Petrus Kastenman

Text: Stefan Westrin

Bild: Scanpix (1956)

Petrus Kastenman föddes i Draget, en liten stuga i närheten av Nynäs slott, son till en skräddare som fallit ut från ett fönster och tvingats amputera båda benen och som nu framlevde sina dagar som handelsman; han drev affär i den egna stugan. Som liten brukade Petrus sitta och titta ut genom köksfönstret hur hästkarlarna körde med timmer på Rundbosjöns is innan de kom in i stugan för att dricka kaffe.

Efter att hans pappa gått bort gifte hans mamma om sig med jägaren på slottet.  Petrus Kastenman fick hålla i gång patrons hundar i veckorna, så de var ordentligt tränade när helggästerna kom ut till slottet och ville jaga. Även Petrus fick tidigt följa med ut på jakter. Han var tio när han fick sin första hagelbössa.

Som trettonåring började han jobba som dräng på gårdar i Sörmland, och några år senare var han jaktelev på Marcus Wallenberg den äldres Mörkö. Som stalldräng i Taxinge fick han en sorts spetsutbildning av en karl som kallades »Hästjohan«, uppenbarligen av en anledning.

Därefter började han, som sjuttonåring, sin militära bana, naturligtvis på ett kavalleri. När han förflyttades till K3 i Skövde 1949 fick befälen välja sina hästar efter rang och när det var Petrus tur fanns det bara två hästar kvar. En av dem var Illuster, som föll efter hingsten Taxinge I. Det avgjorde saken för Petrus.

Det dröjde sex år innan Petrus och Illuster fick förtroendet att representera regementet i större mästerskap, men de gjorde bra ifrån sig. Det fanns de som retade sig på framgångarna, och nu när Illuster hade utvecklats så bra fanns det högre officerare som tyckte att det var löjligt att en simpel sergeant skulle få ha en så bra häst.

Trots det lyckades de två hålla sig nära varandra till 1956, då OS gick i Melbourne men där spelens ridtävlingar, på grund av karantänsbestämmelser, hölls i Stockholm. Petrus Kastenman och Illuster hade kvalat in till fälttävlan, men väl där var de beordrade att hålla igen av taktiska skäl. Svensken Hans von Blixen Finecke hade vunnit OS-guld 1952, och det var han som skulle få gå för guld igen. För att också få en bra placering i lagtävlingen skulle de andra två, Petrus Kastenman och Johan Asker, gå så försiktigt som möjligt. Det gällde att alla tre deltagare i laget kom i mål i alla grenar.

Men förutsättningarna ändrades drastiskt då Johan Askers häst bröt benet under terrängritten. Petrus hörde ordern »Laget är spräckt, Johan är borta, gå för seger« och ökade farten. Det regnade förskräckligt på Järvafältet och det var blött, grinigt och lerigt – förutsättningar som passade den slitstarke Illuster bra. Hade det inte regnat den dagen hade han knappast vunnit mot de engelska och tyska hästarna. Nu hade han i stället en betryggande ledning inför den avslutande hoppningen.

Petrus Kastenman och Illuster hoppade först av medaljkandidaterna. De rev två hinder och gjorde därmed hoppningen till en öppen historia. Petrus gick sedan upp och satte sig hos Hyland och refererade själv resten av tävlingen. En efter en föll hans värsta konkurrenter bort.

Petrus Kastenman visste det inte än, men några år senare skulle han sluta sin fälttävlanskarriär på elitnivå. Han skulle genom hela sitt liv ha en stor betydelse för sporten i hela Norden, bland annat genom att träna fem olika landslag parallellt, vilket innebär att många av dem som håller på och tävlar i dag har haft honom som mentor eller tränare.

Frank Weldon red sist i OS 1956 och var också det största hotet mot Petrus Kastenman. Han red på drottning Elizabeths häst Kilbarry som inte hade rivit ett hinder på två år. Men troligen satt mjölksyran kvar hos Kilbarry efter de hårda strapatserna på Järvafältet dagen innan och ekipaget gjorde flera fel. När de slog ner i vattengraven gick det upp för Kastenman i radiostudion att han hade vunnit OS.

Regementet meddelade att han i fortsättningen skulle få ha Illuster som tjänstehäst, vilket innebar att så länge de båda var kvar på K3 i Skövde så skulle ingen få ta Illuster och Petrus Kastenman ifrån varandra. Det tyckte Petrus Kastenman var lika fint som själva guldmedaljen.