Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Välskräddad pansar

Det verkliga ­fattigdomstecknet smyger sig på, detta att inte vilja visa ­inför andra hur man egentligen har det.

Förra veckan läste jag en intervju med skådespelaren Terence Stamp. Han har alltid varit välklädd, observerar DN:s Andreas Nordström i texten. »Jag tror det bottnar i min barndom,« svarar Stamp. »Vi var mycket fattiga. Jag hatade att gå med lappade kläder eftersom omgivningen baserade hela sin uppfattning om mig på hur jag såg ut.«

Jag stirrar på sidan, för det känns som om jag läst artikeln förut. Det är något som ekar. Kanske Mireya Echeverría Quezada som var gäst i mitt soffprogram »Tv-cirkeln«? Mireya observerade att hon aldrig som karaktären Hannah Horvath i »Girls« skulle transportera saker i en svart sopsäck, eftersom hon inte vill bli misstagen för någon som inte har råd att köpa en väska. Det hände något i rummet då, ett slags indelning mellan dem som vuxit upp utan pengar och fattade precis och oss andra, sådana som jag.

Nu har jag i och för sig länge varit kluven till den medelklassbohemiska estetik som präglar min miljö, bland annat på grund av flörten med en idealiserad fattigdom med ofta orientalistiska förtecken. Men jag har aldrig reflekterat över hur det uppfattas utifrån. Att det är ett privilegium, en implicit arrogans, att välja bort det hela, rena, propra. Att det symboliska upproret mot den egna omgivningens normer på ett sätt som bara är möjligt för medlemmar av gruppen, faktiskt är odugligt som protest mot samhällsstrukturer betraktat.

Senare kommer jag på att det var Michael Caines charmigt pratiga gamla självbiografi som Terence Stamp fick mig att tänka på. Samtida med Stamp, precis som han en ikon i swinging London, växer Caine upp i fattigdom och präglas som arbetarbarn under kriget och långt in i arbetslivet av en vardagsmisär jag knappt kan föreställa mig. När genombrottet kommer är det den ständiga tillgången till badrum och varmvatten som blir viktigast. Caine skriver engagerat om sina välskräddade kostymer, sitt pansar mot dem som tror att han är mindre värd, men allra mest passionerad är han kring njutningen att sova i rena lakan.

Det är inte ofta jag saknar ord. Men detta.

Vi som pratar och hörs mycket är inte ointresserade av De Andra, De Fattiga, Deras Drabbande Livsöden, Fruktansvärda Tragedier och Utmaningar Mot Alla Odds. Och ja, det är ett viktigt berättande att bereda plats för och, där de drabbade saknar röst, att gestalta för att synliggöra.

Men vi är, som klass, som dominanta röster i denna kultur, jättedåliga på den lågmälda vardagserfarenheten av livet i utkanten på privilegierna den nordiska medelklassen under några årtionden tog för givet. Vi läser om arbetslösa greker och spanjorer som får elen avstängd men ser inte oss själva, för det är otänkbart att det skulle kunna ske. Trots alla tecken på motsatsen, trots alla arbetslösa vänner, trots diskret lappade vinterkappor, utslitna löparskor, sms-lån mellan jobben och det verkliga fattigdomstecknet som smyger sig på, detta att inte vilja visa inför andra hur man egentligen har det.

Och om vi som är själva bilden av tryggheten är slitna i kanterna av ständigt ont i magen, hur mår då de som har sämre skyddsnät? Jag vet inte, för vi lyssnar ju inte ens på varandra. Men när sirener dränker vad folk faktiskt säger, då är det svårt att yrvaket försöka urskilja röster.

Jag tror vi får lyssna där vi står, var och en, påminna oss om att vi lever i ett klassamhälle och att våra erfarenheter av rikedom och fattigdom och trygghet och otrygghet påverkas av vår bakgrund. Att det finns erfarenheter vi delar och andra vi bara kan förstå genom att tiga och fråga och lyssna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera