Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

En australiensisk forskargrupp jämförde nyligen vilken effekt argentinsk tango respektive mindfulnessmeditation hade på deprimerade. Båda metoderna visade sig ha effekt, men den grupp som dansade tango var den enda som fick signifikant lägre stressnivåer.

Livsstil

Terapeutisk tango

Du är deprimerad och ni har dåligt sex? Enligt forskarna betyder det att du dansar för lite.

Tiden och platsen för en argentinsk tangofest kan tyckas osannolik: Gävle, sent i oktober. Jag och min partner hade sprungit genom ett iskallt underkylt regn till den gamla sjömanskyrkan nere vid ån. Medan vi hängde av oss våra rockar tittade jag, nästan i smyg, på de närmast överdådigt uppklädda par som gled omkring på träplankorna i en cirkelformad ström. De såg ut som violinerna i högtalarna lät: vemodiga och stolta, och vansinnigt eleganta.

Jag tog min partner under armen och ledde oss fram till en plats i strömmen, rätade på ryggen och sköt fram bröstet så mycket att jag kände mig som en argentinsk major. Justerade vår abrazo, vår dansfattning. Lyssnade in violinerna och dragspelet och gjorde till sist en djup inandning. Nu fanns det bara ett problem. Jag kunde inte dansa tango.

Jag startade på fel fot, kom ur rytmen, förde min partner baklänges mot hela dansströmmen och krockade mot både stolar, stolpar och andra dansare. Och ju mer jag tänkte på vilket stolpskott jag måste framstå som, desto sämre gick det. Det slutade med att jag satte mig ensam i ett hörn i närheten av en bag-in-box med sydamerikanskt vin. Där satt jag orörlig under resten av kvällen och såg på när min partner, som redan hade dansat i några år, njöt av skickligare kavaljerer.

Vi pratade en del om det där när vi gick hem därifrån sent på natten. Jag tror jag försökte skämta om det först men efter ett tag pallade jag inte det längre, utan var tvungen att säga som det var: det där kändes inte särskilt kul. Det blev början till ett långt samtal om oss, om hur vi är, hur vi reagerar känslomässigt och hur vi förhåller oss till varandra.

– Det där låter ju som att det blev väldigt jobbigt för dig, säger Kerstin Uvnäs Moberg.

Hon är läkare och professor i fysiologi, mest känd för sina rön om hormonet oxytocin.

– Man ska komma ihåg att argentinsk tango är en rätt knivig dans som man måste lära sig behärska formerna för. Du märkte att det inte funkade och då slog ditt stressystem i gång i hjärnan. Det blockerade de andra systemen.

Den här gången kom prestationen i vägen. Rädslan att inte vara bra nog tjuvkopplade systemen i min hjärna och reagerade som alla skräckslagna däggdjurs hjärnor gör, med att köra ut stresshormoner i blodomloppet.

När man mår bra av att dansa, när man ställer upp på förutsättningarna, funkar systemet precis tvärtom. Och jag hade nog känt det också, på nybörjarkurskvällar. Varannan måndag den här hösten hade jag känt mig lite gladare och lite piggare. Kanske också lite sexigare.

När dansen dessutom innefattar beröring händer det ännu flera saker i hjärnan. För det är nu oxytocinet kommer in i bilden. Oxytocin är ett antistresshormon som hjärnan löser ut vid närhet eller beröring. Ämnet är centralt för att skapa och hålla ihop relationer livet igenom och kan öka tilliten och öppenheten mellan människor.

– Och när oxytocinet kommer loss så puffar det på både dopaminer, endorfiner och serotonin, våra kroppsliga belöningssystem. Det innebär att dansen inte bara dämpar din oro och stress och får dig att känna dig avslappnad, utan att du också känner glädje och att du tycker om människan du dansar med.

Oxytocinet är alltså i sig självt skäl nog för att använda pardans som parterapi – det stärker de känslomässiga bindningarna. Fast om det bara var oxytocinet det kom an på så hade man egentligen lika gärna bara kunnat stanna hemma och ha sex med varandra, samma system kommer i gång då också.

Det är någonting med kommunikationen och med känslorna också.

– Det man ska komma ihåg är att våra språkcentra i första hand är tränade i att avläsa rörelseförändringar i kommunikationen, säger medicine doktor Eva Bojner Horwitz, som forskat mycket om dans och kroppsmedvetenhet.

– Ord är konstruktioner som kommit sent i vår utveckling evolutionärt, men hjärnan är inte förändrad. Den är inställd på att tolka ickeverbala signaler.

Hon berättar att medicinsk forskning om dans tidigare brukade ses med viss skepsis av vetenskapen, men att det just nu sker en explosion inom området. Det har att göra med förbättrade mätmetoder. Numera kan forskarna studera aktiviteten i hjärnan i realtid med hjälp av magnetkamera. Fakta blir hårdare när man faktiskt kan se nervöverföringarnas rörelser inne i hjärnan, och det senaste decenniet har det till exempel etablerats ett femtontal nya medicinvetenskapliga tidskrifter som enbart handlar om dans.

En av de saker som Eva Bojner Horwitz berättar om är »spegelneuronen«, som upptäcktes av en slump när italienaren Giacomo Rizzolatti skulle studera hjärnan hos en makakapa i början av nittiotalet. Han ville kolla hur det såg ut där inne när den skulle sträcka sig efter en banan. Av misstag kom också en av människorna i forskningsteamet in i bild när apan sträckte sig efter bananen, och det märkliga var att både människans och apans hjärnaktivitet registrerades på exakt samma sätt. Det vill säga – den människa som bara passivt såg på när apan tog bananen upplevde i sin hjärna banantagandet som om han själv hade tagit bananen.

Samma är det med dansen. Undersökningar har visat att en person som passivt men närvarande tittar på dans får svar i sin känslomässiga spegelneuron, och stimulering av oxytocinsystem. Reaktionen blir som om de själva hade dansat.

Forskarna diskuterar nu det här spegel-neuronets funktion. Den skulle kunna ligga bakom helt grundläggande saker för människan som empatisk förmåga, självmedvetenhet och inlärningsförmåga genom härmning.

I dansen kan du alltså lära känna dig själv och din partner samtidigt. Och enligt Eva Bojner Horwitz öppnar båda parter upp sig mot djupare emotioner och upplevelser än vad som varit fallet om de bara ägnat sig åt intellektuell analys.

Hur menar du?

– Den frågan förstår jag att du ställer om du aldrig någonsin haft en konflikt med din partner, säger hon och skrattar till.

– Ord är inte upplevelser, utan konstruktoner av upplevelser i en språklig form.

Språket har en begränsning i att det aldrig fullt ut kan räcka till för att beskriva den mänskliga erfarenheten. Om två parters olika ordkonstruktioner krockar med varandra så uppstår lätt en konflikt, som handlar om att båda upplever sina konstruktioner som angripna och vill hålla fast vid dem, för att de är rädda att upplevelsen bakom konstruktionerna annars ska gå förlorad.

Eva Bojner Horwitz berättar att man rent fysiskt kan dela in hjärnan i en förnuftsdel och en känslodel. Med en magnetkamera kan man se att aktiviteterna i känslodelen, det så kallade limbiska systemet, går mycket fortare än det som går igenom den mer försvarsinriktade, förnuftsdelen. Det är ett faktum som kan utnyttjas terapeutiskt på många olika sätt. Bojner Horwitz och två andra forskare kommer till exempel snart att publicera en studie i en amerikansk tidskrift om hur man kan låsa upp skrivkramp, en typisk »förnuftsblockering«, genom att utnyttja de snabbare banorna i känslohjärnan genom, till exempel, dans.

På samma sätt kan vi koppla loss ett överjag och öppna oss för varandras förspråkliga mångfald och djup i en pardans. Men efter det gör man trots allt klokast i att också föra över upp upplevelserna från dansen till en kognitiv nivå, säger Eva Bojner Horwitz.

Precis som vi gjorde efter min horribla tangofest.

– Då lyfter ni upp erfarenheterna till ytterligare en medvetandenivå. På det sättet skapar ni större kontaktytor för att lagra era erfarenheter i hjärnans minnesomkopplingssystem och synapser än om ni bara skulle ha behållit dem som emotionella kroppsminnen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera