Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Toppmöte. För en vecka sedan berättade Fredrik Reinfeldt stolt om den svenska jobbpakten på konferensen World Economic Forum i Davos. I Sverige var förhandlingarna på väg att haverera.

Inrikes

Luftslottet som sprängdes

Fredrik Reinfeldt har bara sig själv att skylla för den havererade jobbpakten.

Han hade alptopparna bakom sig, den politiska och internationella eliten bredvid sig och världspressen framför dig. Det här var World Economic Forum 2013 i Davos, Schweiz. En större scen än så är skulle han aldrig få. Det var det perfekta tillfället för statsminister Fredrik Reinfeldt att skryta om sitt prestigeprojekt.

– A job pact for the young.

En jobbpakt mellan arbetsgivare, fack och regering som skulle minska ungdomsarbetslösheten, avväpna socialdemokraterna och ge moderaterna en tredje valseger 2014. En historisk kompromiss som skulle göra Fredrik Reinfeldt till landsfader.

Moderatledaren fick beröm till och med från Sharan Burrow, generalsekreterare i Internationella fackföreningskonfederationen:

– Numera finns det bara några länder i världen där regeringen bedriver en social dialog med fackföreningar.

Sverige var det lysande undantaget. Det här var Fredrik Reinfeldts ögonblick. Han tycks ha varit helt omedveten om vad som samtidigt hände hemma i Sverige.

En knapp vecka senare, i tisdags, hade trepartsförhandlingarna om en jobbpakt mellan LO, Svensk Näringsliv och regeringen spruckit. Allt som fanns kvar var ett bittert informationskrig där fack och arbetsgivare skyllde på varandra om vem som hade sänkt pakten.

Det är inte helt lätt att klargöra vem som har rätt och vem som har fel, men en slutsats kan man dra redan nu: pakten var betydligt svårare att sy ihop än vad Fredrik Reinfeldt hade trott. När statsministern lanserade förslaget under Almedalsveckan i somras lät det så enkelt. Om bara fack och arbetsgivare kunde enas om en modell för yrkesintroduktion åt ungdomar – med lägre lön och arbete som varvas med utbildning – så lovade regeringen att sänka arbetsgivaravgifter och skjuta till pengar för handledning. Det skulle leda till åtminstone 30 000 nya jobb.

– Om ni gör ert så gör vi vårt, sa Reinfeldt.

Han och Anders Borg trodde sig ha funnit en modell där de kunde ena särintressen kring ett gemensamt mål: att pressa ner ungdomsarbetslösheten. Det borde ligga i allas intresse.

Anledningen till optimismen i Rosenbad var också denna: redan innan förhandlingarna startade fanns det ett färdigt förslag som hade kompromissats fram på förbundsnivå. I november 2010 hade IF Metall och Teknikföretagen tecknat ett avtal om yrkesintroduktion som innebar 75 procent av minimilönen och visstidsanställning kombinerat med utbildning. Det enda man behövde göra nu var att kopiera det i stor skala.

Det gamla avtalet hade förhandlats fram under s-ledaren Stefan Löfvens tid som Metallbas, så inte skulle LO skjuta det i sank. Och arbetsgivarna skulle få både sänkta ingångslöner och statliga subventioner. Socialdemokraterna skulle få stå vid sidan av och titta på. Det lät så enkelt och genialt. Men visade sig vara en rejäl missbedömning.

I oktober kom det första ultimatumet. LO krävde att de differentierade avgifterna i a-kassan – som innebär att personer i branscher med högre arbetslöshet betalar fler hundralappar mer i månaden – skulle slopas om facket skulle ställa sig bakom jobbpakten. Reformen har varit en av grundbultarna i regeringens arbetslinje, men finansministern gav med sig. I november meddelade Anders Borg att han var beredd att slopa de differentierade avgifterna.

Men problemen var inte lösta för det. Svenskt Näringsliv hade nämligen också krav. De ville att staten skulle betala hela arbetsgivaravgiften för de ungdomar som anställdes inom jobbpakten. Och LO kom med nya krav: regeringen skulle lova att inte genomföra några förändringar av arbetsrätten eller lagen om anställningsskydd och skrota ett färdigt förslag om en ny anställningsform för lärlingar. Krav som retade upp Svenskt Näringsliv.

Efter ett tiotal möten under hösten körde parterna fast.

I december sa Anders Borg än en gång att regeringen kunde gå LO till mötes, men bara under premissen att LO och Svenskt Näringsliv skulle återuppta diskussionerna om ett nytt Saltsjöbadavtal. I ett sådant samtal om ett nytt huvudavtal kunde de prata om anställningsskydd och konflikträtt.

I mitten av januari ställde sig LO:s styrelse bakom det nya upplägget. Men Svenskt Näringsliv vägrade. Arbetsgivarnas kritik mot regeringens underdåniga hållning gentemot LO gav eko även bland moderater. Så här formulerade sig Erik Bengtzboe, ordförande i moderata ungdomsförbundet, på Dagens Nyheters debattsida:

»Statsministern och finansministern sätter sig i knäet på fackföreningsrörelsen och förväntar sig att de av allmän vänlighet ska hjälpa oss unga in.«

Inte blev det muntrare hos arbetsgivarna när facket utnyttjade situationen och kastade in ytterligare krav.

– Det är naturligtvis så att i ett läge när regeringen vill ha en överenskommelse så är man inte dummare än att man använder sin förhandlingsförmåga, som LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson uttrycker det till Fokus.

I tisdags morse ringde så Svenskt Näringslivs ordförande Urban Bäckström – känd för sin burdusa stil – till Karl-Petter Thorwaldsson. Enligt Bäckströms medarbetare för att ge LO en sista chans att dra tillbaka sina villkor för jobbpakten. Annars skulle det inte bli något. Thorwaldsson tog det emellertid som att Svenskt Näringsliv hoppade av förhandlingarna. Han ringde Anders Borg, som uppenbarligen inte hade meddelats av arbetsgivarna, och gick sedan ut i medierna: Jobbpakten var död!

Egentligen var det inte så överraskande. Ingen av de tre parterna var emot pakten, men alla hade sina egna agendor. LO var oroliga för lönedumpning och för att en överenskommelse skulle gynna regeringen. Svenskt Näringsliv var främst intresserade av att staten skulle skjuta till pengar och att LO inte fick komma ut som segrare.

De enda som helhjärtat drev själva jobbpakten var Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

För dem handlade det lika mycket om att sudda ut bilden av en trött och idéfattig regering som att pressa ner ungdomsarbetslösheten. Om att vända opinionsläget inför valet.

Därför är förlusten också främst regeringens.

I tisdags utnyttjade socialdemokraterna tillfället till max. Karl-Petter Thorwaldsson kaste upp en perfekt boll som Stefan Löfven fick smasha in. Arbetarrörelsen satte bilden av vad som hänt: att arbetsgivarna svikit regeringen och att regeringen nu var tvungen att ta socialdemokraternas förslag till ny arbetsmarknadspolitik på allvar.

Förlusten går också att precisera mer exakt inom regeringen. Till finansdepartementet. Det var Anders Borg som med Fredrik Reinfeldts välsignande satte i gång hela projektet. Han har också, enligt Fokus källor, personligen hanterat frågan. Det finns en kritik, hos både LO och Svenskt Näringsliv, om att finansministern inte förstått logiken hos parterna, att de är uppbyggda som federationer och de i alla led måste ha mandat från sina förbund för att kunna agera.

Det går i efterhand till exempel att diskutera det kloka i att låta LO:s inkastade krav leda till förhandlingar om ett nytt huvudavtal.

För det första gav det signalen till Svenskt Näringsliv att regeringen tyckte att arbetsgivarna var mindre viktiga att lyssna på än facken. En del tyder på att finansministern har överskattat sin förmåga att få med sig Svenskt Näringsliv. Det gamla grälet mellan Urban Bäckström och Anders Borg lever än.

För det andra var läget knappast det perfekta för ett nytt huvudavtal. Svenskt Näringsliv och LO skulle ge sig in i avtalsrörelse och hade fullt upp med sin interna samordning inför den. Vill man pryda sin andra mandatperiod med en vitaliserad samförståndsanda är det smartaste sättet kanske inte att para ihop parterna i ett kvart-i-fem-ragg.

Det Anders Borg har lyckats med är att moderaterna nu har någon slags vänskapliga relationer med LO. Under förra mandatperioden klagade facket att företrädare för regeringen inte alls hörde av sig, nu talar de snällt om Anders och Fredrik.

Men kvarstår gör sakfrågan.

Det finns många sätt att mäta ungdomsarbetslöshet på men inget som är smickrande för regeringen. Håller man sig till den internationella standarddefinitionen går 132 000 svenska ungdomar arbetslösa just nu. Det är 22,1 procent. Nästan en av fyra. Betydligt mer än i de nordiska grannländerna eller jämförbara länder som Tyskland, Nederländerna och Österrike.

Under den här mandatperioden har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg pekat ut de två viktigaste åtgärderna för att minska arbetslösheten. Det första – ett femte jobbskatteavdrag – föll på bristande stöd i riksdagen. Det andra – jobbpakten – föll på bristande stöd hos arbetsmarknadens parter.

I dagsläget har oppositionen – både den till vänster och den inom regeringen – rätt när de säger att moderaterna saknar nya förslag för att öka sysselsättningen. Kvar på bordet finns å ena sidan socialdemokraternas idéer om mer pengar till fler utbildnings- och introduktionsplatser, å andra sidan centerpartiets och folkpartiets krav på uppluckrad arbetsrätt, lägre ingångslöner, privata arbetsförmedlingar och sänkta arbetsgivaravgifter.

Stefan Löfven hade en bra dag i tisdags, men det var fler än han som skrattade. Centerpartiet och folkpartiet lär ta moderaternas misslyckande till intäkt för sina krav i kommande regeringsförhandlingar. Det är moderaterna mer än regeringen som har åkt på pumpen.

I tisdags twittrade Christer Nylander, folkpartistisk ledamot i arbetsmarknadsutskottet: »Faktum kvarstår: arbetsrätten måste ändras.« Centerpartisten och suppleanten i finansutskottet, Emil Källström fortsatte lika skadeglatt: »Tyckte det där med jobbpakt lät lite suspekt. Nu kan vi väl lägga fram några ordentliga, frihetliga propositioner?«

Regeringen har varit oenig om jobbpolitiken länge. Konflikten har trappats upp successivt det senaste året, och om fyra veckor ska de borgerliga partierna under ett tvådagarsmöte i Maramö manifestera sin enighet och bevisa att de inte är regeringströtta.

Det är en försvagad Fredrik Reinfeldt som åker till Småland för att prata politik med tre profileringshungriga småpartiledare. I veckan skällde TCO, ytterligare en potentiell facklig samarbetspartner, ut regeringens a-kassepolitik i en nyskriven rapport. Swedbank trotsade Anders Borgs uppmaning att inte höja utdelningen till sina aktieägare. Fredrik Reinfeldt använde sin favoritglosa – »särintresse« – fast den här gången ironiskt nog inte om näringslivet, utan om försvaret, vilket fick tunga moderater att rasa. Lägg därtill det där andra som han sa i Davos, det som både höger och vänster ser som kärnfrågan, huruvida moderaterna vill ha fler låglönejobb eller inte. Inför den samlade världspressen sa Fredrik Reinfeldt:

– Jag säger inte att jag vill ha en större andel låglönejobb, för det låter inte så trevligt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera