Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Våga vägra överskott

En åtgärd som ­behövdes för 20 år sedan men därefter­ har nått sitt syfte ska kunna avtackas för väl ­gjorda tjänster, skriver Klas Eklund om överskottsmålet.

Allt fler vill avskaffa överskottsmålet, alltså att de offentliga finanserna ska visa överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel. Finansministrarna in spe –  Andersson & Borg – tävlar dock i ansvarsfullhet och håller fast vid målet. Jag förstår den politiska logiken i att rida spärr mot alla glada spenderare. Ändå är det faktiskt dags att se över det.

Ty: Den som är satt i stor skuld är förvisso icke fri. Men den som bara har små skulder, god kreditvärdighet och därför kan låna billigt till produktiva investeringar ska vara glad. En åtgärd som behövdes för 20 år sedan men därefter har nått sitt syfte behöver inte automatiskt permanentas utan ska kunna avtackas för väl gjorda tjänster.

Låt mig börja med det sistnämnda – att överskottsmålet var bra när det kom till. Därom kan jag ge besked, ty jag var med. I början av 1990-talet var jag ordförande för ESO – Expertgruppen för offentliga studier. 1992 publicerade vi en internationell jämförelse över budgetpolitikens institutioner. Sverige placerade sig sist i Europa, tillsammans med Italien. Statsbudgeten var ett virrvarr av olika poster som adderades nerifrån och upp och vars resultat inte alls behövde summera till vad som var makroekonomiskt vettigt.

När rapporten presenterades sa jag raljant att Sverige i budgethänseende spelade i »spaghettiligan«. Uttalandet föranledde ett rasande angrepp – från en italiensk professor, eftersom det svartmålade Italien. Den italienska budgeten var, framhöll han kärvt, klart mer stringent än den svenska.

Studiens författare, Per Molander, drog för sin del slutsatsen att långtgående reformer var nödvändiga för att strama upp budgetprocessen. Debatten kom i gång samtidigt som den svenska ekonomin mötte sin djupaste kris sedan 1930-talet. Statsskulden rakade i höjden och dystopiska ekonomer hävdade att Sverige var på väg in i en skuldfälla.

Men se: Då sprängde riddar-Assar fram över horisonten på en vit häst. Lindbeckkommissionen la fram 113 punkter för att rädda Sverige. Assar Lindbecks väpnare – kommissionens sekreterare – är ingen annan än Per Molander. Utgiftstak, överskottsmål och en budgetprocess föreslogs och som skulle byggas uppifrån och ner – utifrån vad samhällsekonomin tål och behöver, i stället för den slumpmässiga summering av intressekrav som dittills rått.

Vips hade ESO-studien blivit kommissionsförslag och strax därefter lag. I krisens slagskugga gick Sverige från att ha haft Europas slafsigaste budgetsystem till att få dess striktaste.

Resultatet vet vi. När finanskrisen bankar på dörren 15 år senare har Sverige starka statsfinanser. Vi behöver inte slå till panikbromsarna som andra. Vår kreditvärdighet har hållits uppe och trovärdigheten stärkts. Överskottsmålet – och hela ramverket för budgetpolitiken – har tjänat oss väl.

Därav följer inte att det bör bestå i evighet, amen. I dag är den svenska statsskulden bland de lägsta i Europa. Varför vi i flagellantisk yra skulle fortsätta att pressa ned den till ännu lägre nivåer är ytterst oklart. Förvisso kräver en åldrande befolkning mer pensioner och vård, men kalkylen för hur just dagens överskottsmål ska omvandlas till morgondagens pensioner och varför detta måste ske via offentligt sparande är inte glasklar.

Tydliga är däremot de enorma investeringsbehoven i infrastruktur. Detta samtidigt som det är billigare än någonsin för konungariket att låna. Varför i hela friden inte utnyttja detta?

Barnet ska naturligtvis inte kastas ut med badvattnet. Budgetdisciplinen får inte överges. Flerårsplanering, utgiftstak och uppifrån-och-ner-principen bör bestå. Men det finns ingen anledning att fortsätta att pressa ner statsskulden från den här låga nivån. Långsiktig budgetbalans över en konjunkturcykel – för att hålla statsskulden fortsatt låg – räcker gott.

Överskottsmålet bör således ersättas med ett balansmål. Skiftet bör kompletteras med en blocköverskridande överenskommelse att prioritera långsiktigt produktiva investeringar, så att inte det lösgjorda budgetutrymmet bums och glatt spenderas på löpande konsumtion.

Med två så statsfinansiellt disciplinerade finansministerkandidater som Magdalena Andersson och Anders Borg torde detta kunna hanteras med såväl akribi som ackuratess.

För övrigt anser jag att Anders Borg bör klippa sig. Ju närmare han kommer 50 desto mer malplacerad blir hästsvansen. Vi vill väl inte att vår finansminister ska se ut som en övervintrad strandraggare?

2 thoughts on “Våga vägra överskott

  1. Jonas Michanek skriver:

    Anders Borg ska absolut inte klippa sig. Det moderna och innovativa Sverige ska profilera sig med att personligt uttryck är centralt och bra. Skönt att se Borg bland alla byråkrater som radar upp sig i led och ser likadana ut allihop.

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera