Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Vem bryr sig om folkpartiet?

De kanske inte är så många. Men det finns en rad skäl till att fler borde göra det.

En gång fanns det får, lamm och kalkoner i ladugården. I tisdags fylldes det lilla huset mittemot Annie Lööfs föräldrahem av pressekreterare, partisekreterare, partiledare och deras presentation av arbetsgrupper framför journalister som tyckte att de hade rest för långt för att inte få något mer att skriva hem om.

Efteråt gav de fyra partiledarna enskilda intervjuer på olika delar av gårdsplanen. Jan Björklund blev färdig först. Han och hans pressekreterare kryssade mellan journalistflockarna i solen. Det var bara två minusgrader men enligt de som bor i Maramö känns det kallare på Annies kulle. Det är något med vinden.

Medan Jan Björklund väntade på att de andra skulle bli färdigintervjuade trampade han runt och drog axlarna upp och ner för att hålla värmen. Hans småparti med någorlunda tryggt avstånd till spärren var inte det intressanta så länge det fanns en jätte och två pyttar.

Egentligen är det inte lugnt för folkpartiet. Vi pratar om ett parti vars medlemmar en gång i tiden gjorde uppror mot partiledare med låga siffror i mätningarna, men som nu håller sig nöjda runt sex procent så länge det går sämre för andra. Visst skvallras det om vem som ska bli Jan Björklunds efterträdare, men ingen tror att det kommer några krav på byte före valet. Nu vill man sitta still i båten tills det gungat färdigt för de andra. Där verkar man bli lämnad ifred.

Mötet i Maramö var en korvgrillning och en flagghissning, men framför allt en möjlighet för de borgerliga partierna att banka in sin strategi i journalistkåren. Det finns bara ett regeringsalternativ. Oppositionen är inte överens. Sverige är numer blockpolitikens land och de enda som klarar av att hålla sig i ett block är det orangea alternativ som just sovit över på den småländska landsbygden.

Problemet är att journalisterna, till skillnad från förra gången, inte längre tror att det avgör valet. Förra helgen efterlyste borgerliga ledarskribenter insikter hos allianspartierna om att den politiska kartan har förändrats igen. Att en sverigedemokratisk valframgång kombinerad med ett eller två borgerliga partier utanför riksdagen kräver andra lösningar. Till det kan man lägga att livlinan miljöpartiet både i intervjuer och bakgrundssamtal verkar främmande inför ett regeringssamarbete med moderaterna, men mer positivt inställa till de andra borgerliga partierna.

I Annie Lööfs ladugård talade Fredrik Reinfeldt bara om alliansmajoritet.

Jan Björklund höll historielektion. Han berättade om 1976, om 1991, om hur borgerliga regeringskoalitioner spruckit om och om igen, på grund av dålig förberedelse och bristande samarbetsförmåga.

– Det är bara om man är välförberedd gemensamt som man klarar av att ta ansvar också om det blåser, sa han, vars parti var minst villigt för nio år sedan. Som visste att de skulle förlora väljarstöd på alliansen och att moderaterna skulle tjäna på samarbetet, men som tyckte att det var värt det för att få ett borgerligt Sverige. Fast som hela tiden har anklagats för att bråka och göra oförankrade utspel.

Folkpartister har en rolig självbild. Nämner man tanken på att det finns för många borgerliga partier i Sverige framhåller de genast hur unikt folkpartiet är. Lite smartare än de andra. Sedan kan man räkna med att det kommer en oprovocerad snyting mot centerpartiet: Deras partiprogramförslag visade att de inte fattade vad liberalism egentligen är. Deras politiker förstår inte forskning tillräckligt bra för att få sin politik igenom på finansdepartementet. Sådär låter det.

Ändå var det Maud Olofsson som Lars Leijonborg ville skapa ett tajtare mittensamarbete med innan alliansen bildades, berättade han i Svenska Dagbladet. För att motverka moderaternas dominans. Historiskt har vi knappast att göra med ett troget parti.

Det verkligt unika med folkpartiet är att det finns så tydligt framodlade efterträdare till partiledarposten. Det har pratats i åratal om den stora striden som ska komma.

Erik Ullenhag, integrationsministern, han som sägs ha velat bli ordförande sedan första gången han satte sin fot i en partilokal. Björklunds favorit. Bred politiskt, men kritiserad för otydlig profil och konflikträdsla.

Birgitta Ohlsson, EU-ministern, ideologen, feministen. Som slagit sig till sin position, nu tonat ner bråkstaken inom sig men fortfarande har hängivnast fans i partiet. Som beskrivs som höger i ekonomiska frågor men vänster i värderingsfrågor. Smalare politiskt men en som kan profilera partiet hårdare, både inom och utanför alliansen.

Mellan dessa har det hela tiden stått. Sedan kom Maria Arnholm, nya jämställdhetsministern. Spelteoretikerna har pratat om att partiledningen lyfter fram en reserv om Erik Ullenhag inte klarar att slå Birgitta Ohlsson.

Hon beskrivs som en bred politiker, sammansatt och mogen. Fast okänd. Nu ska hon profileras. Hon är en av talarna på riksmötet i Västerås nu i helgen och ska leda en av de arbetsgrupper som de borgerliga partiledarna presenterade i Maramö.

Det finns en annan tolkning av utnämningen av Maria Arnholm. Hon var en present till Birgitta Ohlsson-falangen. En jämställdhetsminister med en tydlig feministisk profil – om än inte lika radikal som Ohlsson – skulle hålla dem lugna.

Alla tre innebär en socialliberal vridning. Alla står för ett mjukare tilltal än Björklund.

I dag talar inga folkpartister om andra samarbeten än alliansen. Det finns en rädsla för att allmänborgerliga väljare straffar det parti som funderar på att svika alliansen, särskilt för ett blocköverskridande samarbete. I förra valanalysen sågs det som ett problem att väljarna uppfattade partiet som veligt.

Det partiprogram som börjar bli klart talar också emot ett samarbete på andra sidan blocken. Det är en högersväng i den ekonomiska politiken, säger flera med insyn i processen. Man har tagit tydligare ställning i konflikten mellan skattetryck och välfärd, och låtit högersidan vinna.

Nej, ingen talar högt om andra samarbeten än alliansen, men visst finns det tankar inom folkpartiet att det ändå kan bli ett läge efter nästa val som kräver något annat. Och att socialdemokraterna är ett annat parti i dag än när Bengt Westerberg samarbetade med det på nittiotalet. Mindre stöddigt, kanske lättare att ha att göra med.

Folkpartiet vill hålla låg profil – partiet vet till skillnad från de andra två små inte ens om det ska ta fram ett eget valmanifest – men kan efter nästa val bli en starkare spelare än någon tror just nu. Då blir kampen om partiledarposten också av större vikt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera