Skål för gammelmormor

Hur avgör man snabbast om en högtid är fast förankrad i kulturen eller ej? Jo, man frågar sig själv om man vet vad man ska äta när man firar den.

Pingst är en blank tallrik, ingen vet vad man äter på pingst eftersom pingst helt enkelt bara angår kyrkan. Nästan lika illa är det med vår nyaste nationella högtidsdag, nationaldagen. Det lär visserligen finnas en nationaldagsbakelse men än så länge är det bara konditorierna och deras mest kaktokiga kunder som bryr sig om den. Nej, tacka vet jag påsken, pålitligt matig och kulturellt förutsägbar med sin hårdsmälta blandning av ägg, lax, sill och godis. Julen är inte heller mycket att diskutera. Den 24 december klarar sig utan både gran och julklappar men tar man bort julbordet också blir den bara en vinterdag bland alla andra. Samma sak med midsommarafton. Gärna dragspel, gärna ringdans, gärna sju sorters blommor i kalsongerna men först en redig midsommarlunch med färskpotatis och sill med gräddfil, gräslök och jordgubbar.

Den svenska högtidsmatens grundackord: snapsen, den inlagda sillen, den gravade laxen, smöret, brödet, påskens ägg och julens nyslaktade fläskkött, är i stora drag detsamma över hela Sverige och utgår från det förindustriella bondesamhällets självhushållning. En gång var detta vardagsmat; skillnaden mellan vardag och fest var mängden mat och det festliga i sammanhanget att man fick äta sig mätt. Smaken och sammansättningen är unik för just oss och vår kultur. Ingen annanstans i världen anser man att kryddat brännvin, dill, socker, ättika, fet fisk, hårt bröd och lagrad ost bildar en harmonisk helhet och kulinarisk fullträff. Det är så här våra traditionella högtider smakade när vi var små. Det är ungefär så här de smakade i våra förfäders munnar. Och det är så här de fortsätter att smaka när vi är döda. Ur ett existentiellt perspektiv är högtidsbuffén en mötesplats för hela släkten, inklusive de som är döda och de som ännu inte är födda. En påminnelse om att ingen av oss bara är en ensam organism som föds, lever och dör. Utan en länk på en evig, mänsklig kedja som sträcker sig framåt och bakåt i tiden.

Midsommarbuffén och julbordet är ett museum över svunnen tid; ett familjehistoriskt Skansen. Det är här våra släktingar reproducerat maträtter de ansett vara värda att bevara till eftervärlden. Det är inte säkert att vi är medvetna om varför det känns så viktigt att göra just gammelfarfar Ragnars specialkryddade snaps till midsommar eller tant Bodils berömda leverpastej till jul. Men genom att upprepa gamla släktrecept utan att ifrågasätta varför, håller vi blodslänken bakåt intakt. Och vem vet. Kanske kommer den buffényhet som du placerar på bordet just i år upprepas om och om igen för att försvinna först på andra sidan av nästa sekel. Historien pågår hela tiden. Men dess minne vittrar bakifrån och framåt.

Det är ont om absoluta sanningar här i världen, det är därför vi måste ha en kultur, en uppsättning idéer, uttryck och lösa föreställningar att orientera oss med. Utan kultur skulle tillvaron bli obegriplig och meningslös, ett tillstånd utan annan riktning än nyckelretningar och medfödda instinkter. Alla människor behöver ett sätt att vara människa på. Alla kulturer formar människorna som lever i dem, och formar sig kring människorna som lever i dem. Utan kultur är vi kanske inte ens människor.

Så om det finns något speciellt sparsamt äldreboende där ute som i detta ögonblick ens funderar på att snåla in på åldringarnas obligatoriska midsommartallrik: gör inte det om ni inte vill dra på er folkets avsky och krigsrubriker i rikstäckande medier. Man tar inte ifrån en människa hennes kultur.

Man gör bara inte det.

Läs Lotta Lundgrens tidigare krönikor.

Text: