Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Talteori för skojs skull

Om man inte behöver matte till vardags, behöver man väl inte det mesta andra som man lär sig i skolan heller.

»En matematikers försvarstal« heter en fin liten bok av den brittiske matematikern G H Hardy. Han vill i den försvara sysslandet med matematik för dess egen skull, utifrån närmast estetiska grunder. Nyttoargument avfärdar han. Skulle den så kallade rena matematiken råka få en praktisk tillämpning, kan den användas till ont likaväl som gott. Det mesta som han säger kunde också sägas om konsten och litteraturen: det är inte deras eventuella nytta som man bör hänvisa till om man vill försvara dem.

Vi befinner oss förstås milsvitt från de debattartiklar om matematik som publicerades i Svenska Dagbladet häromveckan. Först var det representanter för näringslivet och skolan som hävdade att svenska barn måste läsa mycket mer matte, för att rädda »Sveriges tillväxt och våra framtida möjligheter att bli en kunskapsnation i världsklass«. Sedan var det en professor som tyckte att man borde sluta plåga skolbarn med en massa obligatorisk matematik, eftersom vanligt folk i datorernas tidevarv knappt behöver någon matte för att klara av sina liv.

De har väl båda rätt, antar jag. Det förefaller grymt att plåga tusen barn med andragradsekvationer bara för att ett enda av dem någon gång i framtiden ska kunna förbättra Ericssons årsresultat. Å andra sidan: om man inte behöver matte till vardags, behöver man väl inte det mesta andra som man lär sig i skolan heller.

Vill man inte ägna sig åt något mer flerdimensionellt än att följa den räta arbetslinjen, så kan man göra det även utan att veta något om Romarriket, evolutionsteori eller svensk stavning (den kan ju datorn också kontrollera). Hur många har till vardags någon nytta av att veta att jorden är rund? Så varför krångla till det? Vi har ju ändå gps i mobilen …

Matematikkunskaper är, precis som till exempel språk och historia, såklart även ett redskap för kritiskt tänkande. Nödvändigt för att kunna ifrågasätta till exempel bankreklam, nyhetsgrafik, vallöften och kanske till och med den heliga tillväxten. Fast detta slags bakvända nyttoargument har aldrig låtit särskilt övertygande heller.

Idealt sett borde man väl ge massor av matteundervisning till dem som är särskilt lämpade för det. Men hur vet man vilka det är? Jag hatade själv matte över allt annat när jag började skolan. I gymnasiet var det mitt favoritämne. Exakt när jag gick från det ena till det andra minns jag inte.

Att jag som tonåring fullt frivilligt läste böcker om talteori (ofta i stället för att vara närvarande på lektioner) har väl dessutom varken varit till större nytta för den svenska tillväxten eller för min nuvarande yrkesutövning. Men så gjorde jag det ju också för nöjes skull, inte med ekonomiska baktankar. Precis som jag sen gjorde med språk och poesi.

Och jag kommer att tänka på vad Horatius skriver om diktkonsten, här i översättning av Ivar Harrie:

Grekerna hade sin konst i blodet. Dem unnade Musan

diktens hemlighet – ty vad de sökte, var ära, ej vinning.

Romerska barn däremot få långa räkneexempel

om hur det går tolv uns på ett ass. – »Räkna om i procenttal!«

Eller: »Fem uns minus ett. Vad står kvar?« – »1/3 ass.« – »Rätt!

Du blir finansman en gång. Lägg nu till ett!” – »Summa 1/2 ass.«

Tror ni en yngling som fått denna ärgiga omsorg om styvern

en gång inpyrd i själen, kan någonsin komma att dikta

sånger som trotsa tiden på doftande blad av cypressträ?

Dock med det väsentliga tillägget att grekerna inte bara hade mer framstående konstnärer än romarna. De hade även mer framstående matematiker.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera