Seriös skrattsalva.

Text:

Skrivarfan strejkade, hon hade missat tunnelbanan och när hon till slut fick tag i en taxibil var den en minibuss »påfallande lik den som de iranska terroristerna besköt Doc från i ›Tillbaka till framtiden‹«. Men inte nog med det. Chauffören lät meddela att han inte visste var Downing Street låg. När journalisten Caitlin Moran äntligen anlände till intervjun med dåvarande premiärministern Gordon Brown hade hon kissnödig galopperat genom London.

Hon knölade ner sin svettindränkta kofta i handväskan. På kvällen sniffade hon på koftan och kunde konstatera att »detta är lukten av fruktan«, tills hon upptäckte att ett gratisprov med hårserum, »Fructis«, gått sönder i väskan.

Anekdoten återfinns i den på svenska precis utkomna »Morantologi« där Caitlin Moran, megakändis i hemlandet England och stor även här sedan höstens feminist­osande »Konsten att vara kvinna«, samlat några av sina krönikor och sin tv-kritik från framförallt »The Times«.

Mer moranskt än Downing Street-­incidenten blir det knappast.

Trots att hon tycks lida av det som lite tjusigt kallas prokrastinering – negativt uppskjutarbeteende – fixar hon alltid biffen till slut.

Bara det att hon lyckas plita ner en krönika på exakt den timma och trettiosju minuter som återstår fram till deadline, efter att hon ägnat sig åt att avlägsna inåtvuxna benhår med pincett, är direkt demoraliserande för en deadlineknarkare, men inte desto mindre, en mänsklig bedrift.

Om »Konsten att vara kvinna« är en gapigare, fräckare – och mycket roligare – lillasyster till Nina Björks feministbibel »Under det rosa täcket«, är »Morantologi« en »Fyra bröllop och en begravning« fast i bokform. Tänk scenen där best man Charles, spelad av Hugh Grant, anländer till ceremonin och inser att han glömt ringarna hemma, och slätar över miss­ödet med två plastringar formade som ett hjärta respektive en döskalle. Med samma lätthet – och vältajmade humor – tar hon sig an allehanda samhällsfrågor. Positiv särbehandling är bra, gayvärlden behöver en »månlandning«, föräldrar som tycker att transfrågor är för svåra för deras barn är ohyfsade, politikerna har hål i huvudet som stänger ner landets bibliotek.

Jag har aldrig fattat vad som är grejen med Caitlin Moran, hasplade en engelsk väninna ur sig nyligen. Hon om någon borde väl greppa? blev min förvånade reaktion.

Fast när jag insåg att hon inte läst ­Moran, utan bara sett henne flyta förbi som en i mängden av snabbkäftade åsiktsmaskiner i den brittiska offentligheten, fick jag en viss förståelse.

Man måste inte lyssna till allt Moran har att säga, men man måste läsa Moran.

Fast ignorera hennes nu-ska-jag-prata-om-småseriösa-grejer-tugg.

Må vara att man skrattar högt efter typ varje sida (heder åt översättaren Molle Kanmert Sjölander som lyckas föra över Morans wit till svenska), det gör henne inte lättviktig.

Det finns ett budskap där som är värt att nöta in i alla våra barns huvud: var precis hur sjutton du vill.

Seså, Jan Björklund, se till att göra det du är så bra på, att peka med hela handen. Låt »Morantologi« bli obligatorisk läsning i alla skolor.

»Morantologi« ges ut på Albert Bonniers förlag.