Ivan Turina

Text: Jesper Högström

Foto: Scanpix

I november 1924 avled Konrad Hirsch, högerback i Gais och i det svenska fotbollslandslag som samma sommar tagit OS-brons i Paris, i hjärnhinneinflammation, endast 24 år gammal. Sedan dess har svensk idrott haft sina unga döda – sprintern Owe Jonsson, ishockeyspelarna »Lill-Strimma« Svedberg, Pelle Lindbergh och Stefan Livh, racerförarna Joakim Bonnier och Ronnie Peterson – men fotbollen har varit förskonad.

Det är en förklaring till det väldiga utbrottet av kollektiv sorg efter AIK-målvakten Ivan Turinas död. Man kan lägga till att Turina var en karismatisk och omtyckt person och att omständigheterna kring hans död var hjärtslitande. Han avled oväntat i sin säng av ett medfött hjärtfel; han efterlämnade två små tvillingdöttrar och en gravid fru.

Ändå var det minst av allt självklart att Ivan Turina skulle bli folkkär i Sverige. Han föddes 1980 i Zagreb, i en nation som då kallades Folkrepubliken Jugoslavien. Det året vanns UEFA-cupen av IFK Göteborg, ett svenskt lag där endast svenskar spelade. I fotbollsallsvenskan förekom en handfull skandinaver och vilsekomna britter, annars så gott som inga utlänningar. På våren 1990, när Turina var sju år gammal, urartade en match mellan hans hemmaklubb Dinamo Zagreb och Röda Stjärnan Belgrad till en formlig batalj mellan kroatiska och serbiska fans, en av gnistorna som antände inbördeskriget som gjorde slut på Jugoslavien. Som en följd av kriget kom de första jugoslaviska stjärnorna till ett Sverige som – precis som resten av fotbollsvärlden – blivit alltmer internationellt. Det Europa som uppstod sedan kommunismen fallit blev ett marknadsekonomins och den fria rörlighetens Europa, inom fotbollen symboliserad av Bosmandomen 1995, som förbjöd alla restriktioner mot utländska spelare inom EU.
År 1998, när 18-årige Turina debuterade som målvakt för ett Dinamo Zagreb som nu var den ledande klubben i ett självständigt Kroatien, vanns Allsvenskan av AIK, där ex-jugoslaven Nebosja Novakovic spelade en tongivande roll.

Det följande decenniet bjöd på skiftande framgångar både för Turina och Allsvenskan. Turina försökte hävda sin plats i Dinamo Zagreb och var förstemålvakt mellan 2003 och 2006 – han spelade samtliga matcher när klubben säsongen 2005-2006 blev kroatiska mästare – men fick därefter pröva lyckan i Grekland och Polen, som en av många migranter på fotbollens nya europeiska marknad. I denna hade Allsvenskan under tiden blivit en perifer liga, dränerad på alla inhemska stjärnor, hänvisad till att (under ofta ytterst kortsiktiga former) ersätta dem med vagabonderande yrkesmän från hela världen.

Turina var typisk. Han värvades till ett krisdrabbat AIK mitt under säsongen 2010, när den föregående säsongens svenska mästare plötsligt hamnat i botten av tabellen. De knappa tre år han blev kvar kan ses som en lång tid med tidens mått mätt. Han var en viktig faktor när AIK bröt den nedåtgående trenden och stod dessutom för en avgörande insats när man nådde en för en svensk klubb häpnadsväckande framgång och slog ut ryska CSKA Moskva ur Europa League hösten 2012. Själv var han, som han sa i den sista intervjun före sin död, nöjd med att kunna försörja sin familj hemma i Kroatien.

Ändå går det inte att förstå det offentliga sorgeutbrottet efter Turinas död utan att räkna med det som skett med fotbollen under hans liv. Den process som startade efter Östblockets fall, den process som marginaliserade den svenska klubbfotbollen och gjorde kringflackande karriärer som Ivan Turinas typiska, var ju dessutom en internationell process som gjorde europeisk fotboll rikare, mer populär och mer medialiserad än någonsin.

Fotbollssupporterskapet som postmodern, ritualiserad subkultur levde där i symbios med en medieindustri som gjorde allt för att göda denna subkultur. Hyllningarna av AIK:s fallne hjälte på det nybyggda Friends Arena, tributerna till honom på de militanta Dinamo Zagreb-fansen Bad Blue Boys hemsida bredvid hyllningarna till hjältarna från bataljen mot serberna 1990, var på så sätt en postmodern stamkulturs sätt att hylla sig själv.