Minnesord

Bebo Valdés

Musiker, dog den 22 mars, 94 år gammal.

Mot slutet av nittiotalet började den amerikanske gitarristen Ry Cooder ägna sig åt att samla ihop gamla kubanska musiker. Det hela resulterade i albumet »Buena Vista Social Club«, och sedan en film, och i förlängningen, en stor, otippad hype för traditionell kubansk musik. Så kom det sig att dessa stolta och värdiga farbröder kom till Stockholm mot slutet av sina liv för att spela på Stockholms vattenfestival 1998.

Det är svårt att förstå kubansk spanska, men en musikskribent i publiken noterade att pensionärerna på scenen hela tiden hojtade ett namn, tydligen en gammal kompis, någon som var med i Havanna när den här musiken uppfanns. Namnet var Bebo Valdés. Musikskribenten skrev sedan en artikel i Expressen med rubriken »Okänd Haningebo var kubansk hjälte«. Hela händelsen refereras i den amerikanske musikhistorikern Samuel Charters bok om Bebo Valdés: »Mambo Time«.

Bebo Valdés föddes bland yuccaplantorna i byn Quivicán på Kuba 1918 och upptäckte musiken genom en radio som stod hemma hos en kompis. Den fick in jazz från radiosändare i Miami, som ligger rätt nära Kuba. Bebos familj var fattig och Kuba försökte på samma sätt som resten av världen handskas med en ekonomisk depression. Ändå lyckades hans mamma skrapa ihop tre dollar till ett billigt piano. Senare skulle Bebo flytta in hos sin moster i Havanna för att kunna utvecklas som pianist.

Bebo Valdés började på musikkonservatorium som tonåring och spelade i dansorkestrar i Havanna på nätterna. På något vis fick han också tid att börja skriva arrangemang på de låtar som hans orkestrar skulle spela. Fattades det en trumpetstämma i de förtryckta noterna så skrev han bara dit den. Så när ett av de viktigaste radioprogrammen på Kuba, »la Radio mil Diez«, utlyste en tävling för att hitta en ny arrangör hade han redan vanan inne. Bebo spelade med sin orkester till fem på natten, skrev sedan ett partitur med arrangemang till stationen och lämnade in det på morgonen. Några dagar senare var han anställd. Nu hade han tillräckligt med pengar för att kunna ta hela sin familj till Havanna. På ett sätt kan man säga att livet lekte. Han fick sin första hit, utvecklade mambon, uppfann batangan, och spelade i orkestern på Havannas största klubb Tropicana, ett ställe med världsrykte.

Hans karriär peakade, men runt omkring honom rasade en obehaglig dramatik som han inte kunde rå på. Någon lämnade in en bomb gömd i en liten handväska i entrén till Tropicana. Den slet av armen på en sextonårig tjej som jobbade på klubben. De politiska oroligheterna ökade ständigt. Castro tog makten och Bebo Valdés kunde inte leva i en diktatur.

Via en del omvägar hamnade han i Lecuona Cuban Boys, en kubansk orkester som turnerade genom Europa. Han ledde orkestern, arrangerade och spelade piano.

Sommaren 1963 gjorde de succé på resturang Tyrol på Gröna Lund. Det var den sommaren han skulle träffa Rose Marie Pehrsson. »Det var som att bli träffad av blixten«, sa han enligt nyhetsbyrån AP. »Ibland måste man välja mellan kärleken och konsten.«

Bebo Valdés och Rose Marie flyttade till Haninge. Där förde de ett anspråkslöst liv medan Bebos världsrykte fortsatte i andra delar av världen. Han ägnade decennier åt att mot modest betalning spela piano i hotellbarer och på finlandsfärjor.

Egentligen tyckte han att han var färdig med sin artistkarriär när han upptäckte att den fortfarande pågick. Som 76-åring gjorde han comeback med albumet »Bebo Rides Again«, som 78-åring gjorde han sin första konsert i USA. Som 83-åring vann han sin första amerikanska Grammy. Det skulle bli åtta till, fler än någon annan svensk. En skaplig samling för en barpianist från Haninge.

I ett minnesord i Sydsvenskan berättar vännen Mats Lundahl att Bebo ibland fick frågan om han tänkte mycket på döden. Men han bekymrade sig inte särskilt för den. »Att dö är detsamma som att födas. Sörj inte när jag dör. Köp rom och choklad, bli fulla och dansa.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera