hur han hinner och orkar, fortfarande. Han dricker och festar, och innan han fick lungcancer rökte han fyra paket cigaretter om dagen i fyrtio år. Han måste ha en extremt god fysik.

Den goda fysiken är inte bara en inre historia när det gäller Jörn Donner, utan i lika hög grad en yttre. Alla jag talar med om Donner nämner hans utseende; hans sex appeal eller, som Anneli Jordahl formulerar det: »Han ser fascinerande bra ut«. Med en festglad, toksnygg charmör följer också oundvikligen kvinnohistorier och dito skandaler. Jörn Donner har haft sitt mått av dem; tre äktenskap och en rad förhållanden, dekadenta partyn och medverkan i mjukporrfilmer, och inte minst en fotografering för den finska skandaltidningen Hymy, där Donner ses ligga naken på en strand i Gambia med en tjej som lär ha varit bara femton år gammal. Bilderna skapade stort rabalder.

– Hade jag varit i hans situation hade jag säkert tagit livet av mig, säger Ritamäki, apropå Donners förmåga att ständigt hamna i blåsväder. Så, utifrån det perspektivet har han tagit det bra, men det är klart att en del saker drabbat honom hårdare.

Nyligen berättade Jeanette Bonnier, som var gift med Donner under femton år på sjuttio- och åttiotalet i SVT:s »Min sanning«, om hur hon efter sin dotters död beklagat sig för sin terapeut om att hennes man inte fanns där för henne. Terapeutens svar är talande för den allmänna bilden av Donner som en inbiten, opålitlig kvinnokarl: »Om man är gift med Jörn Donner får man skylla sig själv.«

Annika Hellsten, kulturredaktör på Hufvudstadsbladet och vän till Donner och hans hustru Bitte Westerlund, avfärdar bilden av Donner som en kvinnokarl.

– Han har varit gift tre gånger, och haft några utomäktenskapliga affärer, visst, men vem har inte det? Det finns nog ingen i det här landet som det skrivits så många underliga osanningar om som om Jörn.

Philip Teir på Hufvudstadsbladet beskriver Donner som en förebild, inte minst för att han utmanat bilden av det som Mazzarella kallar »nationella mindervärdeskomplex«: Finlands eviga lillebrorsförhållande till Sverige. Som finlandssvensk har Donner nått ovanligt höga positioner i den svenska kulturvärlden.

– Han är fortfarande extremt produktiv och har oerhört starkt präglat bilden av finlandssvensk intellektualitet. När svenskar tänker på finlandssvenskar tänker de på runda mumintroll och en rökande, lite kaxig Jörn Donner, förklarar Teir.

I alla fall gäller detta för svenskar som växte upp på sjuttio- och åttiotalet, de som såg Jörn Donner sitta i tv och röka och dricka whisky tillsammans med Kristina Lugn och Bert Karlsson i programmet »Oförutsett«. Ett typexempel på Donners synlighet är den reklamfilm han gjorde för en acnelösning, och som byggde på en banal ordlek: »Den hjälper inte mot alla slags finnar, men den är bra!« Den filmen illustrerar inte bara Donners obehindrade vandring mellan finkultur och reklam, utan också hans identifikation med det finska Finland.

– Han är en av få finlandssvenskar som säger »jag är finne«, konstaterar Anneli Jordahl. Och jag tror att hans tvåspråkighet och identitet som först och främst finsk, har bidragit till att han blivit så uppskattad av hela Finland.

Tapani Ritamäki håller med:

– För några år sen pågick en ganska hätsk debatt om finlandssvenskheten, och där sas det bland annat att »det enda som är bra med finlandssvenskarna är Jörn Donner«. Trots att han är en borgerlig, intellektuell finlandssvensk är han också en vanlig karl som dricker Koskenkorva, och det har lyckats göra honom folklig.

Donner framträder som en ärlig och obekväm person, som trotsar alla påbjuda konventioner – ibland också för att få uppmärksamhet. I sitt sommarprogram för några år sedan, berättar han om hur han stod naken på huvudet på Drottninggatan men att det passerade obemärkt förbi, och konstaterar lakoniskt: »Jag skulle förstås ha ringt pressen först.« Han söker sig till ljuset som en hungrig insekt. I Finland är han fortfarande en superkändis. Ändå verkar han inte vara nöjd med graden av uppmärksamhet.

– Han beklagar sig i »Mammuten« att ingen ringer honom längre, säger Ritamäki. Jag tror att han saknar uppmärksamheten, han är en väldigt fåfäng person.

Kanske har den här kombinationen av uppmärksamhetstörst och rastlöshet legat Jörn Donner i fatet. Själv reflekterar han i sina memoarer över vad han egentligen uträttat – har de ständiga hoppen mellan film, litteratur och affärer gjort honom till en person som alla vet vem det är, men inte vad han håller på med?

– Man ser Donner som den multibegåvade finnen som aldrig fått riktig tyngd, vare sig som författare eller filmare eller kritiker, säger Anneli Jordahl. Men, han har skrivit riktigt bra böcker. Vaskar man bland de litterärt mer flacka böckerna, hittar man riktiga mästerverk, som hans litterära reportage »Rapport från Berlin«.

Om Jörn Donners memoarer lyckas med att åter placera honom i det starka rampljuset på båda sidorna om Östersjön, får den närmsta framtiden utvisa. Snart väcks urtidsdjuret till liv.

Fakta |Aktuell i februari

Jörn Donner är en finlandssvensk författare, regissör, producent, kritiker och politiker, född 1933 i Helsingfors.

I »Sverigeboken«, utgiven 1973, skildrar han sitt kluvna förhållande till det han kallar »kungariket Sverige«.

I våras tilldelades Donner, i egenskap av att vara förgrundsgestalt i det kulturella utbytet mellan Sverige och Finland, en svensk orden för sina insatser.

Han har tidigare varit gift med poeten Inga-Britt Wik och Jeanette Bonnier. Under en stor del av 60-talet levde han med skådespelaren Harriet Andersson.

»Mammuten« ges ut på Albert Bonniers Förlag i februari.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera