Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Arbetsplatsen från helvetet

De statliga kulturinstitutionerna är fulla av tjuvnyp och rackarspel.

Det var en helt vanlig dag. Till och med en riktigt bra dag, trodde Claës Wachtmeister när han den 25 januari kom innanför dörrarna på kulturdepartementet. Han såg fram emot besöket.

Som styrelseordförande för statligt finansierade Thielska galleriet hade han en hel del bra grejer att rapportera, tyckte han: museet var säkerhetsklassat, sponsorpengarna inhåvade, och inlånen från Munchmuseet och Nasjonalgalleriet kirrade. Och han förväntade sig nog en liten klapp på axeln. I stället fick han skriva på sin egen avskedsansökan. Han fick höra att han gjort ett bra jobb men att det var »ett politiskt beslut«.

Berättelsen ovan är Claës Wachtmeisters egen, förtäljd i P1:s »Kulturnytt«. Och för att lägga ytterligare sten på börda, så säger sig den tillförordnade intendenten Andreas Brändström vara utsatt för förtal från Eva Bergqvist, departementsråd på kulturdepartementet och styrelseledamot i Thielska. Hon ska ha påstått att Brändström gått in i väggen och tappat kontrollen, trots att han, enligt honom själv, är i god form.

Känslan är att man vill få bort honom.

Det spekuleras nu kring kulturministerns inblandning. Är det så att hon inte glömt debaclet kring »Territorial Pissing« från 2009? Då galleristen Andreas Brändström nitiskt försvarade ett videoverk av Nug som kulturministern lika nitiskt kritiserade.

På ena sidan står Wachtmeister och Brändström. På andra sidan kulturdepartementet representerat av Joakim Stymne som utmålar Claës Wachtmeister som en intrikat typ som skapar dålig stämning och som fick gå på goda grunder. Ord står mot ord i denna den senaste av Thielska personalupplopp.

Att vänsterpartiet i förra veckan plockade fram det gula kortet och KU-anmälde Lena Adelsohn Liljeroth, för att bringa klarhet i om hon gjort sig skyldig till ministerstyre, går inte att vifta bort som en sedvanlig politisk piruett.

Det är inte bara Lars Ohly som undrar vilka demoner som släppts in i Ernest Thiels vita konstpalats på Djurgården.

Knappt hade man lyckats baxa ut det tidigare intendentparet Ulf Linde och Nina Öhman från boningen innan den nya chefen, Elisabeth Alsheimer Evenstedt, hoppade av.

Och nu det här.

Fast Thielska väcker fler och större frågor. Bilden som målas upp av den statliga kulturinstitutionen som arbetsplats är inte särskilt snygg. I sammanhanget verkar till och med Ricky Gervais, alias David Brents, ångestdrivna »office« att föredra. Man undrar lite hur många chefsavhopp en kulturinstitution ska bränna av på ett år för att få kallas kulturinstitution? Hur mycken ledsen personal och dåliga ledare ska passera innan det går att tala om en kass institutionskultur? Eller rent av, ett strukturfel? Det finns en lång tradition av missnöje på landets museer. Ta Arkitekturmuseet i Stockholm som färskt exempel. Alltsedan textilkonstnären Lena Rahoult utsågs till ny museichef 2009 har det inte pyst ut annat än personalmissnöje därifrån. Varför denna stumhet i fingrarna när ledarna till våra kulturinstitutioner ska tillsättas? Man vill ju i alla fall tro att det inte är andra aspekter än de rent konstnärliga som spelar in.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera