Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Den frånvarande pappan

Författaren Niklas Rådström tar ner fader vår på jorden i sin revidering av Bibeln.

På en dunkel och dimhöljd plats slår sig en halvsovande gestalt ner på en stol, tänder ett ljus och doppar pennstiftet i bläcket. Framför honom ligger ett tomt papper. Han börjar skriva. Mödosamt lägger han ord till ord och världen träder fram – ljus, mörker, vatten, land, växter, djur och till sist de två människorna som han släpper ut i sin fruktträdgård. Pennan raspar över pappret. Redan från början brottas han med frågan om sin egen betydelse för berättelsen han skriver; ska han släppa kontrollen eller försöka behålla den? Och många hundratals år senare är våndan fortsatt stor: »Vad är detta för värld han försöker skriva in i boken? Det är som smittar hans vilja att skapa och styra dess historia dem han skriver om till själviskhet och ständiga försök att gripa herraväldet över sina öden.«

I begynnelsen var ordet. Det är genom språket och berättelsen livet tar form – utan skrivandet ingenting. Det gör Niklas Rådströms nyutgivna roman »Boken« inte bara till den mest ambitiösa av bibliska omskrivningar man kan föreställa sig, utan också till en metafor för det skapande och skrivande livets betydelse och villkor.

Gud som författare. Innebär det också att författaren leker gud? Knappast. Men vad det i alla hänseenden betyder är ett lika ambitiöst som anspråksfullt undersökande av skapandets, och författandets, meningsbärande värde. Det är inte förvånande att det är just Niklas Rådström som skriver boken som heter »Boken«; han är på många sätt själv Författaren med stort F i svensk samtidslitteratur. Född 1953 som son till författaren Pär Rådström och journalisten och teaterchefen Anne Marie Rådström, var Niklas Rådström redan från början en del av svensk kulturs betydelsebärande skikt. Sedan debuten 1975 och närmare ett fyrtiotal böcker senare, har han alltjämt verkat som en författare av den gamla skolan; den för vilken skrivandet är lika livsuppehållande som andningen, den som tar sig an de stora ämnena och går i dialog med mästarna, den som ständigt protesterar mot kulturens förflackning. Och, den utmärkte stilisten. Lägg till detta hans stolar i Samfundet De Nio och Gastronomiska Akademien, och professuren i berättande för scen, film och media vid Stockholms dramatiska högskola, och Niklas Rådström blir själva sinnebilden av en Riktig Författare.

Många är de som gått före Niklas Rådström; de bibliska berättelserna är ständigt föremål för författares, dramatikers och filmskapares tolkningar. Från seriösa romaner signerade Pär Lagerkvist och Thomas Mann, Torgny Lindgren, Norman Mailer, och Karl Ove Knausgård, till både kontroversiella filmer som »Passion of the Christ« och komiska dito, som Monty Pythons »Life of Brian«. Tilltaget att ge sig på bibeln, det anspråksfulla på gränsen till pretentiösa, har av tradition mest varit ett mannens projekt, även om det förstås finns undantag – Marianne Fredriksson vigde i princip hela sitt författarskap åt att ge bibliska berättelser ny form. Men få har gjort det med samma helhetsgrepp som Rådström och ännu färre är de svenska samtidsförfattare som skulle kunna göra det med samma ambitiösa anslag och djärvhet. Rådström har döpt sin roman till »Boken« för Guds skull. Han stöper om Bibeln.

Det är rimligt att fråga sig vad poängen egentligen är med att stöpa om Bibeln i romanens form. Särskilt som Rådström håller sig tätt intill originalet, inte minst så i det han kallar för »Bokens äldre del« och som i stort sett är en re-write av Gamla Testamentets mest emblematiska höjdpunkter; skapelseberättelsen, fördrivningen ur Paradiset, Kain och Abel, Noa och arken, Babels torn, Josef i brunnen, invasionen av Egypten och Mose med stentavlorna. Och så vidare. Rådström låter sin Gud, sin skapande gestalt, skriva fram berättelsen sådan att den är fullständigt igenkännbar också för en lekman med endast grundskolans kristendomsundervisning i bagaget. Men ingen författare med självaktning skulle väl drömma om att skriva om Bibeln utan att också göra den ny och annorlunda, så ej heller Rådström.

En svettig Gud i feberdrömmar hör ett förtvivlat rop – »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« – och vaknar till dunkande hammarslag. Niklas Rådström låter romanens andra del, den som heter »Bokens nyare del«, börja med korsfästelsen. Det är en närmast panikslagen gud som yrvaket frågar sig hur länge han egentligen sovit och vad som hänt med hans berättelse under tiden: »Hur länge sedan är det han senast skrev, hur länge har han sovit? En natt, men en natt som känns som flera hundra år? Hundratals år, men år som känns som en enda lång natt? Han tänker att han har mycket att ta igen nu när han åter börjar skriva.«

I tolkningen av Nya Testamentets böcker överger Rådström originaltextens kronologi, och låter evangelierna blandas med gammaltestamentliga profetior till en berättelse som skulle kunna sägas handla om hur Gud skapar berättelsen samtidigt som han inser att den inte längre ligger inom hans kontroll, han är inte ensam skapare. Han har försovit sig, klantat sig. Och under tiden har människorna tagit saker i egna händer. Hans försök att återskapa berättelsen sådan han tänkt sig den ter sig fruktlöst, för i den stund han ger människan liv ger han också henne makten att leva det efter eget huvud, i den stund han instiftar jordiska lagar skapar han också möjligheten att bryta mot dem. I Rådströms tappning är alltså teodicéproblemet en icke-fråga, eftersom Gud här förmår skänka liv, men egentligen aldrig helt kan styra över vad människan gör med denna gåva.

Ohelig skrift. Gud skriver i »Boken«, men författaren Niklas Rådström leker ändå inte Gud. Foto: Scanpix

En viktig berättelse i Rådströms version är den om Adam och Eva, vilka aldrig nämns vid namn utan som konsekvent kallas för Mannen och Kvinnan, och som sedan de blivit fördrivna ut ur Paradiset följer med som människor på flykt genom hela Rådströms roman; i romanens sista kapitel föder Kvinnan en son i halmen under den starkt lysande stjärnan. Mannen och Kvinnan blir det spår i berättelsen som håller ihop den, som gör romanen till roman och som får gestalta det evigt mänskliga. Adam och Eva blir till sist Josef och Maria – utan att några namn nämns – och så sluts cirkeln. Det är lika intrikat som snyggt hur Rådströms gudsgestalt låter de första människor han skapat i slutet få bli föräldrar till hans egen son.

Men det som mer än något annat är eget och måhända kontroversiellt i Niklas Rådströms »Boken« är ju denna närvarande, tvivlande och självkritiska Gud – fullt synlig i berättelsen, även om vi inte vet hur han ser ut. Det är snudd på omöjligt att tänka sig att Rådströms seriösa roman utgiven i det sekulära Sverige skulle skapa samma debatt som till exempel Mel Gibsons »Passion of the Christ« gjorde i USA, men onekligen bär »Boken« på en laddning. Rådström tar sig friheter – inte med bibeltexterna så mycket som med gudsbilden. Rådströms Gud är visserligen mån om att vara den som för pennan, men faller ödmjukt undan om han finner anledning att göra det, som när han vaknar till Jesus rop: »han skulle vilja berätta något mer om […] denna kringvandrande förkunnare som framstår som ett mysterium för honom. Men samtidigt har han på känn att det gäller någon som har mer att berätta om honom själv än vad han skulle kunna föra in i boken.« En ofullständig Gud, alltså. Eller, som i det här fallet – en ofullständig förälder. Våra barn lär oss mer om vilka vi är än vi själva kan göra.

För den sekulariserade eller icke-troende läsaren är Niklas Rådströms roman förutom ett gediget bildningsprojekt, i slutändan kanske främst en berättelse om skapandets villkor och människans makt (eller brist därpå) att skapa sitt eget, meningsfulla liv. Rådström vill inte jämföra författaren med Gud, eller låta författaren leka gud. Varken hädelse eller självhävdelse är hans ärende. Men, icke desto mindre är analogin mellan den skapande gudsgestalten och den skrivande människan central i boken. Vill man så kan man läsa hela rasket som en allegori över författandets villkor: tillfredsställelsen i att skapa något som är meningsfullt för människor, våndorna över att vara både herre över och slav under sin egen berättelse.

När vi frågar oss om meningen med livet ställer vi en fråga på vilket livet självt är ett svar, resonerade Niklas Rådström i sitt sommarprogram 2010. Hans övertygelse om att livet bär på en inneboende mening redan från början, som var och en har till uppgift att upptäcka, kan inte sorteras in i vare sig ett religiöst eller ett religionskritiskt fack. Det är snarare ett konstaterande: »Det faktum att vi lever är något som givits oss.« I »Boken« får således Gud representera det livgivande, snarare än allsmäktighet. Och sådan kan vi också tänka oss författaren – som den som ger upphov till nytt liv och nya världar, och som kanske någon enda, glimrande gång hjälper oss att få syn på det som har verklig mening.

»När han lägger ner pennan intill boken tänker han att detta egentligen är det enda han velat berätta: att livet finns. Vad han velat skriva i boken har när allt kommer omkring bara varit att berätta om det levande, om varje andetags triumf, om varje hjärtslags klang, om glädjen över att finnas till«, lyder några av de sista skälvande raderna i »Boken«. Det är svårt att tänka sig författaren – Rådström – närmare Gud än så.

»Boken« ges ut på Albert Bonniers förlag.

 

Fakta | Bästa bibelförfattarna 

Marianne Fredriksson – »Paradisets barn«, trilogi om de första människorna och deras barn.

Torgny Lindgren – »Batseba«, roman som bygger på berättelsen om kung David och hans hustru Batseba (Joseph Heller har skrivit romanen »Gud vet« på samma tema).

Karl Ove Knausgård – »Tid för allt«, innan Knausgård började skriva om sig själv och om Hitler, skrev han om »Den Heliga Skrift«.

Pär Lagerkvist – »Barabbas«, en svensk klassiker om förbrytaren Barabbas.

Thomas Mann – »Josef och hans bröder«, romansvit som bland annat alluderar på Gamla Testamentet, och som Mann själv såg som sitt främsta verk.

Norman Mailer – »Evangelium enligt Jesus«, i vilken Mailer skriver berättelsen om Jesus utifrån ett jag-perspektiv.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera