Kom och ta vad ni vill ha

I en blåbärsskog utanför Jokkmokk, omsluten av sjöar och myrmark, rasar en av vår tids stora strider.

Renägande samer, turismföretagare, akademiker och unga sörländska miljöaktivister – tillsammans försöker de med sina kroppar skydda Kallak från sprängsalvor och borrar. Polisens besök har inte minskat stridsviljan.

Fred Boman, vd för dotterbolaget till det brittiska företag som står bakom prospekteringarna, har förklarat att demonstranterna »är sjuka i huvudet«. En syn som delas av många ortsbor som hoppas på gruvnäringens välsignelse. Kommunalrådet har ilsket inskärpt att aktivisternas metoder inte kan accepteras.

Men några andra sätt att hejda gruvbolagens framfart finns inte. Sedan 1992 har Sverige en minerallagstiftning som helt utgår från näringens intresse. Målet är maximal utvinning av mineraler. Prospekteringen är helt fri, och tillstånd utfärdas frikostigt av Bergsstaten, som sorterar under Sveriges geologiska undersökning.

Myndigheten fungerar i praktiken som en serviceinrättning åt gruvindustrin, samtidigt som den har tillsynsansvar. Problemet med dessa dubbla roller har i Jokkmokk märkts på hur Bergsstaten hanterat den regelstridiga borrning som drabbat flera markägare. Efter det senaste övertrampet gick myndigheten ut och utfärdade en »sista varning« till bolaget, som om det handlade om att tillrättavisa ett bångstyrigt barn.

I samband med det planerade kalkbrottet i Ojnareskogen var en hög SGU-tjänsteman konsult åt bolaget Nordkalk och samtidigt medförfattare till myndighetens tungt vägande remissvar när projektet miljöprövades. Hela processen kantades av en rad märkligheter och vore det inte för aktivisternas civila olydnad skulle skogen varit skövlad i dag.

Från det att ett företag intresserar sig för att prospektera har enskilda inget att säga till om. Inte ens markägaren. De kan bara hoppas att bolaget inte klarar miljöprövningen som krävs för att starta gruvdriften. Problemet är att den är det sista som händer i processen, vid en tidpunkt då stora pengar investerats och förhoppningar väckts.

Politikerna hoppas att gruvboomen ska lyfta den svenska ekonomin, i synnerhet glesbygdens. Därför är det desto märkligare att vi inte tar betalt för råvaran. När utvinningen väl inleds har staten bara rätt till en halv promille av de brutna mineralernas värde. Som en jämförelse tar Ghana ut 5, Indien 10 och de kanadensiska provinserna uppemot 15 procent i motsvarande avgifter. I Australien har man infört en särskild gruvskatt på 30 procent av vinsten.

I Sverige betalar gruvföretagen bara den vanliga och nyligen sänkta bolagsskatten, som är lätt att undvika för multinationella aktörer. Sedan återstår inkomstskatt för i bästa fall några hundra anställda under de 10–30 år en typisk gruva är i drift.

Samtidigt görs dyra statliga investeringar i gruvnäringens infrastruktur. När regeringen presenterade sådana storsatsningar förra hösten förklarade statsministern att gruvorna är vår motsvarighet till Norges olja. Ett lustigt uttalande med tanke på att det i verkligheten förhåller sig precis tvärtom. Grundtanken med den norska råvarupolitiken är just att man inte vill ha belastande utvinning utan långsiktig ekonomisk nytta. Dessa idéer har de flesta gruvnationer tagit till sig.

När det handlar om näringar som ger kortsiktiga vinster och långsiktiga kostnader måste man kompensera sig för framtiden. I Sverige finns ingen tanke på framtiden. Vi är bara så glada och tacksamma om någon kan få jobb i glesbygden att vi finner det rent oförskämt att ställa krav på gruvbolagen.

En gruva som drivs i ett par decennier kan påverka miljön i sekler. Det går aldrig att återställa ett urgröpt berg och det går inte att helt förebygga miljöriskerna. Även om bolagen är formellt ansvariga att städa upp efter sig bär staten alltid den yttersta risken. Den akut läckande Blaikengruvan utanför Storuman som två konkursade gruvbolag lämnat efter sig kommer att kosta 200 miljoner kronor att sanera.

2008 uppskattade Naturvårdsverket att kostnaden för att sanera äldre tiders gruvbrott och avfall uppgår till 2–3 miljarder kronor. Vad framtidens nota för dagens gruvboom landar på kan vi inte veta. Man kan i alla fall anta att borrhålen som penetrerar Europas sista vildmark kommer att framstå som monument över människans dumhet.

För övrigt är uppgifterna om FRA:s samarbete med amerikanska NSA att räkna till nyhetskategorin »Hund bet man« trots att de uppmärksammats som en »Man bet hund«-nyhet.

Text: