Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Hårdjazz

45 år efter Jan Johanssons död ger sig hans hårdrockssöner på faderns musikskatt.

Det sitter en råtta mellan bassträngarna. En sån där grå mjukisråtta som man kan hitta i en leksaksbutik. Basisten Anders Johansson, 50, har klämt in den strax efter stallet på sin kontrabas för att förhindra ett missljud.

– Jag köpte massa såna här råttor för att skoja med mitt band när vi var på turné. Jag stoppade in dem under täckena, men när de gick och la sig var de för fulla för att lägga märke till dem, säger han.

Vid flygeln bredvid honom sitter hans bror Jens Johansson, 49.

– Du får köpa riktiga råttor nästa gång, skämtar han.

Skratten och skämten är många mellan bröderna Johansson, de är lika samspelta på sina instrument som de är verbalt. Det den ena säger avslutar gärna den andra.

Ovanför dem, fem meter upp till taket, finns suddiga röda målningar från 1350-talet med bibliska motiv. De befinner sig i Anderslövs kyrka i Skåne. Överenskommelsen med kyrkans ledning är enkel – Anders och Jens Johansson spelar ibland inför församlingen, i gengäld får de tillgång till kyrkan för att repa. Anders på sin kontrabas som han köpt från Tyskland. Jens på kyrkans flygel.

De kan beskrivas som två legendarer inom musiklivet. Trots det är de relativt okända för den stora massan. Betydligt mer kända är de musiker de har backat upp: De spelade tillsammans bakom Yngwie Malmsteen under åttiotalet, sedan gick Jens vidare till numer avlidna Ronnie James Dios soloband och efter det till finska metalbandet Stratovarius, medan Anders – som egentligen är trummis – spelar bakom Hammerfalls sångare Joakim Cans. Till detta har de spelat på otaliga album vardera, som medlemmar i band och som studiomusiker.

Nu ska de själva stå i förgrunden. Som söner till den svenska jazzikonen Jan Johansson ska de spela sin fars musik.

– Det här började ganska trevande. När vår pappa skulle fyllt åttio år blev vi tillfrågade av TV4 att spela en jubileumsgrej. »Det kan vi ju inte«, tänkte vi, säger Anders.

Men de tänkte om. Anders fick låna en ståbas av en kompis och testade. De genomförde spelningen, bara två låtar, och fick blodad tand. Anders fortsatte att öva på basen.

– Det gick ganska fort att lära sig. I början tejpade jag märken på halsen, för det finns inga band på en ståbas, men nu hittar jag tonerna.

Nu vill de komma ut i landet för att spela sin pappas musik. En väldigt annorlunda upplevelse, för jämfört med hårdrock är jazzen lågmäld och full av improvisationer.

– Normalt får man inte improvisera i hårdrocken. Alla fans förväntar sig att man ska spela exakt som på albumet, annars tror de att man spelar fel. Men när vi var unga var det skamligt att inte improvisera i hårdrocken.

Sedan dess har hårdrocken blivit mer strikt, och i många fall ännu mer teknisk och svårbemästrad.

Albumtitlar som »Jazz på svenska«, »Jazz på ryska« och »8 bitar Johansson« är i dag av många ansedda som kulturskatter graverade i vinyl. Att spela den musiken live med de förväntningar de har på sig inser båda två inte är lätt. Folk är vana vid hur det låter på skivorna efter att ha hört låtarna tusentals gånger, men Anders och Jens vill inte kopiera, de vill göra sin egen grej av musiken.

– När farsan spelade in låtarna, då spelade de in massa versioner. Sen vägde de olika låtvarianter mot varandra och beslöt sig till slut för att ge ut den de gillade bäst. Det gick inte att klippa i studion som man gör i dag, säger Jens.

– Men varje gång de spelade den låten live så gjorde de en ny version.

Han inser att jazzpubliken kommer att jämföra honom med hans pappa. Det är han som sitter vid pianot, precis som Jan Johansson gjorde för femtio år sedan. Ett faktum som Jens beskriver som »lika roligt som jobbigt.« Fast efter trettio år med en keyboard som ständig följeslagare är det betydligt enklare att ta jämförelsen i dag än det hade varit som ung. Det har blivit enklare att gå i pappas musikaliska fotspår.

– Distans är nog ett bra ord. För det finns många aspekter med detta som inte alls har med något konstnärligt att göra, det var ju ett barndomstrauma för oss, säger Jens.

En sak som har hjälpt dem är deras skivbolag Heptagon. Fram till för drygt tjugo år sedan ägde det Göteborgsbaserade skivbolaget Megafon rätten att ge ut Jan Johanssons musik. Men när ägaren av Megafon, en studiokamrat till Jan Johansson, skulle pensionera sig tänkte han att han lika gärna kunde erbjuda Jans söner rättigheterna till musiken. De kom överens ekonomiskt, och bolaget Heptagon bildades.

Jens och Anders mixade om musiken och gav ut albumen i cd-utgåvor. Jens betonar att det gav dem möjlighet att bättre förstå vad deras pappa egentligen hade gjort musikaliskt.

– Skivbolaget och nyutgivningarna hjälpte oss mycket. När vi lyssnade på originalinspelningarna insåg vi att de inte alls hade planerat att göra någon folklig kulturskatt. Allt var improviserat, på sedvanligt jazzvis. För dem var det bara ett experiment bland många som gjordes på sextiotalet.

I framtiden kan det också hända att de själva ger ut ett album där de tolkar Jan Johanssons låtar. Alla live-spelningar ska spelas in. Och precis som förr så blir det bara en hel tagning per låt, med olika versioner vars fördelar och nackdelar ska vägas mot varandra innan de ges ut.

Det var en kylig morgon i november 1968 som deras pappa avled i en bilolycka i Sollentuna, på väg till en spelning. Jens minns ingenting av det.

– Men jag minns, säger Anders.

– Jag är ju ett år äldre, jag var sex år när han dog. Jag minns det tydligt.

Sedan blir han tyst. Jens tittar på honom.

– Jag insåg att det var torsk, säger han.

I dag är båda två pappor. På frågan om Anders kan känna igen sin pappa i hur han själv agerar med sina barn svarar han ett tydligt nej. Han beskriver honom som lågmäld, tystlåten och »ooffensiv«.

– Det var också det typiska sextiotalsstuket. Han befattade sig inte med blöjor. Det fick morsan göra.

Efter deras pappas bortgång flyttade de ned till Malmö. Mamma Else fick jobb hos tidningsbolaget Aller. Det hände att pappas bandkompisar kom på besök när de var i Malmö, men varken Anders eller Jens upplevde hemmet som ett typiskt musikhem.

De började trots det själva spela piano, men som tonåring skiftade Anders till trummor. De spelade i pionjärhårdrocksbandet Silver Mountain, och blev värvade av Yngwie Malmsteen till hans band Rising Force. Då flyttade de från mamma direkt till Kalifornien och ett kollektivt boende: en villa med pool och konstant festande och repande. Avbrutet av skivinspelningar och världsturnéer. Men dåligt betalt. Jens beskiver det som att pengar från all försäljning försvann in i ett svart hål som bara managern kände till.

– Det var fruktansvärt mycket jobb men vi tyckte det var skitkul. Vi var alla i tidig tjugoårsålder och inte rädda för att tuta och köra. Så här i efterhand undrar man hur vi hann med allt när man ser gigschemat.

Det är bara i Norden som de hela tiden får höra att de är söner till Jan Johansson. I övriga världen är de och deras band mer kända än sin pappa.

– Det var lite jobbigt till en början att hela tiden jämföras med pappa här i Sverige. Det blev lättare när vi hittade våra egna identiteter, säger Anders.

Många undrade varför de spelade sådan förskräcklig musik när deras pappa spelade så fin musik: »Hårdrock? Det bara skränar och för oväsen« fick de höra. Det gjorde att bröderna ville spela ännu hårdare. Ännu snabbare. De ville visa att de gjorde vad de själva ville.

Jens hittar en likhet mellan dem och vad deras far fick höra:

– Pappa hade det faktiskt likadant: »Det där är inte jazz du spelar, ni har ju ingen trummis« fick de ofta höra. Deras musik var också kontroversiell, men det har man glömt bort i dag.

Fakta | Jan Johansson

Jan Johansson (1931–1968), pianist, kompositör och jazzmusiker. Spelade med bland andra Stan Getz, Arne Domnérus och Georg Riedel. Han fick stor publik genom sina versioner av svensk folkmusik. Skivan »Jazz på svenska« till exempel har sålt i drygt 400 000 exemplar. Han skrev även signaturmelodin till tv-serien om Pippi Långstrump.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera