Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Vem ska äga idrotten?

Stora fotbollsklubbar och småförbund rustar inför det avgörande slaget.

Man kan börja på Idrottens Hus strax bakom Stadion i Stockholm eller på en läktare i Borås, Malmö eller Sundsvall men vi börjar på en fotbollsplan i stadsdelen Kviberg i Göteborg där just denna blåsiga tisdagseftermiddag klass Spanien från Änglagårdsskolan tränar teknik under Hasse Palmqvists påtagliga ledning. Alltså:

– Killar och tjejer! Börja med att driva bollen ner till kompisen!

De har delats upp i grupper om fem eller fyra, vända mot varandra, på tjugo meters avstånd från varandra. De lösgör sig en och en, driver bollen ner till gruppen mitt emot. De håller blicken på bollen, på kompisen, på bollen igen, bollen så nära foten som möjligt, så snabbt framåt som möjligt.

– Så driver vi på bara med höger fot!

Han måste skrika för att höras i vinden, inte för att få dem att göra som han säger. Hasse Palmqvist har spelat allsvenskt i BK Häcken, som proffs i Moss, Norge. Nu arbetar han som en av 25 lärare på fotbollsskolan Änglagården, tre timmar om dagen, fem dagar i veckan. Han säger att det är omöjligt att veta om någon av dessa 26 elever som ska kunna förverkliga den dröm de alla bär på: Spel i Allsvenskan. Ett liv som proffs. Han säger att han kan se vem som kan bli riktigt bra, men för att bli riktigt bra handlar det först och främst om annat än begåvning: Motivation. Ork. Tur. Pubertetens oförutsägbarhet. Zlatan satt på bänken när han var sexton, två år senare var han skyttekung i Malmö FF. Hasse Palmqvist säger att skolan kan hjälpa dem att bli bra.

– Nästa gång ni får bollen, bara vänster!

De kommer från Tuve, Bergsjön, Biskopsgården, Hammarkullen. Deras modersmål skiftar som Allsvenskans färger, de flesta är klädda i blåvitt. Deras skola, inhyst i A 2:s gamla regementslokaler uppe på berget, ingår i IFK Göteborgs vidsträckta koncern som även består av fotbollens A-lag, tre U-lag, åtta pojklag och tre flicklag, av fotbollsplaner och fotbollsakademi, klubbanläggning, souvenirbutik, sportskadeklinik, av friidrotts-, orienterings-, bowling- och skidsektion. Drygt femtusen medlemmar. En omsättning på över 100 miljoner kronor. Tretton fotbollsallsvenska guld, två UEFA-cupsegrar – bara Malmö FF kan konkurrera. I det svenska landslag som tog brons i fotbolls-VM 1994 spelade sju av spelarna i IFK Göteborg, ytterligare två hade spelat där. Supporterklubben, som fyller fyrtio i år, heter Änglarna. Klubbanläggningen heter Kamratgården och ligger på Kamratgårdsvägen och alla är varmt välkomna även på A-lagets träningar. Ni förstår.

Och nu, denna sega vinter och kylslagna vår, har Idrottsföreningen Kamraterna Göteborg som ingen annan förening gått ut i en strid som få utanför idrottens värld har lagt märke till, och allt fler inom den världen engagerat sig i: alltifrån fäktarnas och skridskoåkarnas förbund över bordtennisspelarnas och friidrottarnas till fotbollsspelarnas förbund med sina drygt en miljon medlemmar. Det har skrivits insändare och krönikor och hela artikelserier, skickats motioner till årsmöten som fattat beslut, publicerats ett upprop på DN Debatt undertecknat av 35 specialförbund, skapats ett facebookkonto (som 2 295 gillar), demonstrerats på läktare runt om i landet med banderoller som sammanfattar vad allt handlar om: bevara 51-procentsregeln. Till skillnad från valprocessen kring Omar Mustafa är detta en strid som förts inför öppen ridå, på årsmöten och i offentliga rum, engagerat medlemmar som använt sig av gammal föreningsdemokrati på ett sätt som det var länge sedan man såg i ett politiskt parti, ett fackligt förbund: nerifrån och upp. Alltså har IFK Göteborg skickat en motion till Riksidrottsförbundets årsmöte i Luleå 24–26 maj med följande hårdkokta yrkande:

IFK Göteborg föreslår att RF-stämman beslutar
att, vad gäller ägandet i Idrotts AB, bibehålla nuvarande ordning; 11 kap 3a § i RF:s stadgar (den så kallade 51-procentsregeln).

Riksidrottsförbundets styrelse har nämligen till årsmötet föreslagit att den regel slopas som bestämmer att föreningen ska äga 51 procent av rösterna i det aktiebolag som bildas för att exempelvis bedriva elitidrott, må det så gälla fotboll eller ishockey eller varpa. På årsmötet kommer debatten att bli hård, utgången oviss. Det är alltså fullt möjligt att förbundsstyrelsen  kan bli nedröstad, och detta i den största prestigefrågan i svensk idrottsrörelse på decennier.

För att begripa hur en stadgeparagraf kan vålla så heta känslor kan man börja med att ta sig upp på berget, till Änglagårdsskolan, där Roger Gustafsson ansvarar för den verksamhet som handlar om fotboll. För det kan han. Som han säger:

– Jag har varit på väldigt många positioner i väldigt många år.

Som spelare var Roger Gustafsson med om att föra BK Häcken från division fem till Allsvenskan. Som tränare ledde han IFK Göteborg till fyra allsvenska mästerskap. Som ledare har han varit styrelseledamot, sportchef, klubbdirektör, ungdomsansvarig. Som pedagog har han skrivit »Fotbollens hemligheter« som ligger till grund för den metodiska träning som tillämpas på Änglagårdsskolan. Om den livliga debatt som förts under denna vinter och vår svarar han, efter att ha tänkt en stund, genom att berätta hur han för tio år sedan satt i styrelsen som stötte och blötte frågan huruvida IFK Göteborg skulle bilda bolag för sitt A-lag eller inte, utredning vidtogs, medlemmarna gav på två på varandra följande årsmöten styrelsen rätt att bolagisera.

– Vi gjorde inte det. Men föreningen bestämde. På det sättet har frågan diskuterats i många år.

Roger Gustafsson.

Han backar ytterligare några steg, försöker med några meningar fånga särarten med detta IFK Göteborg, själen om man så vill, folkligheten. Han talar om denna gamla arbetarklubb som slogs mot Örgryte IS som var studenternas klubb – kamratförening mot idrottssällskap – och att man vill behålla den känslan även om samhället har förändrats.

– Man ska ha respekt för historien, säger han. IFK Göteborg har skapats av människor som arbetat ideellt ända sedan 1904.

Förslaget från Riksidrottsförbundets styrelse har föregåtts av en utredning som till sist landar i slutsatsen att röstregeln kan slopas och att överlåta till de 69 specialförbunden att bestämma hur de vill ha det. De kan låta föreningen också i fortsättningen bestämma, även om ett elitlag sätts på bolag, eller låta aktieägarna bestämma.

Orsaken uttrycks bland annat i följande mening:

Ett slopande av rösträttsregeln torde ge möjlighet till ökade ekonomiska resurser, vilket i sin tur bör skapa bättre möjligheter till idrottsliga framgångar.

– Det finns bara en orsak, säger Roger Gustafsson. Det handlar om pengar. Man tror att det går att köpa sig till framgångar.

Roger Gustafsson är skeptisk.

För det första:

– Det här borde redas ut ordentligt. Det är inget man chansar med. Det behövs en större utredning än den som finns, en konsekvensutredning.

För det andra:

– Hur många finns det som är intresserade av att lägga pengar i svensk fotboll? Hur många miljoner är de beredda att lägga? I Trondheim i Norge har man lagt sexhundra miljoner på Rosenborg. IFK Göteborg omsätter etthundrafem miljoner på ett år. Rosenborg är inte så mycket bättre än svenska klubbar. Det är inte så stor skillnad mellan spelarna. Hur många miljoner behövs det för att göra ett bättre lag av IFK Göteborg? Jag vet inte.

Förstå nu bara att detta uttrycks med mild stämma, aningen saktmodigt, andrum mellan meningarna. Annorlunda förhåller det sig på Kamratgården i en annan del av stan, IFK:s nybyggda klubbhus som med sin träfasad smälter in i tallskogen, med fyrtioåtta bilar på parkeringen, kontor, gym, omklädningsrum, sammanträdesrum, uppehållsrum, restaurang, träningsplaner runt knuten. Här är Anders Almgren anställd sedan snart ett år, med titeln Supporter Liaison Officer, supporterombudsman på svenska, och han förklarar detta med 51-procentsregeln med en sådan iver att han ibland måste avbryta sig för att få luft.

Anders Almgren är killen från Lidköping men med rötterna i Göteborg som kom hit för att plugga, hittade en bostad i Biskopsgården, ringde IF Warta eftersom han ville göra en insats och eftersom han gillar fotboll och snart var han ordförande i Änglarna. Annars är han gymnasielärare i historia och samhällskunskap, pluggar just nu sociologi. Han påstår, sammanfattningsvis, att 51-procentsregeln intar en central plats i den svenska idrottsmodellen, att denna modell bygger på en sammanhållen idrottsrörelse som förenar bredd och elit, och att den rörelsen ger alla barn möjlighet att pröva sina vingar, har gett oss större idrottsliga framgångar än vad vi borde ha med tanke på vår ringa plats på jorden och, inte minst, där medlemmarna fattar besluten och på köpet fostras i demokratisk praktik: motion, årsmöte, debatt, propositionsordning, beslut.

Han säger:

– Om ishockeyn avreglerar men inte fotbollen, då har vi inte längre en sammanhållen idrottsrörelse. Och har vi inte en samlad idrottsrörelse blir det svårt för politikerna att argumentera för samhällets stöd till idrotten. Det är ju inte självklart att samhället ska stödja idrotten.

Supportrarna har utan tvivel varit kärnan i det motstånd som långsamt formerats. De har vecklat ut banderollerna på läktarna, skrivit insändare och motioner, gått på klubbarnas årsmöten, fått fart på specialförbunden och, till sist, väckt även Fotbollssverige ur sin långa vintersömn. Så nu har inte bara IFK Göteborg motsatt sig ett slopande av 51-procentsregeln; det har även Malmö FF, Elfsborg, AIK, Djurgården, Hammarby – alla med starka supporterklubbar. Svenska Fotbollförbundets styrelse beslöt i slutet av april att sälla sig till motståndet, också Föreningen Svensk Elitfotboll har gjort det.

Ett slopande av regeln, menar Anders Almgren, lämnar fältet fritt för folk med för mycket pengar – ryska oligarker, saudiska prinsar, internationella storföretag, för att nämna tre kategorier som investerat i europeisk fotboll – att köpa ett lag, möblera om, sedan lämna laget i sticket när det inte är lika roligt längre. Austria Salzburg nämns som ett av flera avskräckande exempel: Red Bull köpte laget 2005, ändrade lagets färger från lila och vitt till rött och vitt, döpte om det till Red Bull Salzburg och släppte in två röda tjurar i klubbmärket. Vunnit fyra av fem mästerskap i Österrikes Bundesliga sedan dess. Köpt spelare från tre världsdelar.

Anders Almgren ler inte åt tilltaget.

– Föreningen står för historia och tradition som manifesteras i färger och dräkter. Det är alltså starka symboliska grejer. Att ändra på det blåvita är jätteläskigt att bara tänka på.

Nästan osynliga i den offentliga debatten har de som vill slopa paragrafen varit. I telefon säger Lars-Åke Lagrell, Svenska Fotbollförbundets ordförande under 21 år och den som under flera år verkat för ett slopande av 51-procentsregeln, att frågan egentligen inte är så viktig, ingen ödesfråga på något sätt. Viktigt är att besluten förs från central nivå till förbundsnivå.

– Detta därför att vi behöver samma konkurrensvillkor som andra länder. Är det rimligt eller onödigt? Jag tycker som så att olika idrotter måste få tävla på olika villkor eftersom förhållandena för olika idrotter ser så oerhört olika ut. Förbunden vill ha makten själva. Jag tycker inte att det är orimligt.

Är det inte viktigt att hålla ihop idrottsrörelsen?

– Jag håller väl med om det. Men frågan är ju hur du gör det på bästa sätt. Du kan inte centralstyra en sådan här rörelse, därför att villkoren ser så olika ut.

Och dessa farhågor att någon köper upp ett lag, möblerar om, sedan försvinner?

– Det betraktar jag som mycket, mycket överdrivet eftersom fotbollen är så stor, väcker ett sådant intresse. Och jag är inte så säker på att det kommer någon större ström av pengar till svenska klubbar.

Företag eller folkrörelse? I dag måste föreningen ha minst 51 procent av rösterna i de aktiebolag som bildas för att driva elitidrott. Det är denna regel som Riksidrottsförbundet vill avskaffa.

Otvetydigt har en förskjutning av argumentationen ägt rum. I den första motion som skrevs i frågan, till Riksidrottsförbundets årsmöte 2009, från Fotbollförbundet och Ishockeyförbundet, skjuts den ekonomiska aspekten i förgrunden: »Begränsningsregeln hämmar investorers vilja till ekonomiska insatser, eftersom man inte anser sig på ett naturligt sätt, utifrån insatt kapital och risktagande, enligt gängse principer för näringsverksamhet ges möjlighet att fatta avgörande beslut för verksamhetens bedrivande.« Det står: »Verksamheten kan inte längre förlita sig på den ideella kraften.« Christer Englund, ordförande i Svenska Ishockeyförbundet som vill slopa regeln, hymlar inte heller i dag.

– Grunden för vårt ställningstagande är att hela idrottsrörelsen håller på att förändras. Därför måste förbunden själva få utforma sina regler för att kunna konkurrera på en internationell marknad.

Han säger:

– Ishockeyn är ett spel som är rätt kostsamt. Och vi verkar på en internationell marknad med en attraktiv produkt som vi måste konkurrera om.

I Idrottens Hus strax bakom Stadion i Stockholm håller Riksidrottsförbundet till i lokaler med högt i tak, stora fönster som släpper in dagsljuset, en förtjusande innergård. Här låg Allmänna BB en gång, nu står ordförande Karin Mattsson Weijber vid en whiteboard och ritar cirklar och pilar och siffror för att förklara för den oinvigde hur Riksidrottsförbundet är organiserat: 3,2 miljoner fysiska personer i 20 000 föreningar som alla ingår i ett av 69 specialförbund. Hon tycker att mycket i debatten har missförståtts. (»Föreningarna bolagiseras inte. Föreningarna finns kvar.«) Hon tycker att farhågorna överdrivs. (»Föreningen skriver ett upplåtelseavtal med ett bolag. Det är i upplåtelseavtalet de idrottsliga värdena ligger.«) Hon säger:

– En förening kan upplåta – inte överlåta, inte sälja – upplåta en del av sin verksamhet till ett idrotts-AB.

Föreningen beslutar om detta på årsmöte. Beslutet måste tas med två tredjedels majoritet. Avtalet måste godkännas av både specialförbund och riksidrottsförbund.

Karin Mattsson Weijber menar att det finns en större risk att idrottsrörelsen spricker om inte olikheterna bejakas.

– Vi lägger det här förslaget för att hålla ihop dessa sextionio förbund som är så olika till sin karaktär.

Och om förslaget röstas ner på årsmötet 24–26 maj?

– Då händer ingenting. Då har vi valt väg och det är bättre att välja väg nu. Man måste bestämma sig.

Gunnar Larsson står på Götaplatsen och blickar ut över Avenyn. Här minns han Tage Erlander hålla sitt sista första majtal som statsminister. Här stod han bredvid Olof Palme och såg ut över folkmassan. Nu säger han att han inte förstår Karin Mattsson Weijber. Han säger att detta med upplåtelseavtal inte har med saken att göra. Det är ett sätt att trixa bort hela diskussionen. Den springande punkten är fortfarande 51-procentsregeln. Avlägsnas den avlägsnar man sig från idrotten som folkrörelse med Riksidrottsförbundet som sammanhållande kraft. Gunnar Larsson var Karin Mattsson Weijbers företrädare på posten som ordförande i Riksidrottsförbundet.

– Mitt motstånd har i första hand varit känslomässigt. Det känns oerhört konstigt att tänka sig en annan modell än den fantastiska folkrörelse som idrotten ändå är. Jag tänker på detta med en man en röst, att alla är lika mycket värda, att alla kan vara med i en idrottsförening. Och så detta ideella arbete som ändå bär upp den.

Sista man på barrikaden?

– Jag får den känslan ibland. Hur länge ska idrotten orka hålla emot när hela samhället går mot individualisering, blir alltmer kommersialiserat? Men man kan ju inte sluta med att ge upp. Vi får ta den här kampen.

Roger Gustafsson ställde dagen innan en sista fråga:

– Vad är IFK Göteborg till för?

I en första version av det här reportaget uppgavs felaktigt att fotbollsklubben Rosenborg hör hemma i Köpenhamn. Rätt ska vara Trondheim i Norge.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera