Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Folke Isaksson

Författare och litteraturkritiker, dog den 25 maj, 85 år gammal.

»Sara, var icke gramse: jag högaktar dig! Och är själv inte någon fjärrstyrd existens på något sätt (utom, som varje diktare väl, från höjden och djupet).«

Alla människor lämnar något efter sig när de dör. Det som författare lämnar är särskilt, eftersom deras ord både på ett mer konkret och mer spritt sätt blir ett fortsatt samtal även efter det att deras fysiska förmåga att föra sådana upphört. Och det är inte heller bara litteraturen, fiktionen, som dröjer sig kvar – det är också de många nedtecknade personliga hälsningar till vänner och kollegor som många författare har för vana att låta följa med i sina böcker. Flertalet av dem blir troligen inte upptäckta av andra än mottagaren, men några blir det.

Folke Isakssons prosadiktsamling »Skiftningar i en väv« (1985), står i Sara Lidmans bokhylla i huset i Missenträsk där hon levde och verkade, tillsammans med ett antal andra titlar ur Isakssons produktion. Alla med en personlig dedikation från författaren, nu tillgängliga för var och en som besöker Lidmans gård.

Folke Isaksson blev 85 år. Han föddes i Kalix 1927, och debuterade som poet med »Vinterresa« 1951. Vägen dit låg inte utstakad från början, som Isaksson själv konstaterat: »I predikantbostaden i Kalix Lutherska missionshus, över vars korkmattor och trasmattslängder jag tog mina första steg, reciterades det ingen poesi eller citerades några bevingade diktrader.« Isaksson beskriver sin uppväxtmiljö inte som kulturfientlig, men kulturskeptisk.

Som för så många andra diktare blev biblioteket Folke Isakssons inkörsport till läsandets och litteraturens värld. Han var en klassisk bokslukare som avverkade alla former av pojkböcker på löpande band, men den riktigt febriga, livräddande, formen av läsning kom i samband med fadern predikantens död när Isaksson var sjutton år gammal. »Jag hade tyckt illa om honom och kände mig skyldig till hans död. För att undkomma de onda tankarna kastade jag mig in i en våldsam läsning«, skriver han i efterordet till samlingsvolymen med dikter ur hans produktion 1951–86  – »Vindens hand«. Under värnplikten började Isaksson själv skriva poesi på allvar.

Debutsamlingen fick ett gott mottagande, och Isaksson blev en av de unga poeterna i det svenska lyriklandskapet att räkna med. Ändå såg det länge ut som om hans vistelse där skulle komma att bli kort. Efter fem diktsamlingar gjorde han i början av 1960-talet reträtt från poesin för att i stället under ett par decennier helt ägna sig åt det litterära och politiska reportaget, med resor till bland annat Indien och Vietnam – och svenska verkstadsgolv. Om sin flykt från och den långsamma återkomsten till poesin skriver Isaksson vackert och inkännande i förordet till »Gnistor under himlavalvet« från 1983, en essäbok om poeter som betytt mycket för författaren själv.

Folke Isakssons poesi, både före och efter den tjugo år långa pausen, kännetecknas av en sällsam närhet till det tema han skriver om. Vare sig det handlar om den döda mormodern, skatan eller abstrakta känslor som hopp, närmar han sig sitt objekt med öppen, medveten nyfikenhet. Allt observeras i detalj; synintryck blandas med dofter, läten med sensibilitet. Han är, i ordets bästa bemärkelse, som poesins mindfulness: ständig närvaro med alla sinnen.

Nils Schwarz beskrev i Expressen Isakssons vänsterradikalism, som en lågmäldare och mer eftertänksam sort än den som Jan Myrdal representerade, och fick genast svar på tal av den senare. Vilka skillnaderna och likheterna Isaksson och Myrdal var spelar kanske inte så stor roll, men klart är att Schwarz har rätt i att Isaksson var en betraktare snarare än en agitator. Hans sinne för detaljer och enskildheter, kan också sägas hänga samman med hans politiska hållning: respekten för alltings existens och allas okränkbara rättigheter och värde.

Kanske var det politiska meningsskiljaktigheter som fick vänskapen mellan Folke Isaksson och Sara Lidman att tillfälligt skaka till? Vad Isaksson inte ville att Lidman skulle vara arg på honom för då 1985, får vi inte veta. Nu är båda borta. Men vi kan trösta oss med att tillskriften i diktsamlingen från året därpå, »Vingslag«, lyder: »Till Sara, evig vänskap!«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera