Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Vädring i bankgarderoben

Är hela finansindustrin felbyggd? Frågan är berättigad.

»Han har ju ingenting på sig!«

Barnet i sagan säger det ingen annan vågar. Kejsaren var naken. Trots att alla runtomkring jublade åt det nya tyg han skulle vara draperad i.

Det är inte konstigt att författarna till den nya bok om bankindustrin som just nu skapar debatt i finansvärlden har lånat sin titel från HC Andersens saga. Huvudbudskapet i »The Bankers’ New Clothes« är att bankerna är – om inte nakna – så åtminstone iklädda enbart en string-bikini eller lågt skuren Y-front.

Frågan gäller bankernas eget kapital, alltså den andel av en banks tillgångar som inte är finansierad av inlåning eller andra skulder. I historien har banker tillåtits ha väldigt låg andel eget kapital. Som lägst, för några år sedan, kunde det vara så lågt som några få procent. Det kan jämföras med industriföretag där andelen – soliditeten på finansprosa – ligger långt högre. Sveriges största företag AB Volvo hade vid årsskiftet till exempel ett eget kapital på 25 procent.

De utdrag av boken som har publicerats tyder på en svidande uppgörelse med kapitalfrågan. Att folk nu lyssnar beror på författarna. Anat Admati är professor i finansiell ekonomi vid amerikanska Stanforduniversitetet. Medförfattaren Martin Hellwig är forskare på Max Planck-institutet i Bonn.

Ursprunget till bankernas lägre kapital beror på historien. Fram till så sent som på 1980-talet kom i praktiken alla pengar som en bank lånade ut från inlåning, pengar som företag och allmänhet satt in. Utlåningen gick i allmänhet till tröga projekt, företag och sömniga fastighetsmarknader. Det var en stabil struktur som inte krävde särskilt stor buffert.

Sedan dess har två saker hänt. Dels har banker hittat nya sätt att skaffa pengar genom att låna själv på finansmarknaden. Dels har dessa nya pengar hamnat i långt mer instabila tillgångar, som värdepapper eller långt mer riskfyllda bostadslån. Därigenom har bankindustrin kunnat blåsas upp flera gånger om, och blivit långt större i relation till den underliggande ekonomin.

Anat Admati och Martin Hellwig argumenterar nu för kraftigt höjda kapitalkrav på banker, till och med upp till nivån för industriföretag. Argumentet är att bankernas egen verksamhet blir alldeles för riskfylld och gör banken till kanonmat vid en kris. När alla banker gör likadant sätts hela ekonomier i fara. Det sistnämnda är utgångspunkten för finansminister Anders Borgs kampanj för högre kapital, mot storbankernas utdelning av kapitalet.

Det är lätt att stämma in i författarnas väl framlagda argumentation. Fram tills kreditkrisen var både regler och bankernas beteende beträffande kapital rentav sjukligt. »The Bankers’ New Clothes« har också fått uppskattande omskrivningar både i Sverige och i magasin som Business Week. Men, som bland annat Financial Times argumenterar i sin recension förra veckan, håller beteendet också på att förändras. Till del tack vare politiska påtryckningar och nya regler. Men även för att bankfolket och övriga aktörer på finansmarknaden fattat att de behöver mer kapital.

Det har gett delvis andra nyckeltal i bankerna. Swedbank, som var mest illa ute i krisen, hade en andel eget kapital av hela balansräkningen på 4,8 procent i slutet av 2008. I år ligger den på 5,8 procent. En ökning med 21 procent på fem år. Med de olika nyckeltal som mer intrikat mäter kapitalet i en bank är ökningen ännu större.

Tillräckligt? Det tycker finansdepartementet som häromveckan bytte fot och uttryckte sig nöjt med kapitalnivån i svenska banker.

Säkrast är dock att var och en läser böcker som Admati och Hellwegs. Och bildar sig en egen uppfattning. Vad kraschen 2008 visade var att oavsett om både myndigheter och finansmarknad närmast unisont säger att något är okej, så behöver det inte vara så. Samtidigt är världen sällan så enkel som i en saga.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera