Minnesord

Lars-Gunnar Björklund

Tv-personlighet och marknadsdirektör, dog den 30 november, 75 år gammal.

1958 var ett stort idrottsår i Sverige. Vi skulle arrangera både EM i friidrott och VM i fotboll men Lennart Hyland hade ett bekymmer som han var tvungen att lösa snabbt. Han hade svårt att hitta medarbetare till radion som kunde sport. Han löste det genom att helt enkelt berätta om sitt bekymmer för Expressen, som skrev en artikel om det och snart hade han fått 400 ansökningar från unga människor som själva tyckte att de var rätt bra på sport. En av dem var Lars-Gunnar Björklund.

Han blev kallad och en dag när han fått permis från lumpen tog han sig in till Sveriges Radio på Karlavägen i Stockholm. Han hade aldrig varit så nervös som när han tog hissen upp och följde en trippande sekreterare genom långa korridorer tills han till slut nådde ett mörkt rum med ett magnifikt skrivbord. Där bakom satt nationalidolen själv. Han mönstrade vicekorporalen och verkade allmänt bister. »Kan ni någonting om fotboll?« frågade han. »Hur gick det för Sverige i fotbolls-VM i Brasilien 1950?« Det var som att stoppa i ett mynt i en automat. Björklund började rabbla resultat för hela turneringen.

Han hade på sätt och vis tränat sig för rollen i hela sitt liv. Hans storebror brukade ofta vara barnvakt och deras mamma skickade med dem skorpor för att mata änderna i Karlbergssjön men Storgurkan, som brodern kallades, drog i stället med sig Lillgurkan för att se Djurgården spela fotboll, eller Gunder Hägg och Arne Andersson tävla om förstaplatsen på Stadion.

Som tioåringar grundade han och kompisarna den första egna tidningen. Sporttidningen bestod av handtextade artiklar i vanliga rutade räknehäften. Eftersom de inte orkade göra så många exemplar så hyrdes den ut till läsekretsen. Varje läsning kostade 25 öre.

Lars-Gunnar Björklund fann sig utmärkt väl till rätta på radion. Han gjorde all möjlig sport och ibland även nyheter och magasinprogram. Han åkte runt i världen och rapporterade och vande sig vid finbesök i hytterna och nattliga äventyr i världens metropoler. Han råkade ropa »Vad i helvete, blir jag störd nu igen?!« när prins Bertil generat klev in i hytten vid OS i Sapporo 1972 och frågade hur det hade gått. Prinsen svor om att han på vägen hade blivit uppehållen av den »jäkla kejsaren« Hirohito och därför missat när Hasse Börjes skrinnade hem silver på 500 meter.

Prins Bertil skulle förresten långt senare agera pistolbeväpnad starter när Lars-Gunnar själv körde ett skridskolopp på sin 50-årsdag. Överraskningsfesten var sponsrad av Pripps öl och något korvföre-tag. Björklunds skridskotrikå sprack men han tog sig i mål.

Som bas för tv-idrotten i Göteborg anställde han många blivande profiler: Arne Hegerfors, Ingvar Oldsberg, Fredrik Belfrage och Christer Ulfbåge. En av hans stora insatser var naturligtvis att han helt på egen hand ordnade succén »Tipsextra«, ett program som lockade inte mindre än en tredjedel av landets tv-tittare.

1978 fick han ett samtal från vd:n på Tipstjänst, som berättade att han ville ha Björklund som marknadsdirektör. »Va, marknadsdirektör«, sa Björklund. »Det kan jag inte. Jag har ingen utbildning i ekonomi och slikt.«

Det tyckte man inte var några problem på Tipstjänst. Han fick väl skaffa sig medarbetare som kunde det jobbet då.

Vad man ville ha var en glad gamäng som folk kände igen och tyckte om. Främst skulle han introducera den nya spelformen Lotto, som lanserats i Finland på 70-talet och blivit så stort att det slagit ut Stryktipset totalt. Antagligen tänkte man också att Björklund med alla sina kontaktytor skulle vara den bäste man hade att tillgå i försöken att få lottodragningarna tv-sända. Det lyckades bara i korta omgångar i olika program, innan SVT fälldes för att ha gjort reklam för Tipstjänst.

Lars-Gunnar Björklund hann med väldigt mycket i sitt liv, och han tyckte själv att han inte kunde vara annat än nöjd med hur det hade artat sig. En sak bekymrade honom på slutet, och det var att hans kropp inte längre orkade spela tennis. Men han tänkte sig att man förmodligen kan spela tennis i himlen, bara det finns lediga banor. Fast det spelar nog ingen roll egentligen. En bana kommer han lätt att kunna snacka till sig.

Stefan Westrin, frilansjournalist 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera