Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Gunnel Granlid

Journalist, dog den 9 februari, 80 år gammal.

Gunnel Granlid var tre år gammal när riksdagen i Sverige, efter en bostadssocial utredning, bestämde att de skulle bygga särskilda »barnrikehus« som en första åtgärd för att minska trångboddheten i de snabbt växande svenska städerna. Var man fler än två personer per rum inklusive kök ansågs man enligt den tidens mått trångbodd. Det var Gunnel Granlids familj.

När hon var fem år kunde de därför flytta till ett sådant hus i stadsdelen Majorna i Göteborg. Trångbodda skulle nog vi ha sagt att de var även efter flytten. Gunnel sov med två av sina syskon i det ena rummet, hennes föräldrar sov i det andra och hennes äldsta bror sov på kökssoffan. Men hennes mamma var glad att få komma till ett hus med moderna bekvämligheter som tvättstuga och badrum. Och hennes pappa, rörmokaren och fackföreningsmannen, skulle komma att bygga en stuga i Lerum, för att familjen skulle få ha fina somrar. De var en arbetarfamilj. Och de röstade med kommunisterna.

Gunnel började arbeta tidigt, i sextonårsåldern, som reporter och redigerare på Arbetartidningen i Göteborg. Hon gifte sig och fick tre barn, flyttade till Umeå, skiljde sig och flyttade till Stockholm. Och fortsatte arbeta på tidningar som Idun och Tidssignal. Hon var engagerad i VPK och fick med tiden tunga positioner inom partiet.

Så kom det sig till exempel att hon väckte visst rabalder när hon ställde upp i en debatt för partiet i tv. Att kvinnor över huvud taget företrädde partier i tv var en sällsynthet 1968, och i det här fallet var Gunnel dessutom höggravid med sitt fjärde barn. Pressen baxnade.

Barnet kom så småningom att få heta Tet, efter det vietnamesiska ordet för nyår som fått ge namn åt den nordvietnamesiska offensiv som hade tryckt tillbaka de sydvietnamesiska och amerikanska trupperna i kriget samma år. Han satt uppflugen på mammas arm på ett berömt foto av företrädare för Grupp 8 och deras barn några år senare.

Fröet till gruppen såddes i Uppsala, där Karin Westman Berg höll litteraturvetenskapliga seminarier med inriktning på könsroller, vilket var någonting mycket banbrytande. Det brukar heta att Grupp 8 bildades av de kvinnor som pendlade mellan Stockholm och Uppsala för att gå på seminarierna, de första debatterna hölls på tåget tillbaka. Sedan satt de på Kungliga biblioteket och studerade Alexandra Kollontaj, August Bebel, Marx och Engels. Till en början var de en ganska stängd och teoretisk grupp. »Det här kommer att ta tid«, sa en av dem, Iréne Matthis, innan hon kommenderade ut dem för ännu en dag i KB:s läsesal. »Det tog Marx 40 år att skriva ›Kapitalet‹, så vi får väl räkna med det dubbla.«

Trots att Gunnel Granlid inte var litteraturvetare var hon en av de åtta kvinnor som var med och bildade gruppen. Och hon var en tillgång. Hon var handlingskraftig, glad, klok och slipad efter många år av politisk och facklig aktivitet. Och när gruppen så småningom öppnades upp och gjordes offentlig så kunde de ha nytta av den realism hon alltid bottnade i. Förutom att visa på strukturella orättvisor mellan kvinnor och män åstadkom gruppen också konkreta viktiga politiska förändringar, som rätten till fri abort och daghem åt alla barn.

Vid den här tiden hade Gunnel Granlid börjat jobba på Sveriges Radio, först som frilans på vetenskapsredaktionen, men sedan alltmer på samhällsredaktionen, där hon var anställd fram till sin pension. Det sociala reportaget blev något av ett signum för henne. Hon var djuplodande och ärlig i sina reportage, nyfiken och närvarande med hela sin person.

Efter pensioneringen fick hon tid att ägna sig åt att vara ute i båten med sin sambo och åt att sjunga med sin kör, Reumatikerkören. Hon hade alltid varit musikalisk och kunde massor av obskyra gamla kampsånger. Hon hade också skrivit musik själv, vilket få kände till. En av hennes visor spelades på hennes minnesceremoni. Den hölls lämpligt nog på den internationella kvinnodagen, den åttonde mars. Och den avslutades i gott kampmod, när de församlade defilerade ut till tonerna av »Befrielsen är nära« från »Jösses flickor«.

»Men kan vi, vill vi, törs vi? Ja, vi kan, vi vill, vi törs!«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera