Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

10 januari. Annie Lööf kommer hem tre dagar för tidigt från sin semester i Thailand för att styra debatten i en annan riktning. På centerpartiets kansli i Gamla stan i Stockholm gör hon intervjuer på löpande band.

Inrikes

När katten var borta

Till slut började centerpartiet prata om sin ledares åsikter. Då blev det kaos.

Lördagen den 29 december, sedan Annie Lööf till slut kommenterat partiets nya förslag till idéprogram, satte hon sig på ett flygplan med destination Ao Nang.

Hon lämnade sina medarbetare med orden:

– Stör mig inte med mindre än att statsministern har dött.

Samma eftermiddag, i Melstad några mil söder om Linköping, slog sig Lars Vikinge ner i sin Ikea-fåtölj hemma i vinterträdgården och tog upp programgruppens förslag i sin dator.

Han strök hela första stycket, det med rubriken »Frihet«. Han ändrade ordet »individ« till »berörda människor« och suddade ut mer och mer av det kontroversiella. La till saker om gemensamt ansvar.

Varje eftermiddag i tre dagar skrev han i julgransljusens sken, med Tina Turners »We Don’t Need Another Hero« på stereon. Han gillade ilskan i låten.

Lars Vikinge – doktor i etik som bytt universitetet i Linköping mot sin vedfabrik – hade i över ett år varnat partikollegorna för nyliberalismen. De tyckte han var larvig. Inför ordförandevalet hade han frågat Annie Lööf om Ayn Rand och fått höra att hon såg den libertarianska författaren som en litterär förebild, men inte en politisk. Det tyckte han var ett löjligt svar.

Trots att Lars Vikinge bara varit medlem i partiet i åtta år, kom han nu att få en avgörande betydelse. Det berodde på att centerpartiledningen varit rätt klantig, rätt länge.

Allt började med ett modigt, men dåraktigt, beslut. I november 2011 gav Annie Lööfs färska styrelse några partikamrater i uppdrag att skriva ett nytt idéprogram. Gruppen skulle arbeta på ett nytt sätt, inspirerat av ledarvalet tidigare den hösten.

Man kallade det »öppet«.

Till ordförande utsågs Per Ankersjö, en stockholmspolitiker som med erfarenheten av att ha varit liberal och EMU-älskare i centerpartiet på nittiotalet visste vad det innebar att gå mot strömmen. Partistyrelsen skulle inte lägga sig i gruppens arbete. Allt skulle vara »öppet«. Man gjorde en wiki.

På sajten fick partimedlemmar och vanliga medborgare föra in förslag till meningar som borde stå i programmet. På hösten 2012 skrev gruppen ihop sitt förslag.

Den 18 december höll Per Ankersjö presskonferens, till och med lanseringen fick gruppen styra över helt själv. I andra partier höjde då pressekreterare på ögonbrynen. Skicka ut ett program på remiss över jul? När folk hade tid att läsa och bli arga och snacka ihop sig? Hur dumma fick de vara?

För första gången fick nu partiledaren läsa förslaget. Hon blev missmodig. Den där tanken om att slopa arvsrätten, till exempel, den hade hon som jurist svårt att acceptera, säger flera centerpartister. Och en debatt om månggifte hade hon knappast drömt om.

Men hon hade lovat att inte lägga sig i.

Det gjorde andra. Hans Lindqvist, partiets enda kvarvarande vänsterröst med tillgång till journalister, klagade på allting. Staffan Danielsson, riksdagsledamot från Östergötland, tyckte att idén om fri invandring var uppåt väggarna. Per Schöldberg, distriktsordförande i Kronoberg, skrev i ett mejl till sina 26 kollegor att idén om platt skatt var utopisk.

Den 21 december skrev Aftonbladet den första artikeln om internt uppror.

Sedan gick alla på ledighet.

Centerpartister är egensinniga. Hösten 2011 såg Sveriges samlade politiska analytiker hur en nyliberalt influerad ungdomspolitiker blev partiledare för en organisation med tradition av samarbete med socialdemokrater. I partiet däremot såg de ett kommunikativt underbarn, som skulle föra deras gemensamma politik, vilken den än skulle bli.

De bestämde sig utan att ha pratat om hennes åsikter. Hon skulle ju utföra stordåd.

Det gick så där.

Hon och hennes stab visade sig vara grön, inte bara i den miljövänliga bemärkelsen. Mitt i brinnande avtalrörelse i mars krävde hon sänkta ingångslöner. I »Ekot« kunde hon inte svara på om Kina var en diktatur eller inte. I Almedalen bjöd hon alliansen hem till Maramö men blev stående utan besked om gästerna ville komma. Och när journalisterna kastade sig över hennes departements festkvitton fanns det ingen där som skyddade henne.

Hon blev en slagpåse.

Och sedan kom idéprogrammet.

Tredjedag jul 2012 rapporterade Aftonbladet Annie Lööfs lägsta förtroendesiffra någonsin i Sifos mätningar. Dagen efter vaknade Expressen. Under rubriken »Skånskt uppror mot 08-liberaler« meddelades dessutom i Sydsvenskan att distriktet längst i söder tänkte skriva ett eget program.

Då bröt Annie Lööf överenskommelsen i partistyrelsen om att inte säga något om idéprogrammet förrän i februari. Om hon bara gav en intervju till TT skulle allt lugna ner sig, tänkte hennes rådgivare. Till telegrambyrån sa hon att förslaget var bra men att hon inte gillade idén om månggifte och slopad arvsrätt.

Dagen efter åkte hon på semester.

Fast medlemmarna fortsatte undra. Allt ilsknare. Hur liberala ska vi vara i det här partiet egentligen?

I slutet av nittiotalet gjorde ett litet och liberalt högskoleförbund uppror mot Olof Johansson och dennes samarbete med socialdemokraterna. Under efterträdaren Lennart Daléus korta tid vann deras idéer mark. Sedan blev det ordförandestrid.

På ena sidan Lena Ek, som hyllades av högskoleförbundet. På den andra Maud Olofsson, som gillades av ungdomsförbundet. Båda talade om social och regional rättvisa – det måste man för att bli vald i centerpartiet. Olofsson vann. Och ägnade sig sedan åt att genomföra den liberala evolution som högskoleförbundet drömt om. Hon tog in gamla ungdomsförbundare – som Anna-Karin Hatt – men också gamla högskoleförbundare – som Henrik Sjöholm. De värdekonservativa och de vänsterinriktade, två historiskt tunga grupper i partiet, försvann från de viktiga posterna. Då, men först då, hände något i ungdomsförbundet. Under ordförande Fredrick Federley, och med stöd från gamla högskoleförbundare och tankesmedjan Timbro, rörde sig förbundet mot libertarianism. Det blev en kraft som Maud Olofsson utnyttjade mot de gnälliga vänstergubbarna.

När hon slutade hade hon förändrat sitt parti i grunden, utan att det sprack.

Då blev det ordförandestrid igen. Delvis samma gäng stod mot varandra den här gången. Anna-Karin Hatt, som kom från Maud Olofssons krets, och stått bakom rörelsen mot liberalism, men signalerade att partiet inte behövde gå längre åt höger. Annie Lööf, som var fostrad i det nya ungdomsförbundet och hade haft Lena Ek och de gamla högskoleförbundarna som beskyddare. Frågan om hur långt hon tyckte att partiets liberalisering borde fortsätta besvarades aldrig. Hon vann med parollen: »Låt oss släppa loss kraften i centerpartiet!«

Hon skulle bli bönhörd.

Medan partiledaren befann sig i Thailand formerades mellan nyår och trettonhelgen en ny opposition i centerpartiet. Skåne, med 51 ombud på förra stämman, Östergötland och Kronoberg, som brukar få med sig alla viktiga Smålandsdistrikt. Stommen i centerpartiet reste sig. Förvånande för alla – inklusive honom själv – blev Gösta Gustavsson i Östergötland upprorsledare. Precis som de andra i gruppen hade han pläderat för Lööf i partiledarvalet. Men nu hade det gått för långt. Tonen i programmet var för nyliberal.

Under hösten hade de förtroendevalda i Östergötland läst och diskuterat de textsnuttar som programgruppen lagt upp på internet. De hade skickat in sina ändringar. Det där med minimal stat gillade de inte, till exempel.

Processen skulle ju vara »öppen«, hade partiledaren sagt. 10 000 personer deltog. Tusen förslag kom in till wikin. De där siffrorna har programgruppen och partiledningen blivit bra på att rabbla.

Ändå skrev Per Ankersjös grupp ungefär vad den ville i idéprogrammet.

– Vi har inte känt oss bundna. Vi har inte varit statistiker som sammanställt åsikter. Det som kom in har framför allt satt agendan för vad vi pratat om: landsbygd, makt och miljö, säger han.

Resultatet upplevde östgötarna när de såg programmet. Gösta Gustavsson hade aldrig någonsin förr hört av så många arga medlemmar. Det ringde överallt ifrån. Och snart förstod han att det lät likadant i andra distrikt.

Då bad han etikdoktorn som brukade varna för nyliberalism att sätta sig vid datorn. På nyårsaftons eftermiddag hade Lars Vikinge skrivit klart. Gösta Gustavsson läste. Staffan Danielsson också. De kom med synpunkter och Vikinge skrev om.

Den fjärde januari ringde Dagens Nyheter.

»Stör mig inte med mindre än att statsministern dött.« Under trettonhelgen blev den ordern svår att hålla. Efter Dagens Nyheters artikel om östgötarnas program började kvällstidningarna jaga igen.

En bortrest partiledare. Men inte bara det. Michael Arthursson, partisekreteraren, som ansvarat för programgruppen, hade också åkt på semester. Redan före det att programmet presenterats.

I deras frånvaro skulle Anders W Jonsson, gruppledaren, hantera partiärenden. Han befann sig i Gävle. Stabschefen var inte på plats. Inte heller presschefen. Folk satt och ringde varandra och försökte begripa. Vad ska vi göra? Ska vi ta hem Annie? Det var ingen ordning på någonting.

Och tidningarnas rubriker växte, trots att det egentligen bara var samma kritiker som uttalade sig en gång till. Vinklarna började gå på tomgång, det behövdes något nytt.

Klockan 16.59.59 på tisdagen den 8 januari fick journalisterna mejl.

Det var precis vad de väntat på.

En debattartikel där Anna-Karin Hatt gick längre än Annie Lööf. Hon skällde på förslaget om plattare skatt.

Hur kunde centerpartiets krishanterare tro att Anna-Karin Hatts artikel skulle lugna ner stämningen? Det uppges nämligen ha varit avsikten, och så långt det går att säkerställa händelseförloppet, stämmer det. Hatt, berättar flera källor, stressade. Hon tyckte att partiledningen behövde gå ut. Hon fick med sig Anders W Jonsson. Lööf befann sig på en ö med sporadisk mobiltäckning. Hon delgavs idén om att Jonsson och Hatt skulle prata med medierna. I vilken grad hon godkände Hatts artikel, och med vilket informationsunderlag, är svårare att fastslå. Allt var rörigt.

För journalisterna däremot var saken glasklar. Anna-Karin Hatt genomförde en palatskupp!

Reaktionen var inte konstig. I partiledarvalet hade Hatt stått för en mer socialliberal profil, en som lät som de arga distriktens krav på en varmare ton i idéprogrammet. Samtidigt, om man granskade kritikerna, var det slående hur olika de tyckte. Staffan Danielsson, till exempel, ville stryka den fria invandringen, men gillade skrivningen om plattare skatt. Kerstin Lundgren, tidigare partistyrelseledamot, önskade motsatsen. Så något enigt uppror där land stod mot stad och Hatt mot Lööf var det inte.

Mest av allt var det nog klantig hantering.

När Per Ankersjös grupp fick flyga fritt väcktes misstankar om partiledarens förflutna. Och för första gången pratade partiet om det. Hur nyliberal är hon och står hon för det här idéprogrammet?

Och allt detta för att hon valt att tolka begreppet »öppet« som »ledarlöst«.

Under natten och morgonen den 10 januari följde partiledarens pressavdelning nyhetsbyråtelegrammen som berättade att Annie Lööf var på väg hem, att hon inte hade landat, att hon skulle landa, att hon tagit VIP-utgången på Arlanda, att hon skulle hem och duscha. De förstod inte proportionerna.

När partiledaren till sist klev in framför mikrofonerna utstrålade hon självförtroende. Kläderna, sminket, håret var perfekt. Leendet stort, mer sarkastiskt än trevligt.

– Jag förstår att jag har varit saknad.

Hon hade rödsprängda ögon men pratade nästan floskelfritt.

Bland journalisterna strök medarbetare omkring och teaterviskade.

– Nu är katten hemma igen, nu är jag lugn.

Hon gjorde det bra. Först ett telefonmöte med flera hundra centerpartister, sedan presskonferensen. Lugna medlemmar ger lugna journalister.

Tre veckor tog det att få någon slags kontroll på en enkel remissprocess om ett idéprogram. Nu väntar Lars Vikinge och de andra kritikerna på partistyrelsens reviderade förslag inför stämman.

Hon som skulle varit ett kommunikativt underbarn trasslade in sig i sitt eget partis ideologiska debatt. Det imponerar nog inte på regeringskollegorna. I februari ska de ha sitt stora möte i Maramö, där Fredrik Reinfeldt önskat sig borgerlig enighet om – just det – ett idéprogram.

Samma kväll samlades några putsade pumps och välstrukna skjortor på näst högsta våningen i konsultfirman JKL:s lokaler vid Hötorget i Stockholm. Man åt lax och hade trevligt.

Samtliga skämt handlade om att en bonde nu kunde söka flera fruar.

– Det är amatörernas afton, skrockade en moderat före detta riksdagsledamot som hamnat i samspråk med en veteran från ett konkurrerande borgerligt parti.

– Eller konsten att förstöra ett parti.

– Både du och jag har ju varit med och gjort idéprogram, sa veteranen.

Ledamoten nickade.

– När förslaget finns går ju en partiledning in och stryker de saker man inte vill ha diskussion om.

– Självklart.

– Det har de ju inte gjort här.

– Nej, det är uppenbart, skrattade ledamoten.

Från en yngre förmåga flikades då en fråga in:

– Kommer Annie Lööf överleva det här?

Den före detta riksdagsledamoten svarade:

– Centerpartiet kommer inte överleva det här.

Artikeln bygger på intervjuer med ett 15-tal centerpartister på olika positioner i olika delar av landet.

Tidslinje | Bara början

Detta har hänt:

18 december
Programgruppens ordförande Per Ankersjö presenterar det nya idéprogramförslaget inför en ljumt intresserad journalistkår.

19 december
Staffan Danielsson, riksdagsledamot från Östergötland, bloggdebatterar förslaget om fri invandring med programgruppen.

8 januari
Flera landsortstidningar publicerar en debattartikel där andra vice ordförande Anna-Karin Hatt förkastar platt skatt.

11 januari
Fredrick Federley, ledamot i programgruppen och partistyrelsen, säger att han kommer att strida för de liberala skrivningarna ända till stämman i mars.

Debatten om centerpartiets idéprogram kommer att fortsätta under våren:

3–4 februari
Partiet har kommundagar i Västerås. En punkt på dagordningen är »Centerpartiet som framtidsmaskin i svensk politik« och hålls av idéprogramgruppens ordförande Per Ankersjö. Partistyrelsen ska diskutera de synpunkter som har kommit in. Även de 27 distriktsordförandena har planerat ett möte om programmet.

5 februari
Sista dagen för medlemmar att lämna synpunkter inför partistyrelsens förslag.

15 februari
Partistyrelsen ska ta fram ett reviderat idéprogramförslag till extrastämman.

25 februari
Distriktsordförandena ska få partistyrelsens version.

 22-24 mars
Extrastämma i Upplands Väsby. 522 ombud ska fatta beslut om idéprogrammet.

Läs nästa artikel

5 thoughts on “När katten var borta

  1. Clam skriver:

    Himlans bra artikel

  2. Puh skriver:

    Aldrig har centern varit mer perifer.

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera