Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Deckarvågen åker på däng

Spökhistorier, när de är bra, handlar inte i första hand om skräck och skrämsel.

Jag älskar spökhistorier för att jag är usel på skräck. Skräckberättande i stort gör mig för rädd. Njutningen som det rysliga också innebär överröstas av skriken från de mer primitiva lagren i min hjärna, från min inre ödla, från den darrande lilla hamster vi alla passerar nånstans på fosterstadiet. De tar liksom över och vägrar vara med och sedan är det inte roligt längre.

Men spökhistorier, när de är bra, handlar inte i första hand om skräck och skrämsel. De handlar om nostalgi, melankoli, sorg, besvikelser, minnen och glömska, traditioner och generationer, om förluster och rädslan att bli övergiven, om lycklig och olycklig kärlek, om att överleva trauman, om samhällsförändringar och det avvikande och om hur vi kollektivt hanterar sådant som är svårt, vilka som får vara med och inte. Och efter allt detta, ur allt detta: en kall hand, en gestalt i en spegel, nyckeln som vänder sig i låset. Det ohyggliga.

För oss som var barn på 80-talet var skräck en viktig filmgenre, och på boksidan gjorde spökhistorier ett oförglömligt intryck, särskilt på tjejerna. Så här i efterhand tror jag att Maria Gripe drabbade mig lika hårt som någonsin J R R Tolkien, och hade det funnits en subkultur för oss som älskade »Agnes Cecilia« eller »Tordyveln flygr i skymningen« hade jag gått med direkt. Genrer som urban fantasy och supernatural romance som i dag dominerar ungdomslitteraturen fanns knappt då, och jag måste medge att jag i dag läser riktigt kackiga serier som »Twilight« och »Beautiful Creatures« liksom retroaktivt, för att jag hade älskat dem förr. Men riktigt glad blir man ju inte av smörja, ens när det figurerar ett spöke ibland.

I gengäld har jag haft en underbar vår med svenska författare som nog också läste Gripe när det begav sig. Jag gillade Christin Ljungqvists debut »Kaninhjärta«, om ett identiskt tvillingpar i Göteborg som lyssnar på Kent och talar med de döda; jag har den färska uppföljaren »Fågelhjärta« på vänt överst i en hög med böcker av Hanna von Corswant och Amanda Hellberg. Och i veckan landade två pinfärska spökhistorier på mitt bord, Rebecka Åhlunds ungdomsbok »Flickan på tavlan« och Emma Rendels vuxenserieroman »Flugornas ö«. I båda spökar ett barn som farit illa, och ingen av dem erbjuder någon upplösning i traditionell mening. För vad kan man göra när det värsta redan har skett? Vittna, kanske. Se och bekräfta. Försöka förhindra det från att hända igen.

Rendels roman har absurda inslag. Befolkningen på den välbärgade ön har byggt en kopia av Pauluskyrkan i Rom och ett påvepalats åt sin nya kyrkoherde. De är uppenbarligen inte troende, snarare traumatiserade av sina skuldkänslor, av att kanske ha sett utan att agera, och famlar nu efter redskap för att hantera de yttersta frågorna. Och då ligger det nära till hands att betrakta en präst som en hantverkare, att försöka rot-fiffla sig till en schysst exorcism hellre än att konfrontera vilka vi egentligen är, vilken typ av människor vi har blivit.

Det är först när jag läst »Flugornas ö« som jag märker att »Flickan i tavlan«, precis som »Kaninhjärta« och många andra samtida spökhistorier, existerar i ett oreligiöst universum. Ett där osaliga andars existens inte förutsätter en tro på salighet – men där spöken å andra sidan inte heller reduceras till psykologiska projektioner. Då blir spökhistorien i ännu större utsträckning än förr ett redskap för att bearbeta samtidens tabun, ett efterlängtat andligt komplement till den svenska deckarvågen. Det bådar gott. Jag gnuggar mina kalla händer i förtjust förväntan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera