Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ett hoppfullt stup

Det var i USA den globala krisen började 2008 och det kan vara där den slutar nästa år. Men allt avgörs de kommande veckorna, och det är inte på ekonomin det beror utan på kampen om det republikanska partiets själ.

Sedan alla andra tillväxtmotorer, från EU till Kina, stannat av är det märkligt nog USA som drar världsekonomin igen, med hygglig tillväxt och jobbsiffror. Det som saknas är förtroende för att USA:s lavinartade statsskuld kan bromsas utan att för den skull kväva återhämtningen.

Få lär ha missat att USA är på väg mot »the fiscal cliff«, det statsfinansiella stupet. Detta är en märklig kris eftersom den är helt självförvållad. I stället för att komma överens har en demokratstyrd senat och ett republikansklett representanthus gemensamt beslutat att når man ingen överenskommelse ska en gigantisk osthyvel släppas loss 2013 för att automatiskt kapa statliga utgifter och höja skatter.

Denna domedagsmaskin skulle visserligen kapa skulden men i sin brutalitet också krossa återhämtningen och minska tillväxten med 3–5 procentenheter.  Poängen med »fiscal cliff« är naturligtvis att politikerna skrämmer sig själva till att komma överens. Men det är inte säkert att det fungerar. 1995-96 fick hela USA:s statsapparat stängas i 28 dagar innan politikerna fick ihop budgeten. Just nu står parterna 800 miljarder dollar från varandra. Obama har skickat en budget till republikanerna där Bushs skattesänkningar för de rikaste ryker och fått tillbaka ett motförslag där skatteavdrag i stället försvinner men där sociala utgifter slaktas.

Även om vi i Sverige naturligen hejar på Obama så är allt inte republikanernas fel. Bill Clinton var på 1990-talet mycket bättre på att kompromissa än Obama, som »inte spelat en enda golfrunda med en republikan sedan han tillträde«. (I läsvärda »Price of Politics« avslöjar Bob Woodward hur Vita huset schabblade en kompromiss efter den blocköverskridande Simpson-Bowles-kommissionen.)

Men »fiscal cliff« handlar ändå i slutänden om den inre kamp om republikanernas själ som inletts efter valet.

Ursprunget är den revolution som Ronald Reagan genomförde i republikanska partiet från mittenpolitik till marknadsliberalism. Men Reagans republikaner var ett måhända vårdslöst men obotligt optimistiskt parti. Det är svårt att tro i dag, men Reagan vann både Kalifornien och New York i båda sina valsegrar. Det fanns heller inte på kartan att den omgifte Hollywoodskådisen skulle bedriva häxjakt på aborter och homosexuella. Reagan kunde också kompromissa med demokrater och till och med köpa enskilda skattehöjningar för att få igenom sin agenda. Trots att han blivit partiets heligaste husgud, hade Reagan sannolikt inte nominerats av dagens republikanska parti.

Under efterföljarna har det fallit samman. Bush den yngre drev både budgetunderskott och konservatism överstyr. Enorm makt har utövats av politiska predikare utanför kongressen, främst ultrakonservativa radioprataren Rush Limbaugh och skatteaktivisten Grover Norquist som tvingat de flesta republikaner att skriva under sin »pledge«, sitt heliga löfte, att aldrig någonsin höja en skatt. De politiker som vågat konfrontera Norquist/Limbaugh har tvingats till förödmjukande pudlar.

Efter Obamas seger 2008 skapades Tea Party-rörelsen som snabbt gick från valvinnande mobiliseringsapparat till femtekolonn. Tea Party-väljare gjorde att tunga politiker förlorade primärval 2012 till tokstollar, som inte bara förlorade säkra republikanska mandat utan med horribla uttalanden drog ned Romneys försök att gå mot mitten. De »minoritetsgrupper«, inte minst spansktalande, som snart är i majoritet i USA har nästan övergett partiet. Att republikanerna på så vis fick stryk var en välsignelse för världen, men lika angeläget är att de nu kommer tillbaka till verkligheten, för världsekonomins skull.

Och ljuset flämtar faktiskt i tunneln. Tabut har brutits när en rad kongressledamöter anförda av Georgiasenatorn Saxby Chambliss helt sonika sagt upp sitt heliga löfte till Grover Norquist att aldrig höja någon skatt. Nu reser sig andra ledare, som majoritetsledaren i huset Eric Cantor, för att försiktigt men bestämt göra slut på Tea Partyt.

Än är det inte över. Det krävs att Obama erbjuder en kompromiss till kongressen och att processen inom republikanerna hunnit ikapp innan ekonomin rasar ut över stupet. Men uppe i sin himmel kan Reagan i alla fall le åt att republikanerna, i sista minuten, vänt om i den politiska öknen och inlett sin resa tillbaka.

***

FÖR ÖVRIGT är det en händelse som ser ut som en tanke att FN:s klimatmöte äger rum i Qatar, det land som har överlägset störst klimatutsläpp per capita i världen, nästan tio gånger mer än Sverige.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera