Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Jag får mina bästa idéer när jag blundar«

Skådespelaren och nattmänniskan Shima Niavarani vill ha mer rutiner i sitt liv.

Shima Niavarani är ett nyfiket och frågvist energifyrverkeri. Inte så att hon använder sig av yviga gester eller pratar högt. Men hon syns och märks ändå. Som när hon efter ett missförstånd dyker upp på den lilla uteserveringen i Vasastan nästan en timme försent. Dumt, för hon hade ju ändå bara suttit och väntat på att åka iväg, som hon förklarar.

Det händer mycket just nu, bland annat är en nära anhörig sjuk och som så ofta förr i Shima Niavaranis liv, lättas det svåra upp av att hon får uttrycka sig i musiken. Så får hon folk att förstå hur hon känner. Ja, det är så hon själv tänker. Men egentligen är hon en jävel på att tala om känslor ändå, även utan musik. Eller teater för den delen. Hon är inte den kortfattade, hon är inte den som alltid följer någon röd tråd i sitt resonemang, men hon, som beskriver sig själv som »ganska snabb i tanken«, kommer alltid fram till något intressant, något som definitivt är utanför den där boxen folk pratar om.

Fyra år gammal var Shima Niavarani när hennes mamma och storebror Shebly flydde kriget i Iran och hamnade i Sverige. Ett år senare kom Shima och pappa fram, efter att ha rest via Turkiet och Schweiz, till en flyktingförläggning i Jämtland. Sedan flyttade familjen till först Örnsköldsvik och sedan Upplands Väsby.

Fantasin har alltid varit en nära vän. Och litteraturen. När hon kände sig marginaliserad i Upplands Väsby fanns fantasivärlden, det parallella universumet där. Betraktaren, som fortfarande finns kvar, har senare fått sällskap av en person som vågar synas och som vågar göra saker helt ensam.

Nitton år gammal fick hon sitt genombrott med »Autodidakt i enmansakt«. Den turnerade hon sedan med länge, i mer än ett år. Manus, regi, scenografi, kostym, ljus och programblad. Allt gjorde hon själv. Sedan har hon gjort succé med »Shima Niavarani är en übermensch« på Södra Teatern i Stockholm och har synts i filmer och tv-serien »Allt faller«.

I början av oktober är det premiär på »Jag ringer mina bröder« på Stadsteatern i Stockholm, där hon för första gången spelar mot sin bror Shebly. Men någon repetitionsperson är hon inte, hon är en sån som »levererar hundra procent när det gäller«.

– På ett sätt har Shebly och jag repeterat mycket länge. Vi har delat rum när vi växte upp. Sen är det förstås en annan grej att se någon i ögonen, någon som jag känner väldigt väl, och då låtsas vara någon annan. Men det finns något i hur vi arbetar, vi har lagt det väldigt nära oss själva. Jag vill hela tiden skrapa bort yttre lager. Det är viktigt att man kommer till när det känns på riktigt.

Shima  Niavarani tycker att det är nervöst att spela mot den sex år äldre brodern. Att det blir lite märkligt att rollerna gentemot varandra skiftar så. Ena dagen kan de hälsa på föräldrarna och nästa dag står de båda på Stadsteaterns scen.

– Jag är ju lillasystern, men i min jobbroll är jag absolut inte en lillasyster-personlighet. Jag tycker om att se andra, att få andra att känna sig sedda.

Vi pratar om det här med att vara en underdog som på något sätt fortsätter hävda att hen slår underifrån även efter några steg uppåt på samhällsstegen, även efter framgång och kanske efter att ha skaffat sig nya vänner. Då beskriver Shima Niavarani sig själv som en »intighetsperson«, hon känner inte att hon tillhör någon grupp även om hon visst är »kultur-medelklass nu«. Men hon är så mycket annat också. Hon flyter mellan de olika sfärerna, i ständig förändring.

Samtidigt håller hon också på med sin debutskiva och nästa soloföreställning, »Shima Is a Punkrocker«. Energi föder energi. Shima Niavarani har sjungit länge och skrivit egna låtar sedan hon var nio. Men det musikaliska självförtroendet bara ökar, inte minst efter hennes framträdande i somras, på Kristoffer Triumfs »Takshow« på Kulturhuset i Stockholm. Tron på det hon gör växer i samma takt som förväntningarna utifrån. Hon är ute efter det där som är »lite larger than life, lite mer drabbande«. Med sin musik och sin sång vill hon träffa en nerv hos folk. Men skivan ska inte stressas fram, den måste bli precis så som hon vill, som den låter i hennes huvud.

När väl skivan godkänts av skaparen själv, då kommer den antagligen inte att kunna genrestämplas. Var placerar man in en artist som lyssnar på Jay Z, Tjajkovskij, Kate Bush, Depeche Mode, Prince, Beyoncé och George Gershwin och som samtidigt bara låter som Shima Niavarani?

Ifrågasättaren, tänkaren och nattmänniskan Shima Niavarani önskar att hon hade mer rutiner i sitt liv.

– Det hade varit bra för mig och för min hälsa. Men samtidigt, varför måste allt vara bra? En konstnär eller någon annan kreativ person, är inte satt till den här världen för att vara perfektionen förkroppsligad med sina rutiner. Jag tror att kreativitet bygger på den felande länken. Man måste se något som andra inte ser. Jag får mina bästa idéer när jag blundar. Man kommer aldrig kunna ifrågasätta normer om man inte är utanför.

 

Fakta | Råkost på Organic Green

Bjuden på lunch: Shima Niavarani.

Aktuell: Med »Jag ringer mina bröder« på Stadsteatern i Stockholm, baserad på en krönika av Jonas Hassen Khemiri, och med konsert i samma stad.

Åt och drack: Råkosttallrik och juice.

Stod för notan: Martin Röshammar som åt vegetarisk lasagne.

Var: Organic Green på Rehnsgatan i Stockholm.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera