Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Svaga skäl. Motiven för att Ryssland skulle vara ett militärt hot mot Sverige och därför skulle kräva miljardsatsningar på försvaret är svaga, menar Hans Blix.

Inrikes

Väderkvarnar i debatten

De hot som Försvarsmakten använder för att skrämma upp politiker och andra är mindre i dag än vid kalla krigets slut, skriver Hans Blix.

De svenska försvarshökarna hade i mitten av januari sin årliga sammankomst i vinterboet i Sälen. Under veckorna som följt har de kunnat glädja sig åt stort medialt genomslag för överbefälhavare Göransons uttalande om att den svenska krigsmakten på egen hand bara kan stå emot ett angrepp en vecka. Opinionsundersökningar har visat att nästan hälften av de tillfrågade svarade ja på frågan om försvaret behövde stärkas. Ett ökat stöd för svensk anslutning till Nato kunde också noteras.

Något brett folkligt engagemang för högre försvarsutgifter och Nato medlemskap är dock svårt att spåra. Inbördeskriget i Syrien, bekämpandet av terroristgrupper i Mali, gisslandramat i Algeriet, och friktionerna mellan Kina och Japan över några öar känns och är ju faktiskt ganska långt borta. I stället får frågorna om försvaret i lugn svensk ordning traska patrull till en sittande parlamentarisk beredning. Ja, och så passar regeringen på att bjuda på ett dyrbart, lugnande och långverkande (?) piller: nittio miljarder för köp av 60 svensktillverkade Jas stridsflygplan.

Kanske den uppblossande diskussionen och intresset nu åter slocknar i brist på några påtagliga hot som kan oroa folk. Jag skulle finna en sådan reaktion – eller brist på reaktion – förnuftig. Att många militärer pläderar för en större försvarsbudget är inget att förvånas eller indigneras över. Ända från nattväktarstaten har de haft ansvaret att söka garantera landets frihet och gränser. Men det bör inte heller förvåna om många andra ser på försvaret på det sätt som man ser på försäkringar: om riskerna ses som stora och varierade behövs en rejäl och omfattande försäkring, men om man bedömer att riskerna är mycket små eller obefintliga kan man nöja sig med låg eller ingen försäkring.

Det ägnas ett enormt och säkert kompetent kalkylerande och krigsspelande för att utröna och visa vad som skulle behövas för att möta olika sorters väpnade hot och angrepp. Fast det tycks vara ofint att säga det rakt ut är det naturligtvis bara Ryssland och dess militära styrkor och deras placering som man kalkylerar med. För hot och angrepp krävs dock inte bara militära styrkor utan också politisk vilja. Det borde vara på tiden att man ägnar mer än några förströdda tankar åt hur stort intresse Ryssland i det tjugoförsta århundradet skulle kunna ha av att rikta hot eller angrepp mot Sverige. I den offentliga debatten tycks man oftast nöja sig med att konstatera att »vi ser visserligen inga konkreta militära hot och det är från en låg nivå som ryssarna nu rustar upp, men Ryssland verkar ju inte gå i någon demokratisk riktning och man vet ju aldrig ...« eller: »vi måste vara rejält rustade, för det kommer alltid att finnas krig ...«.

Detta är magra motiveringar för krav på nya miljarder.

Jag vill påstå att riskerna för väpnade konflikter är väsentligt mindre och annorlunda i dag än före det kalla krigets slut. De historiskt vanligaste anledningarna till krig mellan stater har i stor utsträckning försvunnit eller minskat – tvister om gränser, ambitioner att förvärva och kontrollera territorier och vilja att utbreda religion eller ideologi.  De flesta väpnade konflikter är i dag inbördeskrig– med eller utan utländsk inblandning – syftande till regimförändringar. Framför allt ligger det inte längre något epicentrum för militära jordskalv i Europa.

Med kommunismens fall och ett nästan universellt anammande av marknadsekonomin är ideologi – liksom religion – inte längre konfliktgrund. Internationella väpnade aktioner till skydd av mänskliga rättigheter kan tänkas – som i Libyenfallet eller Mali i dag – men knappast omfattande krig. Det talas i dag mycket om ett militant islam, men inga islamiska stater har några tankar på att gå i krig för sin religion eller sin form av islam.

Konflikter om gränser och territorier har varit de vanligaste orsakerna till krig. I Europa finns knappast längre några betydande konflikter av detta slag och det är inte längre sannolikt att de som finns i Afrika och Mellersta Östern skulle kunna utvecklas till världsomspännande konflikter. Detsamma gäller tre potentiellt farliga fall, som involverar stater med stor militär kapacitet i Asien: Taiwans status, gränsen mellan Kina och Indien och Kashmirkonflikten mellan Indien och Pakistan.

I stora delar av världen ter sig krig mellan stater numera knappast tänkbara. Det gäller hela Nord- och Sydamerika och det gäller Europa. Det är inte heller längre troligt att vårt hörn av världen skulle komma att direkt beröras av eventuella konflikter och krigshandlingar i Asien eller Afrika och kräva betydande försvarsberedskap.

Konkurrens om vattentillgångar kan leda till allvarliga – regionala men knappast globala – konflikter. Konkurrensen om vissa råvaror, främst olja, är global och har varit orsak till spänningar och väpnade konflikter i Mellersta Östern. USA:s beroende av olja från denna region har dock lyckligtvis minskat drastiskt och det förefaller sannolikare att Kinas och Indiens ökande oljeimport skulle leda till högre priser än till väpnade konflikter. Konkurrens om kontroll och användning av arktiska områden med gas och oljetillgångar bör kunna lösas på grundval av havsrättskonventionerena.

USA utpekar terroristgrupper och fler kärnvapenstater – Nordkorea och Iran – som de största hoten, men det är tveklöst ett starkare Kina som får USA att trots budgetkris spendera över 4 procent av sin nationalprodukt på militära ändamål. (I nästan alla europeiska stater är man under 2 procent.)

Ryssland ses av USA i dag mindre som en hotfull militärmakt än som en stat som – med betydande risker för sin egen ekonomi – skulle kunna utnyttja västeuropeiskt beroende av ryska energileveranser till påtryckningar. Interventionen i Georgien 2008 ses av de flesta med större sans sedan det fastslagits att krigshandlingarna inte initierades av Moskva utan av Georgien under Sakasjvili. Vad vi ser i Ryssland dessa dagar är knappast tecken på någon ny imperialism eller revanchism utan snarare en önskan att visas respekt och en oro att Nato är inställt på att flytta kedjan av missiler och militära nätverk inpå Rysslands knutar.

Att Natomötet i Chicago förra våren upprepade stödet för ett framtida medlemskap för Georgien lär inte minska den ryska oron eller leda till återhållsamhet i försvarsbudgeten. Trots den olust man kan känna inför korruption och brist på demokratisk utveckling i Ryssland och Kina måste man hoppas att president Barack Obama och Europa åter riktar in sin säkerhetspolitik på global avspänning och undviker att provocera Ryssland och Kina att ytterligare öka sina militärbudgetar.

Nato tillkom och fungerade som en livsviktig barriär mot en kommunistisk expansion i Europa. Den rollen tillhör det förgångna och organisationen har ibland verkat som den famlade efter uppgifter. En ny roll som organisationen funnit och med framgång axlat ett antal gånger är att leda och genomföra militära operationer som bemyndigats av FN:s säkerhetsråd. Det är en uppgift som artikel 47 i FN-stadgan egentligen lagt på de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas generalstabschefer men som tillsammans med den kollektiva säkerheten lades i malpåse under det kalla kriget.

Kanske skulle Nato i framtiden kunna fungera som en naturlig militär arm åt säkerhetsrådet och samtidigt bidra till avspänning, om organisationen öppnades för vidare medlemskap: Ryssland och Kina, som skulle ha suttit i säkerhetsrådets militärkommitte och andra stater som brukar delta i militära FN-aktioner, som Indien och Indonesien. Genom ett medlemskap i UNATO – United Nations Affiliated Troops Organization – skulle Sverige en dag, kunna bidra både till avspänning och till ett stärkande av FN. I dag skulle ett svenskt medlemskap snarast foga en ny länk till vad som var och ännu för Ryssland framstår som en skapelse av det kalla kriget.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera