Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur1 Kultur

Våga vägra verkligheten

Litteraturens besatthet av sanna historier kan vara ett samhälls­problem. Ola Larsmo berättar varför.

Vid sekelskiftet skakades den litterära världen av skandalen kring Binjamin Wilkomirski. Egentligen heter han Bruno Dössekker och är en schweizisk musiker, som i en memoarbok presenterade sig själv som Förintelseöverlevare. Född 1941 skulle han som mycket liten pojke ha överlevt vistelser i såväl Majdanek som Auschwitz-Birkenau. Boken »Bruchstücke« (Brottstycken) gavs ut 1995, och hyllades som ett personligt vittnesmål från Förintelsen ur ett barns perspektiv och jämfördes med Anne Franks dagbok. Men ganska snart började misstankarna hopa sig. Wilkomirskis minnen visade sig vara en utstofferad version av hans verkliga uppväxt som barnhemsbarn – men i något dödsläger hade han aldrig suttit.

Ingen påstår i dag att Wilkomirski verkligen medvetet bestämde sig för att ljuga. Han sökte en form för att berätta om sin egen outhärdliga barndom och trasslade in sig i andras tragedier. Men går vi bortom Förintelsen som historiskt trauma kan vi konstatera att Wilkomirskis historia är en i raden av den sortens falsarier som skrivs i den halvdager där människors behov av uppmärksamhet slår över i ren och skär historieförfalskning. Minns namnen Misha Defonseca, James Frey och JT LeRoy – eller den allt annat än genuina slumskildringen »Love and Consequences« av »Margaret B. Jones«. Alla fiktioner som utgav sig för att vara sanning. Falsarierna kan med facit i hand ses som ett – om än groteskt – uttryck för den förtvivlade  autenticitetstörst som präglat mycket av litteraturen under det senaste decenniet. Men om Wilkomirski nu från början skrivit »roman« på försättsbladet, hade texten varit mindre gripande då? Flera av författarna som fått se sitt rykte slitas i bitar utgick, förmodligen helt riktigt, från att deras böcker inte skulle tas på allvar om de påstod sig ha diktat dem.

Det är autenticiteten som är hårdvalutan på bokmarknaden.

Själva fiktionen tycks ha hamnat i vanrykte. Det finns undersökningar som pekar på att framför allt män som läser i allt högre grad väljer bort fiktion och hellre väljer fakta. Om Wilkomirski får representera en »sann« historia som visar sig vara en roman, finns det i dag också gott om romaner som säger sig vara »sanna«. Under det senaste decenniet eller så är det just sådana romaner som hamnat i debattens centrum. Från Carina Rydbergs »Den högsta kasten« 1997 och Maja Lundgrens »Myggor och tigrar« som kom tio år senare – till Per Gunnar Evanders självbiografiska roman om sin dotters död, »I min ungdom speglade jag mig ofta«. Romaner vars angelägenhetsgrad på något sätt skulle förstärkas av att de nämner existerande människor, men då samtidigt med stöd av en aldrig närmare bestämd grad av fiktion. Karl Ove Knausgårds självbiografiska sexbandssvit »Min kamp« intar i det här sammanhanget en särskild plats – inte bara på grund av sitt omfång, för att det här finns en frenetisk vilja att inte bara granska den egna biografin och det egna jaget, utan också att skriva sig rakt igenom och ut ur det.

Men dagens »verkliga« historier påminner egentligen inte om dokumentärromanen som varit ett starkt inslag i svensk roman under 1900-talet, från PO Enquists »Legionärerna« till Maja Ekelöfs »Rapport från en skurhink«. I centrum för den sortens dokumentärroman stod också frågan om vad »sanning« var – och då inte minst varför vi tror på en sanning och förkastar en annan.

Man måste vara en mycket naiv läsare för att inte förstå att det även i självbiografier, som funnits lika länge som det funnits böcker, alltid förekommer tillrättalägganden, medvetet och omedvetet retuscherade episoder, eller uteslutanden. Varje skriven berättelse om ett liv är ofrånkomligen en gestaltning. Men fiktion är berättelser som tar sin utgångspunkt i att säga: detta är inte sant i bokstavlig mening, och läsvärt just därför att det är påhittat – och på så sätt kan säga något annat och viktigt om människor och samhälle och livet. Eller som man ibland lite fumligt uttryckt det, det som är »sant på ett annat sätt«. Ingen trodde att Jane Eyre eller Oliver Twist var verkliga människor på samma vis som Napoleon eller Florence Nightingale. Det handlar här just om »fantasikontraktet«, suspension of disbelief, mellan författare och läsare.

Och medan fantasikontraktet i stort sett är intakt inom till exempel spelfilmen och tv-serien har det börjat skaka rejält i skrivkonsten – det vi i Sverige kallar för skönlitteraturen. Allt måste vara »sant« för att väcka intresse. Det kliar och svider just nu mer än någonsin i gränsen mellan fakta och fantasi – och varför är det så?

Vad vi ser handlar inte nödvändigtvis om ett större behov av »autenticitet«, utan snarare om en flykt från vad fiktionen och fantasikontraktet står för. Nämligen det i verkligheten omöjliga steget över till någon annans huvud. Här, i fiktionen, handlar det inte längre bara om att läsa om någon annan. Utan om att vara någon annan, inuti någon annans liv och huvudskalle. Romanen, inom ramen för fantasikontraktet, är nog den främsta formen för att föreställa oss att vara någon annan – utan att vara psykotiska på riktigt.

Det var inte en slump att den moderna romanen växte fram just vid den tid och i de miljöer där det vi menar med modern demokrati tog form, i sjutton och det tidiga artonhundratalets Frankrike och England. En tanke vi finner längst in i demokratins världsbild är att andras erfarenheter är lika giltiga som mina egna. Att de kanske inte går att förena, men att det är av avgörande betydelse att jag gör försöket att förstå hur det gör ont i någon annan, hur någon annans liv gestaltar sig på helt andra villkor. Och det är främst inom ramen för »fantasins kontrakt« som man kan röra sig mellan de olika liven. För ett ögonblick kan vi vara Gud och se samma situation ur olika människors ögon. Bara vi kommer ihåg att det är på låtsas.

Flykten från fiktionen i dagens litteratur och mediavärld kan se ut som en flykt från denna lustfyllda möjlighet – kanske skyldighet – att då och då röra sig mellan liven. Det finns andra former av inlevelse, som den man kan möta i en god biografi. Men det verkligt radikala språnget, att se sig själv i andra tills det gör ont, fordrar en dos fantasi som närmar sig galenskapen. Fiktionens kontrakt är en sådan fredad zon där det är möjligt. Frågan är om inte flykten från fiktionen egentligen är en flykt från De Andra. Från insikten om eller tanken på att vi sitter ihop på sätt vi inte alltid vill kännas vid och att verkligheten inte bara låter sig beskrivas på ett enda sätt. Ser man det ur den vinkeln är fiktionens marginalisering inte enbart, kanske inte ens i första hand, ett litterärt problem utan lika mycket ett större samhällsproblem. Fiktion, i betydelsen närmast övermänsklig inlevelse, är tätt sammanvävd med själva begreppet demokrati. Och litteraturen är nu en av de platser där samhället talar med sig självt.

Ett exempel på hur fiktion kan fungera var, för mig, läsningen av Sigrid Undsets romansvit »Kristin Lavransdotter«. Stor, tung realism med ett stråk av mystik – som skildrar livet hos en norsk storbondedotter på medeltiden, från hennes tidiga barndom till hennes död i pesten. Jag läste alla tre böckerna under en fotvandring på Färöarna under åttiotalet och kan fortfarande inte tänka på den romanen utan att höra enkelbeckasiner surra genom den ljusa sommarkvällen. Men viktigare var den starka känslan av att befinna sig inne i någon annans liv, djupt väsensskilt från mitt eget. Inte minst den känsla Undset lyckades förmedla av att vara åldrande, befinna sig i en värld där allt man tog för givet och de människor man räknat med långsamt försvann en efter en tills man inte längre kände igen sig i verkligheten. Det var svindlande. När jag läste böckerna var jag själv i tjugoårsåldern. Det var erfarenheter jag inte kunnat göra själv. Men de fanns i romanen, och jag har burit dem med mig sedan dess. Det var, långt senare, en liknande upplevelse att läsa Clarice Lispectors sista, klassiska roman »Stjärnans ögonblick« (1977) där man för en stund är en fattig, närmast osynlig kontorsflicka i Rio de Janeiro på väg mot undergången. Det handlar om en inlevelse som det engagerade reportaget kanske kan komma nära – men inte ta steget helt ut utan att sluta vara journalistik. Den sista biten in i den oavvisliga inlevelsen, så stark att vi inte slipper undan, måste vi ha fiktionen till.

Det är därför den svarta misstanken gör sig påmind var gång jag ser stämpeln »baserad på en verklig historia« på en ny bok eller konfronteras med någon ny förnedrings-tv-idé som låtsas vara »på riktigt«: att vi inte längre vill låtsas om hur världen rymmer flera sanningar. Att vi genom att tro att den smygtittande kameran ser något »på riktigt« – eller på löftet om »verklighet« i texten – slipper fundera över varför vi väljer att tro att vissa saker är sanna och andra inte. Eller över vilka verktyg som använts för att konstruera bilden av verkligheten.

Jan Fridegård beskrev vad han ville med sitt skrivande som att vara »ett språkrör för många som lever och dör, hårt och tyst – utan möjlighet att själva få säga sitt ord«. Lars Ahlin talade om romanens uppdrag med orden »sjung för de dömda«. Det är ingen slump att totalitära krafter den dag som i dag inte bara jagar och burar in oppositionella politiker och journalister utan i lika hög grad romanförfattare och poeter. De riskerar alltid att öppna dörren in till de erfarenheter som vi inte får se, får känna eller veta om att de finns. Som vi alla måste odla en fantasins kompetens för att kunna leva oss in i.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera