Profitabel profylax

En sak, kanske den enda, som alla samhällsvetare jag någonsin träffat verkar vara ense om är att förebyggande åtgärder alltid är lättare och billigare än att lösa problem i efterhand. Det är billigare att investera pengar i förskolorna än i kriminalvården, att lära barn läsa än att integrera analfabeter i arbetslivet, att bygga och bo i klimatsmarta hus än att elda för kråkorna, och billigare att förhindra en sjukdom än att bota den. Det är bara inte billigare i dag.

Prevention kan till exempel inte frigöra pengar för sjuksköterskelöner i år. Men de dyker upp så småningom som frigjorda resurser i andra budgetposter, ibland i helt andra budgetar, ofta i form av att kostnader ökar långsammare än de annars hade gjort. För oss vanliga människor är detta svårt att se som ett ekonomiskt spelrum. Men jag undrar uppriktigt varför våra beslutsfattare, som borde intressera sig enormt för kostnadsprognoser, inte har satt i system att göra alla insatser så tidigt som möjligt? Väldigt många forskare och tjänstemän – och försäkringsbolag, som ju tjänar astronomiska summor på uteblivet lidande – har faktiskt räknat ut att det lönar sig.

Sjukvården i Sverige kostar över 250 miljarder kronor om året, rimligtvis mer allteftersom befolkningen åldras och dyr ny diagnostik och behandling blir tillgänglig. Det är jag tacksam för. Mina egna föräldrar är inte ens i pensionsåldern men har som över en natt blivit bensköra värk- och hjärtpatienter, i ständiga vårdförlopp för det ena eller det andra. Jag betalar mina skatter med en sång i mitt hjärta för att jag vet att detta hade vi aldrig haft råd med själva.

Ohälsan är dyrare än vården i sig. Hjärt-Lungfonden har till exempel räknat ut att av den totala samhällskostnaden för hjärt- och kärlsjukdomar, över sextio miljarder kronor, utgör sjukvården bara 41 procent. Resten betalar vi genom bland annat sjuk- och aktivitetsstöd, att gå ner i arbetstid för vård av närstående, och produktionsbortfall för alla inblandade. Räknar man så överstiger totalkostnaden för all ohälsa i Sverige 820 miljarder.

När sambanden mellan inkomst- och utbildningsnivå och allmänhälsa är rätt väl utredda, liksom kopplingen mellan stillasittande, kostval och medicinska problem, måste vi fråga oss om inte mer långsiktiga insatser vore en god affär. Livsstil är liksom livsöde trots allt inte enkom individuella val. Vad kostar läxhjälp åt alla jämfört med de lägst utbildades ohälsa? Vad kostar cykelbanor och promenadavstånd i stadsplaneringen? Är det nya arenor vi ska bygga när idrottsrörelsen saknar hallar?

Detta låter förstås som rena socialismen. Men om avkastningen av pengarna vi redan betalar ur det gemensamma kunde bli bättre kan jag ärligen inte komma på några motargument. Vem vill gå till val med dålig hushållning som plattform?

Jag läser i Sydvenskan att ohälsan som skapas av bullernivåerna bara i Malmö kostar samhället 1,1 miljarder om året. Kommunen beräknar att den lättaste fixen vore att byta fönster i alla drabbade hem för 245 miljoner kronor utspritt över 25 år. Artikeln låter inte hoppfull om att detta skulle komma att ske, men som en av skattebetalarna som i slutändan tar notan undrar jag uppriktigt: varför inte?

Nästa gång ett utländskt energibolag börjar se lockande ut, lägg pengarna på ett förbättringsprojekt i Sverige i stället, något jobbskapande där solid forskning talar för att besparingarna på tio eller trettio års sikt kommer få Vattenfalls avkastning att blekna. Eller förklara för oss vars pengar ni förvaltar hur ni egentligen tänker.

Text: