Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Afropoliten

Hon har myntat ett begrepp för att ­beskriva unga, kaxiga och välutbildade afrikaner. Nu erövrar Taiye Selasi världen med sin debutroman.

Det var en tidig oktobermorgon 2009 i småländska Håå när trettioåriga Taiye Selasi hoppade ut ur duschen och gjorde några hastiga anteckningar på en papperslapp. Utanför fönstret gnistrade snökristallerna. Det var definitivt kallare än i New York.

I mars 2013, knappt tre och ett halvt år efter att berättelsen om den nigeriansk-ghananska familjen Sai fötts på en enslig yogaretreat i Sverige, har debutromanen »Ghana Must Go« lämnat tryckeriet. En roman som välsignats av Nobelpristagaren Toni Morrison, lovprisats av Salman Rushdie, och redan gjort Taiye Selasi till årets mest omtalade författare.

Selasi är ute på bokturné. Kvällens stopp är bokhandeln McNally Jackson på Manhattan. En betydligt större skara åhörare än det finns platser till har slutit upp. Hon sitter rakryggad på en hög pall och samtalar med författarkollegan Sapphire.

På främsta raden syns en äldre man; hon presenterar honom som sin pappa, »dad«. Wilburn Williams är egentligen hennes före detta styvfar. Han är skild från Taiyes mamma men fortfarande en del av författarens liv.

Familjehistorien är kantad av uppbrott. Kort efter att hon och tvillingsystern föddes i London flyttade deras biologiska far, »father«, till Saudiarabien. Nästa gång de träffade honom hade de hunnit fylla tolv. Han förblev dock länge en främling för Taiye. Först när hon var tjugosju kunde hon känna någon form av samhörighet med sin far. Det var en bok han skrivit som förde dem samman, en bok om yoga.

Skammen hon länge känt över att komma från en splittrad familj började långsamt att släppa.

hon intygar att handlingen i »Ghana Must Go«, på svenska med titeln »Komma och gå« när den släpps i oktober, är ren fiktion. Ändå går det förstås inte att låta bli att dra paralleller mellan Selasis familj och familjen Sai. Författarens mamma och biologiska pappa kommer, precis som karaktärerna i romanen, från Nigeria och Ghana. Som många andra från samma generation väljer föräldrarna Kweku och Fola, i boken, att efter uppväxten i det postkoloniala Afrika, söka lyckan utomlands. Kweku arbetar i många år som framgångsrik kirurg på ett sjukhus i Boston, men så förlorar han på ett förödmjukande sätt sitt jobb. Då rasar allt. Han sticker. Utan förvarning. Kvar blir hustrun Fola – som själv gett upp sin dröm att läsa juridik för att ta hand om familjen – och barnen: äldste sonen Olu som även han är läkare, de talangfulla och vackra tvillingarna Taiwo och Kehinde, och den yngsta dottern Sadie. Alla plågade av hemligheter och trauman. Familjebanden nöts allt mer. De är en »familj utan gravitation«, skriver Selasi.

Det är annat än man kan säga om Taiye Selasis karriär. Hon är utbildad på Yale och Oxford och arbetade ett tag på Wall Street och senare som tv-producent. Kort efter att ha avslutat sina studier i internationella relationer i Oxford skrev hon en teaterpjäs som sattes upp av Avery Willis, brorsdotter till Toni Morrison. När Selasi en kort tid efteråt hamnade vid Morrisons middagsbord fick hon en uppmaning: skriv en text, presentera den om ett år. Det gjorde hon, novellen »Sex Lives of African Girls«, »kvalitetssäkrad« av Morrison. Det har, för att uttrycka det milt, öppnat dörrar.

Under framträdandet på bokhandeln skämtar Taiye Selasi om att hon egentligen borde ha ett »riktigt« yrke som resten av den högpresterande familjen – både föräldrarna och tvillingsystern Yetsa är läkare. Men hon kan varken addera eller subtrahera, tillägger hon. Meningarna avslutas ofta med ett lite bullrigt skratt som kontrasterar mot den osedvanligt lena rösten. Vid ett tillfälle ropar någon en bit bak i publiken att det är lite svårt att höra. Kan hon prata lite högre?

– Jag har en väldigt mjuk röst, alla säger det. Folk som ringer brukar undra om de kommit till en sexlinje, skojar hon.

Sexlinjeröst eller inte, det märks att Selasi har studerat klassisk musik – cello och piano. På highschool lyssnade hon främst på Rachmaninov, varefter hon upptäckte John Coltrane och sen även vanlig pop. Musikaliteten genomborrar hennes röst precis som hennes språk. Det är rytmiskt, poetiskt och fyllt av metaforer. I romanen dör Kweku Sai av en hjärtattack. Men varför hade han inte tofflorna på sig?

»Tofflorna. Nötta, bruna, nedgådda till sulorna. Som husdjur av läder med separationångest, lojala, hans hundar. Och hans religion, det han trodde på, grunden till hans moral: en mix av kosmopolitisk asketism, ritual, rena linjer. Toffeln.«

När vi ses några veckor senare, i en nära nog folktom bar i kvarteren kring Central Park, har den där vänliga, mjuka rösten inga problem att tränga igenom skramlet av porslin. En gång var New York Taiye Selasis stad, men när hon hundra sidor in i »Ghana Must Go« drabbades av skrivkramp, fanns bara en väg ut. Flytten.

– New York fyller dig med självförtroende men inte med mod. Det är en stad som ger energi och inspiration men det är en omöjlig plats att jobba på.

Slumpen gjorde att hon hamnade i Rom, där hon fortfarande är bosatt. Fast, påpekar hon och tittar ner i bordet, skrivkrampen var inte enda skälet till exil. Utan kärleksrelationen till en man.

– Det var en vacker relation på sätt och vis men förhållandet började distrahera mig. Hade jag inte flyttat till Rom och skapat lite fysiskt avstånd så vet jag inte vad som hade hänt med boken.

Men det tog tid innan hon kunde acceptera att förhållandet var en kreativ hämsko.

– En vän sa rakt ut att »kanske måste du lämna den här mannen för att kunna skriva klar boken«. »Var inte fånig«, sa jag, »han har inte gjort annat än stöttat och inspirerat mig.« Vi hade båda rätt.

I något snävare kretsar var Taiye Selasi ett namn redan före romandebuten. År 2005 skrev hon essän »Bye-Bye, Babar (Or: What is an Afropolitan?)« i vilken hon tog sig an en fråga hon ständigt ställs inför: »Var kommer du ifrån?« Det hela resulterade i att hon hade myntat ett helt nytt begrepp: afropolit. En person med rötter i Afrika som har en global syn på tillvaron och en stark vilja att skapa en förändring på den afrikanska kontinenten.

I »Bye-Bye, Babar« skildras en utekväll på Medicine Bar i London där den nigeriansk-rumänske dj:n spelar en Fela Kuti-remix. »Du känner igen oss på den märkliga mixen av London-mode, New York-jargong, afrikansk moral och akademisk framgång«, skriver Selasi om sin generation. »Det finns minst ett ställe på den afrikanska kontinenten kopplad till vår självkänsla: kanske ett land (Etiopien), en stad (Ibadan), eller en fasters kök. Sen finns det en eller ett par G8-länder som vi känner som vår egen ficka… Vi är afropoliter: inte världsmedborgare men världsafrikaner.«

– Afrika bakas fortfarande oftast samman till en homogen massa i stället för femtiofyra individuella nationer, säger hon.

Både »Bye-Bye, Babar« och »Ghana Must Go« är ett försök att komplettera bilden av Afrika. De mörka skildringarna om våld och svält kan inte fortsätta vara de enda skildringarna, menar Selasi. Det finns ett vardagsliv. Människor världen över delar samma bekymmer och drömmar. Men västerländsk litteratur har för vana att avhumanisera afrikanska människor, fortsätter hon, och nämner essän »An Image of Africa« från 1975, där den nigerianske, nyligen bortgångne författaren Chinua Achebe kritiserar Joseph Conrads roman »Mörkrets hjärta«.

– Achebe menar att Conrad inte verkar kunna ta de afrikanska karaktärernas mänsklighet på allvar. Det här ser jag fortfarande i västerländsk media. Även när tanken är god, när vi pratar om offer för krig eller könsstymning, även då saknas den grundläggande mänskligheten.

Hon kippar efter andan.

– Det är hjärtskärande, säger hon och rösten spricker lite. Det moderna, urbana Afrika får sällan utrymme. Det är just en sådan roman jag vill att »Ghana Must Go« ska vara.

Afropoliten Taiye Selasi har alltså kopplingar till en mängd länder och platser. Men hur hamnade hon egentligen i Småland?

– Det var en vän från Oxfordtiden som arbetade i Stockholm under en period som fick höra talas om Håå. Jag hade precis sagt upp mig från mitt jobb, jag ville satsa på skrivandet och behövde komma bort från New York.

Mellan yogapassen hjälptes deltagarna åt att ta hand om trädgårdsodlingarna. I lånade kängor och kappa – hon trodde att Sverige i oktober skulle vara som New York i oktober – plockade Selasi rödbetor och morötter.

– Men hela min själ var stelfrusen. Så jag erbjöd mig alltid att diska i stället för att få vara inomhus.

Man mediterade tre gånger per dag, med start klockan fem på morgonen. Och det var just en sådan tidig morgon, i duschångorna,  som familjen Sai gav sig till känna.

– Jag hade alltid letat, inte efter en historia för de har alltid fallit ner som mynt från himlen, men efter en historia som behövde bli en roman. Att det hände i Sverige var nog för att det var första gången på länge som jag stannade upp. Där fanns nog med stillhet för romanen att få liv.

Taiye Selasis »Komma och gå« ges ut på svenska i oktober på Wahlström & Widstrand, i översättning av Ing-Britt Björklund.

Fakta | Taiye Selasi

Född: 1979 i London.

Gör: Författare.

Bor: Rom.

Aktuell: Med debutromanen »Ghana Must Go«. Hon skriver redan på nästa roman. »Det är en kärlekshistoria som utspelar sig i Rom.«

Övrigt: Drog förra året igång foto- och dokumentärfilmsprojektet »2154« som ska visa unga afrikaners vardagsliv. Har skrivit tre filmmanus och jobbar nu med att omvandla biografin »The House at Sugar Beach«. Alicia Keys producerar och ska även spela huvudrollen. Myntade termen »afropolitan« i sin essä »Bye-Bye, Babar (Or: What is an Afropolitan?)« från 2005.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera