Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Kobradansen

Hennes djurlika stil har gjort henne till en av Skandinaviens största dansare. Nu är Virpi Pahkinen trippelt aktuell.

Att dansaren och koreografen Virpi Pahkinen skulle ha fötts som en helt vanlig människobaby i Jyväskylä i Finland 1966 är svårt att föreställa sig. Det är rimligare att tro att hon för flera hundra år sedan kläcktes, perfekt fullvuxen, ur ett enormt glowsticklysande ägg ute i öknen, alltmedan slingrande ormar bildade mönster i den gyllene sanden nedanför.

Virpi Pahkinen har utvecklat en dansstil som är så organisk och djurlik att det är svårt att veta var människan slutar och naturen tar vid. Den karaktäristiska stilen har gjort henne till en av Skandinaviens internationellt mest framgångsrika solodansare. Och det är mycket Virpi Pahkinen just nu: ett nytt dansverk, två dansfilmer och en självbiografi.

Som barn var Pahkinen fascinerad av astronomi. Det vill säga, utöver konståkning och klassisk musik. Det förra praktiserade hon vintertid på en närliggande sjö – ensam under fullmånen gjorde hon åttor, hjärtan och oändliga spiraler på den svarta isen. Det senare resulterade i pianostudier vid konservatoriet i Helsingfors. Men det var dansen som hon skulle fastna för. Tonåringen Virpi plågades av religiösa grubblerier och enda lösningen var att svettas bort de existentiella frågorna: »Jag dansade för att glömma Gud.« Konståkningen kan spåras i hennes balanserade flytande över scenen, musiken i hennes nära samarbeten med kompositörer. Med det finns en viktig skillnad. I dag dansar hon för att komma närmare Gud.

1989 började hon på Danshögskolan i Stockholm. Under de första stilutvecklande åren var hon elev till legendariska koreografer som Per Jonsson, den fria nyskaparen, Margaretha Åsberg, som introducerade den minimalistiska dansen i Sverige och bidrog till bildandet av Moderna Dansteatern, samt till Donya Feuer, amerikanskan som samarbetade med Ingmar Bergman. Virpi Pahkinens uttryckssätt går också att se mot bakgrund av den moderna dansens genombrott efter förra sekelskiftet. Anna Ångström, danskritiker på Svenska Dagbladet, har kopplat henne till fridansens strävan bort från den klassiska balettens romantiska kvinnoideal. Till Isadora Duncans barfotadans i tunna tyger. Till Loie Fullers snurrande som en blomma eller turkisk dervisch. Till Birgit Åkessons skulpturala, lyriska dansstil.

Tidigt skapade Pahkinen en tydligt tecknad rollfigur åt sig själv. Hon har inte bytt frisyr på snart två decennier: huvudet är rakat så när som på en smal fläta. Hennes persona sticker ut, både lockar och irriterar. Håret, estetiken, andligheten kan tyckas som en kvarleva från ett tidigt stockholmskt 1990-tal när trumresor, yoga och auraläsning gick ihop med ravemusik och klubbhoppande. Men lika lätt som det kan vara att le åt eller kanske till och med raljera över rollfiguren, lika lätt är det att kapitulera när man ser henne på en scen. Virpi Pahkinen dansar så att tiden stannar.

Kroppen är sällsamt stilla, som hos ett kattdjur, för att plötsligt röra sig blixtsnabbt. Hon krälar platt och smidigt som en reptil. Hon spretar darrande som en insekt, som sedan självsäkert vecklar ut sig till en helt ny form. Ögonen är slutna, med en vaksam rovdjursspringa. Eller öppet stirrande, med blicken genomträngande rakt mot dig. Vad vet hon som du inte vet?

I Håkan Berthas uppmärksammade dansfilm »Atom by Atom« från 1999, med koreografi och dans av Pahkinen, är hon både ett urdjur på den röda vulkanjorden i Lanzarotes karga berg och en del av vågornas kraft mot stranden. Men samtidigt, med sin dramatiska ögonsminkning, en blåskimrande rymdkrigare från en annan planet. Att smälta samman platsen och den egna kroppen till ett eget universum är signifikativt för Pahkinen. Av stor vikt i skapandet av detta universum är ljus, kostym och musik. Hon samarbetar alltid med utvalda konstnärer på dessa tre områden.

Scenkläderna är alltid en konstnärlig förlängning av hennes kropp, som Helene Thorsells plisserade guldkostym som förvandlades till en stor snäckas veckade skal. Scenografin är minimalistisk, ljuset skapar rummet. Pahkinen beskriver Erik Wiedersheim-Pauls ljussättningsidé till »Bön för den vars darrande händer står stilla« som »en ljusstig som ser ut som ryggmönstret på en huggorm«. I samma solo lät hon sig manas fram till trumpulsen i samiska kompositören Roger Ludvigsens musik. Deras rytmer eldar på varandra, enligt Pahkinen. »Han vill åt min frid och jag hans rastlöshet.«

Virpi Pahkinens konsekventa byggande av sin alldeles egna värld verkar tvinga kritikerna att anamma hennes språk. Man hänvisar alltid till något större. Det skrivs om hennes aura, hon utnämns till schaman, orakel, demiurg och gudinna.

Under våren har en dansdebatt förts på kultursidorna, i främst Dagens Nyheter och Danstidningen. På ena sidan står de som längtar efter dans där det verkligen dansas, i stället för dagens konceptuella undersökningar av kropp och rum, och till och med text. På den andra står de som menar att samtida dans och koreografi är i ständig utveckling och bör vara undersökande för att spegla sin samtid. Visst, i jämförelse med den queerfeministiska koreografen Malin Hellkvist Selléns senaste verk – som utgörs av att hon och koreografen Minna Elif Wendin sitter stilla på varsin stol och samtalar – kan man konstatera att det verkligen dansas i Virpi Pahkinens verk. En nyckel till hennes världsframgångar är just närheten till dansens ursprung. Samtidigt gör hennes egensinne motstånd mot att placeras in i något av debattens fack.

Hon är mest känd som solodansare även om hon har koreograferat flera ensembleverk. Och det är som om hon får mindre positiv kritik när hon själv inte är med på scenen. »Särskilt ensemblepartierna saknar stundtals variation; själva laddningen går förlorad. Eftersom Virpi Pahkinen själv inleder föreställningen, väntar man på hennes återkomst«, skrev Gunilla Jensen om »Morpho Z« i Svenska Dagbladet 2008. »Den starka koncentration som präglar Pahkinens soloverk löses upp i hennes verk för flera dansare«, konstaterade Expressens Margareta Sörenson om »Digambara« 2011. Kanske är Virpi Pahkinens personliga utstrålning en alltför viktig del av hennes verk.

Hennes referenser kan lika gärna vara den tibetanska »Dödsboken«, den syrisk-libanesiske poeten Adonis eller den katolske filosofen Teilhard de Chardins begrepp »omegapunkten« – den punkt av högre medvetande som universum strävar efter. »Det är märkligt att andlighet alltid måste ifrågasättas i Sverige. För mig är det enkelt – dansen ska vara andeväckande, man ska hålla på med de meningsfulla hemligheterna«, förklarade hon i denna tidning för några år sedan.

Hon är också en skrivande person. Även om det inte alltid har plats i ett dansarliv: »När man lever kan man inte skriva«, inleder hon den självbiografiska reseboken »Ormbäraren«. Författandet kräver isolering bland mandelträd i bergsbyn Comares där »ingen enda stig leder till en nattklubb« och där kortspelarna och papegojuppfödarna på den lokala baren knappast lär störa koncentrationen. Ändå blir hon genast störd (en mans fingrar på hennes lår, en motorcykel på serpentinvägar mot kärleksäventyret). I »Ormbäraren« berättar hon om de mest intensiva arbetsåren mellan 2000 och 2007, om resorna, pressen, kreativiteten, samarbetena – och sexualiteten. Bakom flera hörn på hennes världsresor väntar någon att förföra eller förföras av. Att inkludera erotiska erövringar i en dagbok är visserligen inget ovanligt men möjligen har Virpi Pahkinen också ett behov att nyansera den upphöjda gudinnebilden: »Jag är ingen vanlig dödlig, jag är fenomenalt dödlig. Jag är trogen dansguden och otrogen många andra.« En annan tolkning är att hon i livet gör precis det som hon gör på scenen: binder samman det jordiska med det himmelska, ägnar sig åt kroppsliga och andliga utsvävningar i ett. Något som låter sig göras på stora scenen på Dansens Hus eller i biblioteket i portugisiska Palácio Nacional de Mafra lika väl som i det pumpande kroppshavet på ett dansgolv på Xtrakt, Spy Bar i Stockholm eller en svartklubb i Mexiko.

Fakta | Internationell stjärna

Virpi Pahkinen har framträtt i fler än 40 länder på fyra kontinenter. Hon har skapat flera koreografier för internationella danskompanier, från polska Balet Poznanski och Vietnam National Opera Ballet till Stockholm 59° North.

 Dansverket »Scarabé« får Sverigepremiär
den 17 april på Dansens Hus i Stockholm.

 Dansfilmerna »Sahara« och »Arbor«, i regi
av Virpi Pahkinen, sänds den 27 april på SVT.

 Boken »Ormbäraren«, ges ut på MBM Förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera