Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Maria, Mimmi, Mikael och Molly Lanner är sedan i somras en tvåbarnsfamilj. Just nu är den största oron anknytningen. Men de oroar sig också för hur det svenska samhället tar emot adopterade barn. Speciellt efter höstens infekterade debatt om bland annat Tintin-böckerna och Lilla hjärtat.

VFanza_J_201210_1872-Redigera
Inrikes

Världens barn

Ryssland är inte det enda land som använder adoptioner som ett maktmedel. Längtan efter ett barn har hamnat mitt i den internationella storpolitiken.

Det var en trött familj som anlände till Lagos, Nigerias största stad, i somras. Mikael och Maria Lanner hade rest hela dagen tillsammans med sin dotter Molly, och la sig nu i det nio kvadratmeter stora hotellrummet för att sova i den tryckande heta, mörka natten. Klockan nio nästa morgon ringde telefonen på rummet. Kom ner, sa en röst, nu ska ni få träffa ert barn. Familjen skyndade sig ner och möttes av sin kontaktperson. Med darrande steg gick de fyra hus längre ner på gatan.

De kom fram till utslussningshemmet och gick in. Innanför dörren stod två nannys, fem barn stojade på golvet. På en säng vid fönstret satt en liten flicka, iklädd en rosa body med elefanter och giraffer. En strimma av solen letade sig ner över henne. Noggrant uppsatta tofsar. Maria såg henne direkt och tänkte: »Är det verkligen hon? Kan det vara möjligt? Den finaste lilla tjejen av dem alla.«

Det var det.

Mikael och Maria började leka och prata med flickan, Mimmi. Åttaåriga Molly klappade henne försiktigt. När de skulle gå, frågade Mikael: »Hur blir det nu? Får hon följa med?« De fick konstiga blickar tillbaka. »Ja, det är klart«, sa deras kontaktperson.

Tre blev fyra i familjen Lanner.

En önskan att få barn, en resa tur och retur till Afrika. En stor lycka och glädje. För familjen Lanner och andra adoptivföräldrar är saken enkel. Det handlar om en stark längtan och en kärlek som äntligen når sitt mål. Men när familjer från västvärlden hämtar barn från andra länder väcks också frågor.

Är adoption något bra eller dåligt? Ofta präglas diskussionen om internationell adoption av moral. Åsikterna bottnar i ideologiska ställningstaganden om hur världen ser, eller borde se ut. Förespråkarna menar att adoption är en idealisk lösning för barn som saknar egen familj. Motståndarna å andra sidan, anser att det är ett uttryck för nykolonialism, att hämta barn från en del av världen till en annan, för »barnets bästa«.

Mer sällan talas om att adoption förutsätter vissa omständigheter och politiska villkor. Som socioekonomisk ojämlikhet och relationer mellan ursprungsland och mottagarland. Att internationella adoptioner i stor utsträckning styrs av en inrikespolitik som skapar övergivna barn i behov av nya föräldrar. Eller att ett upprätthållande av adoptionsverksamhet kan vara ett sätt att inte utveckla ett socialt skyddsnät.

Inte heller talas det lika ofta om att adoptivverktyget kan användas som påtryckning i internationella relationer. Som nyligen, när Ryssland stoppade alla adoptioner till USA som svar på den amerikanska kongressens svartlistning av korrumperade ryska tjänstemän.

Mimmi kom till Sverige med två lyckliga föräldrar, en stolt storasyster och runt 500 andra barn från olika delar av världen under 2012. Det är betydligt färre än för några år sedan. På bara tio år har antalet barn som kommer till Sverige genom internationell adoption halverats. Trenden var kraftigt uppåt i flera decennier fram till 1980 då kurvan vände. Ett mönster som återkommer över hela världen. För medan villiga adoptivföräldrar står på kö, finns allt färre barn tillgängliga.

Adoptionsmatematiken är enkel. Det handlar om utbud och efterfrågan. Internationell adoption kräver en marknadsmässig obalans, alltså att det råder överskott av barn på en plats och ett underskott på en annan. Överskottet av barn har historiskt sett skapats av låg ekonomisk och social standard i den mindre utvecklade delen av världen. När dessa länder sakta men säkert lyfter ur fattigdomen minskar överskottet på barn, både genom att färre barn överges och genom att fler adopteras bort inom ursprungslandets gränser.

Ett land kan utvecklas i tre steg, från att adoptera bort barn utomlands, till att adoptera inrikes, till att efterfråga barn från andra länder. I dag är det inte så många länder som står kvar på ruta ett. Därför har många av de gamla länderna ersatts av nya, främst i Afrika. Men konkurrensen om barnen är stenhård, särskilt om de yngsta, friska barnen.

Det blev familjen Lanner varse när de ställde sig i adoptionskön två och ett halvt år år innan de landade i Lagos. De valde Sveriges största adoptionsförmedlare, Adoptionscentrum, för att ha så många länder som möjligt att välja på. Men när ansökningarna var färdiga stod det klart att deras ålder – närmare 40 år – och att deras dotter Molly har diagnosen autism, innebar att de sorterades bort från alla länder utom två. Nigeria och Ryssland. Själva valde de bort Ryssland, på grund av risken för alkoholskador. Det blev Nigeria, ett relativt nytt adoptivland för Sverige.

För hundra år sedan fanns inte begreppet internationella adoptioner, däremot nationella. Sverige fick sin första adoptionslagstiftning 1917. Med första världskriget kom en rännil utländska barn till svenska familjer, främst från de gamla imperierna i Europa, och fortsatte under mellankrigstiden. Den första stora vågen kom med Sovjetunionens anfall mot Finland 1939. Det var dags för Sverige att visa solidaritet med brödrafolket i öst.

Vintern rasade där ute. Det var kallare än på många år. När Hilkka anlände till tågstationen i Eskilstuna vintern 1942 hade hon varit med om sådant som ingen fyraåring borde vara med om. Hon hade skiljts från sina föräldrar och fem syskon. Transporterats i ett mörklagt tåg. Sedan nedbäddad i en båts lastutrymme tillsammans med 600 andra barn. Läkarundersökt av hårdhänta händer, avlusad och fråntagen sitt favoritgosedjur av rädsla för spridning av tbc. Hon var apatisk, liten till växten som en tvååring och med magen uppsvullen av svält när hon väl satt insvept i en filt i Anna-Lisas knä. Framme hos sin nya mamma. Men då, det kommer hon aldrig att glömma, då kände hon ren kärlek strömma genom tyget.

När Hilkkas finska mamma Hilja, eller »äiti« (mamma på finska) som Hilkka kallade henne, hade gått till läkaren med sin yngsta dotter, hade han sagt att det var fara för hjärnskador eftersom hon var så undernärd. Hilja och hennes man Karl Lennart tog samma beslut som många andra finska föräldrar gjorde under den här tiden. Det var krig. Det fanns ingen mat. Sverige kallades »Honungslandet« och där fanns en räddning för barnen. För Hilkka blev räddningen ett nytt hem hos Anna-Lisa och Alvar Andersson i Eskilstuna.

Hilkka Mälarstedt Hilkkas adoptivföräldrar var noga med att hon skulle upprätthålla kontakten med sina biologiska föräldrar i Finland, Hilja och Karl Lennart. De brevväxlade och hon besökte dem flera gånger. Vid ett av besöken, när Hilkka var 20 år, sa Hilja till henne: »Det är bara när du är här hos mig som det känns så lätt att andas«.

Det har kallats världens största barnförflyttning. När Sovjetunionen angrep Finland organiserade svenska välgörenhetsorganisationer sig och affischer med »Finlands sak är vår« tapetserade husväggarna. Nya barnhem öppnades och svenska familjer beredde sig på att ta emot de finska krigsbarnen. Anna-Lisa och Alvar var ett av de många gifta par utan barn som öppnade sina hem för de 72 000 barn som kom.

I sammanhanget sågs deras omhändertagande av de finska barnen som en tillfällig lösning på ett akut problem. Men solidariteten som präglade hela hanteringen kom att följa den svenska synen på adoptioner under många decennier framåt. För när preventivmedlen kom på bred front och attityden mot ogifta, gravida kvinnor mildrades så krympte antalet svenska barn som lämnades till inhemsk adoption. Underskottet på svenska barn var snart ett faktum.

I mitten av 1960-talet var väntetiden i Sverige mellan fyra och fem år för att få adoptera ett svenskt barn. Fler började rikta sina blickar utomlands. Under en rad år hade en debatt kring internationell adoption förts i media. Fler och fler ropade efter ökade möjligheter att adoptera utomlands och en enklare lagstiftning. Regeringen tillsatte en utredning för att undersöka vilka möjligheter och hinder det fanns för svenskar att bli föräldrar till barn i andra länder.

Sverige var ett av världens rikaste länder per capita och engagemanget för tredje världen var stort. Relationer byggdes. Svenskar fick ett bra rykte. De ekonomiska och kulturella förutsättningarna var goda för att både tillåtas ta hand om andra länders föräldralösa barn – och att kunna göra det.

Uppmärksamheten vändes bland annat mot Sydkorea.

Koreahalvön låg i spillror efter Koreakrigets slut. År 1953 uppskattade hjälporganisationer att totalt 100 000 barn hade blivit föräldralösa på grund av kriget då mer än tio procent av hela befolkningen dödades. Året efter bildade också den koreanska regeringen organisationen Child Placement Service med syfte att placera många av de »blandbarn« av västerländska fäder och sydkoreanska kvinnor som kommit till under kriget och som ofta övergavs av sina föräldrar. Ändringar i lagen gjordes för att underlätta utländska medborgares adoption av de övergivna barnen.

Sverige hade bidragit med ett fältsjukhus i kriget på Sydkoreas sida. Dess personal tillsammans med svenska missionärer och officerare i landet innebar att det fanns en hel del svenskar på plats. Det var bland dem som de första adoptionerna av sydkoreanska barn genomfördes till Sverige. Det första barnet kom redan år 1957.

När Park Chung Hee kom till makten i Sydkorea 1961 påbörjade han en brutal men effektiv industrialisering av landet. Konsekvensen av den snabba urbaniseringen och fattigdomen efter kriget var allt fler övergivna barn. Ett formellt adoptionssamarbete mellan Sverige och Sydkorea inleddes år 1966.

Fenomenet internationell adoption kom i gång på allvar. På 1970-talet blev adoption nästan synonymt med att adoptera just från Sydkorea.

Från sydkoreanskt håll sågs adoptionerna som en del av det statliga familjeplaneringsprogrammet för att minska befolkningen. De bortadopterade barnen skapade dessutom viktiga och fysiska band till de allierade i väst.

Decennierna gick och Sydkorea blev både industrialiserat, rikt och demokratiserat. Men i stället för att upphöra med internationella adoptioner valde Sydkorea att fortsätta. När Sydkorea stod värd för sommar-OS i Seoul 1988, var det världens enda i-land som adopterade bort barn till utlandet. Det ledde till hög medial uppmärksamhet. Den exponerade »barnexporten« blev till nationell skam och förödmjukelse och den koreanska adoptionspolitiken prioriterades till en viktig inrikespolitisk fråga. Ett kvotsystem infördes för att skära ned antalet adoptioner, men det var mest ett spel för gallerierna – adoptionerna fortsatte, om än i något mindre skala.

Sedan dess har landets ledare upprepade gånger fördömt adoptionerna, men inte genomfört åtgärder för att komma åt orsakerna bakom. I det koreanska samhället finns djupt konservativa värderingar och en strängt fördömande syn på ensamma mödrar. Att alla bortadopterade barn har gett upphov till en nationell skuld i det väldigt nationalistiska Sydkorea är tydligt. Att det är en starkt laddad symbolfråga visar inte minst Sydkoreas inställning till »sina« bortadopterade barn.

Martin Claesson är en av dem. Han är uppvuxen hos sina svenska föräldrar Maj och Bernt i den lilla orten Sandviken. Dit kom han 1976. Det han och hans närmaste visste om asiatisk kultur var att äta på kinarestaurang. När han åkte till sitt födelseland 2000 var det 24 år sedan han hade lämnat samma flygplats som han nu såg framför sig – Gimpo i västra delen av Seoul. Utanför planet stod en sydkoreansk välkomstkommitté. Sedan dess har han återvänt flera gånger.

– Det var väldigt betydelsefullt för mig att få en förankring i var jag kommer ifrån. Jag fick i ro sinnet av att få en egen uppfattning om landet, säger han.

Vid en av resorna letade han upp information som räckte för att ta kontakt med sin biologiska far. De började brevväxla.

Det visade sig att hans biologiska familj hela tiden trott att han skulle återvända. De blev  förvånade över att han dröjde så länge.

– Jag kunde inte föreställa mig det. Jag trodde att de hade adopterat bort mig, och sedan begravt det hela långt ner i medvetandet. Att de hade tänkt på mig under hela den här tiden fick mig att tänka i nya banor. Jag tror att många adopterade skulle må bra av att få veta att de biologiska föräldrarna tänker på dem. Det är ju den stora frågan alla har: Varför övergav de mig?

Adoptionsfrågan debatteras kontinuerligt i Sydkorea, vilket även gett många avtryck i kulturen. Filmer och poplåtar behandlar övergivenheten och sorgen. Landets motsvarighet till tv-programmet »Spårlöst försvunnen« handlar om föräldrar som letar efter sina bortadopterade barn – i stället för tvärtom, som i den svenska varianten.

Martin Claesson är engagerad i Adopterade koreaners förening (AKF) som ofta tagit upp adoptionsfrågan med representanter från Sydkorea.

– De ekonomiska resurserna att bygga ett socialt välfärdssystem i Sydkorea finns, om man vill. Vi trycker ofta på det. Men det handlar mycket om relationen till väst. Man vill inte klippa banden på det sättet. Att fortsätta med adoptionerna är ett vägval, säger han.

Så utöver gamla, traditionella värderingar tampas alltså Sydkorea med ett mer eller mindre uttalat önskemål från andra rika länder att fortsätta adoptionsverksamheten.

Martin Claesson. Som tonåring försökte Martin hitta böcker om sitt födelseland Sydkorea på biblioteket i Sandviken. Det fanns inte speciellt mycket information där, eller någon annanstans för Martin. Han tror att det är lättare att växa upp som adopterad i dag, i en globaliserad värld där debatten kring adoption är mer nyanserad än vad den var då.

Även om adoption ska handla om barnets bästa och rätten till en familj, är det en komplicerad transaktion. Pengar byter händer, någon ger upp ett barn, en annan blir dess nya förälder. Relationer mellan ursprungs- och mottagarländer som ska upprätthållas. Det blir särskilt problematiskt när antalet som vill adoptera växer och konkurrensen om barnen hårdnar.

Det är inte första gången i historien som adoptionsfrågan används som ett politiskt påtryckningsmedel – som nu i fallet Ryssland-USA. Den amerikanske adoptionsforskaren Robert A Saunders har påpekat risken med att politiseringen av internationell adoption kan innebära att länder fattar beslut under press och utifrån andras krav i stället för sina egna ställningstaganden.

Det var precis vad som hände i Rumänien. Och inte nog med det, landet klämdes dessutom mellan omvärldens motstridiga åsikter om hur landet borde agera.

När kommunismen föll blottades följderna av diktatorn Nicolae Ceausescus politik och abortförbud. Hjärtskärande tv-bilder av vanvårdade barnhemsbarn kablades ut över världen. Barnlösa par i väst ställde sig på kö, och snart grasserade korruptionen bland tjänstemän som profiterade på de barnlösas längtan. Det var inte ens straffbart att tjäna pengar på adoptionerna. Sverige ströp snart sin adoptionsverksamhet i landet.

– Vi upplevde att det var knepigt att arbeta på ett bra sätt i Rumänien. Kostnaderna ökade utan att vi riktigt såg att det fanns skäl, berättar Inga Näslund, informationssekreterare på Adoptionscentrum.

Så när Rumänien startade förhandlingar om medlemskap i EU år 2000 krävde unionen att adoptionerna skulle stoppas för att fortsätta samtalen. Landets ledare hörsammade kravet och alla internationella adoptioner ströps.

Det blev ett ramaskri. Tusentals familjer väntade på barn från Rumänien, vars adoptioner nu hade frysts inne. Frankrike vacklade. Den dåvarande franska premiärministern Lionel Jospin besökte Rumänien och krävde svar på hur de skulle hantera de 5 000 adoptionsärenden som redan inletts. Och hur skulle de franska adoptanterna påverkas? Spanien i sin tur, låg på  Europeiska kommissionen för att få hem »sina« barn.

Hundratals amerikanska familjer påverkades också. Den starka amerikanska adoptionslobbyn fick plötsligt in adoptionsfrågan i förhandingarna om Rumäniens medlemskap i Nato.

Financial Times rapporterade att USA hotat med att Rumänien skulle få problem i förhandlingarna om man inte hävde stoppet.

Så fångades Rumänien helt sonika mellan flera stora aktörer med vitt skilda inställningar till adoption. Efter påtryckningarna valde den rumänska regeringen i december 2001 att slutföra de adoptionsärenden som redan var i gång. Efter upprepad kritik från EU i medlemsförhandlingarna antogs senare år 2004 nya lagar i Rumänien om barnskydd som i princip hindrar utländska adoptioner.

Exemplet Rumänien visar tydligt hur synen på internationell adoption skiljer sig mellan olika mottagarländer. Lite förenklat toppar norra Europa – inklusive Norden – med stränga krav och en tradition av ideella adoptionsorganisationer och biståndsprojekt.

Söderut i Europa ökar adoptionsliberalismen och privata adoptioner är ofta standard. Speciellt Frankrike bedriver en offensiv adoptionspolitik.

– De franska adoptanterna har på egen hand bokstavligen översvämmat länder som till exempel Vietnam och ställt till med massor av problem genom åren, säger Inga Näslund på Adoptionscentrum.

Till exempel dömdes personal från den franska adoptionsbyrån Zoés Ark under 2007 för att försökt föra ut över 100 påstådda föräldralösa barnsoldater från Darfur i ett chartrat flygplan. Barnen visade sig i själva verket vara från Tchad, och ha föräldrar. Demonstrationer mot adoption utbröt i Tchad, samtidigt som franska familjer i Paris demonstrerade för rätten till att adoptera.

– För oss blir det ett problem när andra länder handlar oseriöst. När väl organisationer från ett land till exempel börjar acceptera mutor, kommer kraven att fler ska göra det. Och när för mycket oegentligheter uppstår kan det även bli ett totalt stopp i verksamheten, säger Inga Näslund.

USA hör till de mest offensiva länderna. Deras privata adoptionsbyråer arbetar ofta med länder, till exempel Guatemala, som andra organisationer och länder undviker på grund av utbredd korruption. Ett annat exempel är hur haitisk polis, efter den stora jordbävningskatastrofen 2010,  arresterade tio amerikaner misstänkta för att ha fört bort ett 30-tal barn för adoption i USA. Trots att det egentligen inte var klarlagt att de var föräldralösa.

Dessa historier illustrerar ett av den internationella adoptionsverksamhetens stora dilemman. De barn som har det värst går oftast inte att hjälpa till nya hem. Barn i krigsdrabbade, katastrofutsatta eller väldigt fattiga länder kan sällan komma i fråga för adoption. I regel är det svårt att utreda familje- och släktförhållanden för att få klartecken till adoption. Strukturerna finns inte på plats för att kunna bedriva någon adoptionsverksamhet.

Den senare historien över internationell adoption har dominerats av Kina. Den impopulära »ett-barns-politiken« från 1972  resulterade i många övergivna barn. Främst flickor. 1992 trädde den första kinesiska adoptionslagen i kraft. Verksamheten kom i gång snabbt. 1995 skickades mer än 2 500 barn genom internationell adoption. 1998 hade siffran dubblats, 2005 tredubblats. Totalt har det genomförts runt 80 000 adoptioner av kinesiska barn, varav USA har stått för mer än 70 procent.

Medan populariteten steg började Kina att strama åt sina adoptionsregler. De mest dramatiska, för adoptivföräldrars del, kom 2007. Kina började begränsa genom krav på giftermål, ålder, hälsa, inkomst, utbildning, synliga tatueringar och mycket mer. Inte heller skulle ensamstående eller homosexuella få adoptera. Samtidigt som reglerna blev hårdare började även den kinesiska adoptionsmyndigheten lämna färre barn för internationell adoption.

Åtstramningarna berodde på en hel del oegentligheter. Tjänstemän hade ägnat sig åt att stjäla och sälja runt 1 000 barn för internationell adoption. Men den förändrade adoptionspolitiken hade också att göra med Kinas växande medelklass. De ville själva adoptera de övergivna barnen. I dag har den inhemska adoptionen vuxit långt större än andelen utrikes adopterade – över 80 procent av Kinas bortadopterade barn stannar i landet.

Den internationella adoptionsverksamheten ströps nästan helt under ett par år.

– När utvecklingen i Kina fick väntetiderna att öka kraftigt blev adoptionsfrågan så het i Frankrike att Sarkozy i sin valkampanj lovade att »ordna« detta med internationella adoptioner om han blev vald, säger Inga Näslund på Adoptionscentrum.

För Sveriges del har adoptionerna från Kina halverats de senaste åren.

– För mig var det ett enkelt beslut, säger Maria medan hon svingar Hugo, som kiknar av skratt, upp och ner.

– Varför ska jag jobba för att sätta ännu ett liv till den här världen? Det kändes själviskt när det finns någon därute som behöver mig. Och jag som behöver den, fortsätter hon.

Maria Back-Nilsson gjorde, som hon säger, det klassiska misstaget att sumpa sina fertila år på utlandstjänstgöring. Hon är uppvuxen med en far som inte är biologisk, men som var allt som en pappa skulle vara. Under hennes tjänstgöringar i utlandsstyrkan för Försvarsmaktens räkning  besökte hon ett par barnhem och såg där barn som verkligen behövde ett hem och en familj. Men som ensamstående var möjligheterna att adoptera begränsade. När hon bestämt sig för att adoptera satte hon sitt hopp till bland annat Etiopien, Sydafrika och Indien. Men hamnade långt bak i kön. Fem till sex år skulle det ta.

Så lättade Kina plötsligt på regelverket beträffande barn med särskilda behov som inte hittat adoptivföräldrar inom Kina. Sedan 2008 fanns en särskild lista med dessa barn – 72-timmarslistan, och ett webbaserat system där barnen kunde matchas mot potentiella föräldrar världen över. Här skulle nu även ensamstående föräldrar kunna komma i fråga.  Kraven var dock högt ställda på de ensamstående – adekvat utbildning och möjlighet för vård och behandling av barnen skulle finnas.

Svenska Adoptionscentrum satte ihop en testgrupp med fem hoppfulla adoptanter, varav Maria Back-Nilsson var en. Nu gick det undan. Och när alla handlingar var klara och godkända, fick hon en dag ett foto på en skrattande liten pojke i klarröd tröja med vita muddar. Det var Hugo.

Inför adoptionsansökningen kände Maria Back Nilsson att hon skulle ha svårt att få ett barn med hiv, eller ett svårare hjärtfel. Däremot var hon bland annat öppen för LKG – det vill säga läpp, käk och gomspalt. Det är vad Hugo har. Han har även nedsatt tarmfunktion och ett numera igenväxt blåshål på hjärtat.

På 72 timmar skulle Maria Back-Nilsson bestämma sig om hon ville ta emot den lilla pojken. Hon fick lusläsa alla hans papper och ringa läkare för rådgivning om medicinska rapporter.

– Men jag bestämde mig direkt. Jag blev helt såld, säger hon.

Hugo kommer från ett barnhem i Kaifeng i Henan-provinsen, där han lämnades en månad gammal. Nu sitter han på sin säng i deras lägenhet i norra Stockholm och bläddrar i det fotoalbum han fick med sig från barnhemmet. Pekar på bilderna, på kompisarna. På dörren till hans rum sitter en skriftrulle. Med kinesiska tecken står hans födelsedatum, på ena sidan hans kinesiska namn Jiangping, på andra hans svenska. Från den kinesiska resebyrån som anordnade allt köpte de även en namnstämpel.

– De är ju lite av en industri kring det hela, småler hon.

Eftersom det både är skambelagt och straffbart att överge sitt barn i Kina finns sällan uppgifter om barnens ursprung. Det vanligaste är att de lämnas inlindade i en filt.

– Det är både skönt och tråkigt att det inte finns någon information. Om det var osäkert skulle han kanske hoppas och sen bli besviken, säger Maria Back-Nilsson.

Däremot har hon redan börjat tänka på när de ska åka tillbaka så att Hugo får en relation till sitt ursprungsland. Mycket av föräldrautbildningen som alla framtida adoptanter får genomgå handlar om att bejaka barnets ursprung och ge dem möjligheten att välja, men inte tvinga på det.

I dag är Hugo en sprallig pojke, som för dagen outtröttligt leker med en ballong. Han är envis som få. Treårstrotsen kom som på beställning. Maria Back-Nilsson blev lite förvånad, hon trodde att den skulle dröja med tanke på hans bakgrund.

– Barnhemmet var spartanskt men med mycket kärlek. Att han vågar trotsa nu beror nog mycket på att han ändå är trygg i sig själv därifrån, men också att han nu är trygg här med mig. Jag har i alla fall dragit vinstlotten, säger hon.

Maria Back-Nilsson och Hugo. »Jag hade inte klarat det utan min mamma«, säger Maria. Som ensamstående var hon tvungen att tänka några varv extra innan hon bestämde sig för att adoptera Hugo, som har flera medicinska problem. Hennes mamma har varit ett stort stöd i allt från resan till Kina till dagishämtning. 

Maria Back-Nilsson är en av alla de svenska personer som blir adoptivföräldrar varje år. För även om USA adopterar flest barn totalt i världen, så leder Sverige när man räknar adoptioner per invånare. Och historiskt sett har Sverige alltid varit ett av de länder som varit störst inom internationell adoption.

– Det finns något djupt rotat i den lutherska kulturen med synen på barn som man inte är biologiskt eller genetiskt relaterade till. Det verkar som att man redan i det gamla bondesamhället beredvilligt tog in barn i familjen som man inte var släkt med, säger Tobias Hübinette, forskare vid Mångkulturellt centrum och lärare vid Södertörns högskola.

Under den knappt hundraåriga resan som den svenska adoptionen gjort har attityderna förändrats. Från den väldigt idylliserade bilden, svängde pendeln i början på 2000-talet till kritisk. Nya forskningsrön kom om de svårigheter som adopterade barn kunde uppleva. Stora adoptionskullar hade nu vuxit upp och kunde höja rösten. Frank Lindblad, professor på Stressforskningsinstitutet, ingick i en forskningsgrupp som bidrog till en statlig utredning om adoption 2003.

– Adopterade hade fler självmordsförsök och mer vård på psykiatrisk klinik. Det fanns en rätt betydande grupp som hade stora svårigheter, vilket är viktigt att se eftersom Sverige är ett så stort adoptionsland. Det är bra att det kom upp. Bilden av adoption modifierades och det blev en bra tid av bekräftelse för dem som hade fått det svårt, säger han.

Den mer kritiska blicken har påverkat adoptionsdebatten som blivit mer nyanserad. Också adoptivföräldrarnas inställning har förändrats. Enligt den holländska adoptionsforskaren Rene Hoksbergen har de gått från att vara traditionalister – som betraktade adoption som ett andrahandsalternativ till biologiska barn – till idealister – som adopterade i solidaritet med tredje världen – till dagens mer realistiska föräldrageneration. Den här gruppen har fått ett mer utvecklat perspektiv om vilka emotionella och psykologiska problem som kan drabba deras nya familjemedlem.

Dagens adoptivföräldrar är alltså mer förberedda. En pusselbit som behövs i den verksamhet som omges av allt ifrån internationellt maktspel, etiska dilemman och olyckliga familjeomständigheter som kan prägla barnens första tid.

Grafik (klicka för att förstora)

3 thoughts on “Världens barn

  1. Per skriver:

    I sverige så får de barn som sattes i fosterhem numera kompensation för att staten inte höll ordentligt koll på att de behandlades bra. Tänk om vi istället hade adopterat bort barnen till ett land på andra sidan jorden. Internationella adoptioner är mycket problematiska och bör bara ske i undantagsfall.

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera