Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt

Hånade, hatade hymn

Ingen verkar älska­ den svenska national­sången. Ändå har vi dragits med den i 170 år.

Inte ens upphovsmannen själv, Richard Dybeck, var särskilt nöjd med texten till »Du gamla, du friska«, som den hette när den skrevs för snart 170 år sedan. Ända sedan dess har sången anklagats för att vara för sorglig, för tråkig, inte tillräckligt pampig.

I en ny bok dissekeras den svenska nationalsången. I »Du gamla, du friska – från folkvisa till nationalsång« berättas historien om hymnen, från uruppförandet som folkvisa 1844. Det är en berättelse om skapandet av en nationell identitet och en svenskhet som tog sig uttryck i allt från fosterländska folksånger och danser till byggandet av Skansen på 1890-talet. Den folkkäre operasångaren Carl Fredrik Lundqvist, kallad Lunkan, gav »Du gamla, du fria« status som nationalsång. Han älskade visan, och var förmodligen den som låg bakom den ändrade texten genom att byta ut »friska« mot »fria«. När Lunkan dog 1920 hyllades han för att äntligen ha gett Sverige dess hett efterlängtade nationalsång, trots att den faktiskt aldrig sanktionerats från officiellt håll.

Nationalsångens popularitet har åkt berg-och-dal-bana mellan decennierna. Med det politiska klimatet under 1960-talet, med studentrevolter och allmän radikalisering, hamnade »Du gamla, du fria« i malpåse och försvann närmast helt från skolornas musik-undervisning och skolavslutningar. Under 1990-talets uppsving för ultranationalistiska rörelser ville en del rektorer sluta sjunga nationalsången på skolavslutningen för att denna kunde upplevas som rasistisk.

Ändå har 170 år av kampanjer för att byta ut »Du gamla, du fria« misslyckats.

Kanske beror det på att den, som musikvetaren Jan Ling uttryckt det, har ett ganska högt »klumpindex«, att den får åhöraren att känna den berömda klumpen i halsen. Då kan man stå ut med att texten, med tonsättaren Hugo Alfvéns ord, är både »slapp, blekfet och innehållslös«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera