Kultur

Tystnad, incheckning

Stanley Kubrick, Sofia Coppola och bio­aktuella Lisa Langseth. Därför dras filmskaparna till ­den ljusskygga hotellobbyn.

»Jag läste i tidningen i förra veckan om en kvinna som bara kunde välja vad hon ville känna i olika situationer… hon hade inte någon riktig kontakt med omgivningen, hon beskrev sitt inre som ett hotell.«

»Ett hotell?«

»Ja, varje morgon så vaknade hon upp i ett nytt rum, om det inte passade så bytte hon bara till något annat.«

Replikväxlingen äger rum i hyllade regissören Lisa Langseths nya film »Hotell«, som snart premiärvisas på filmfestivalen i Toronto. Alicia Vikander spelar den framgångsrika inredningsarkitekten Erika, som i stället för ett planerat kejsarsnitt just gått igenom en traumatisk förlossning. Barnet överlever, men lider av flera defekter och måste bli kvar på sjukhuset under en lång tid.

Händelsen utlöser en allvarlig kris i Erika, en kris som påbörjats redan tidigare. För sjukhusterapeuten förklarar hon att hon vill vara någon annan, lämna den vanliga tillvaron och ta in på hotell. Checka ut, checka in. Sagt och gjort: hon lockar med sig fyra »medsjuka« från gruppterapin på ett par veckors hotellturné. Så inleds ett slags social turism, med klassresor i olika riktningar.

– Hotell är en anonym scenografi som gör att ens personlighet lyfts ur sitt sammanhang. På ett hotell finns ingen personlig historia, ingenting som påminner dig om vem du är, säger Lisa Langseth.

I långfilmsdebuten »Till det som är vackert«, från 2009, skildrar hon en arbetarklasstjej som genar in i finkulturen. Även här trakteras en jakt på identitet och protagonistens vilja att prova en ny tillvaro, bort från samtidens flockbeteende. Det verkar vara Lisa Langseths grej, det där med oförlösta själar. Egentligen är det inte så konstigt att de nu letat sig vidare till just hotellmiljön. I berättelser om människor som befinner sig i mental transit har filmhotellet alltid stått i förgrunden, jämförbart med till exempel roadmovien.

Varför detta intresse för hotell? Man kan inte förbise praktikaliteterna. Filmregissörers många hotellbesök i samband med lanseringsturnéer runt om i världen främjar utvecklandet av en fetisch, där hotellobbyn blir både skriv- och spelplats. Se bara på Wim Wenders, självutnämnd »travel writer«, och hur många gånger han återkommit till filmhotellet. Eller Wes Anderson, berömd hotellentusiast, som efter kortfilmen »Hotel Chevalier«, från 2007, i vinter är aktuell med långfilmen »The Grand Budapest Hotel«.

Men filmhistorien rymmer lite för många hotellscener för att kunna förklaras med simpel skriv- och produktionsteknik. Det är det emotionella man vill åt.

»The Shining«.

En klassisk stilbildare från ljudfilmens begynnelse är Edmund Gouldings »Grand Hotel«. Historien utspelar sig bland allsköns lycksökare – med Garbos ballerina som en av de mer glamorösa – på ett praktfullt art deco-hotell i mellankrigstidens Berlin. Som så ofta är lobbyn det självklara narrativa hjulet. »People come and go. Nothing ever happens«, deklarerar en av hotellets bofasta. Filmen spelar upp en myriad av intriger och kärleksmöten över klassgränserna. »Grand Hotel« är en spegel av världen utanför, och samtidigt symbol för en cyklisk tillvaro där varken pengar eller romanser har något verkligt inflytande över livets eviga desillusioner. Som modernitetsforskaren Jann Matlock skriver i filmhotellsantologin »Moving Pictures. Stopping Places« från 2010 är hotellet som gjort för ett tillfälligheternas spel som öppnar för ideologisk spänning vad gäller klass, kön och sexualitet.

Mer sentida standardverk i hotellgenren återfinns hos Sofia Coppola. I »Somewhere«, från 2010, delar en livskrisande actionskådis sin tid mellan pr-turnéer och hemmabasen på mytomspunna Chateau Marmont. I »Lost in Translation«, som kom sju år tidigare, spelas den uttråkade hotellgästen i Tokyo av Scarlett Johansson, nygift maka och medresenär till en omsusad fotograf.

Lisa Langseth är inte ensam om att ha inspirerats av »Lost in Translation«. Den utgör något av sinnebilden för vår tids dubbeltydiga hotellideal. Det mellan leda och upphöjd livsstil. Coppola bjuder in till oväntade möten, även om de sällan rör sig över klassgränserna, och hennes hotell får mer symbolen av ett fängelse. Versailles i Coppolas version av »Marie Antoinette« kan, med sin mondäna blandning av bofasta och besökande, också jämföras med filmhotellet.

I spannet mellan Gouldings »Grand Hotel« och Coppolas hotelldramer tecknas det moderna samhällets framväxt – från utsatt mellankrigstid till 2000-talets digitala era. Hotellet har gått från att vara en social mötesplats, till ett mer ljusskyggt hörn där interaktion ersatts med datorskärmar.

I Lisa Langseths film föregås karaktärernas incheckning av en identitetskris. På hotellet, borta från hemmiljön, när de en tyst förhoppning om förvandling eller förverkligande. Det blir en symbol för längtan och lust. Men filmhistoriskt leder hoppet om en fristad nästan alltid till katastrofala vändningar. Platsen blir demonisk, fylls av skräck och våld, och ur detta uppstår en hel genre i sig.

Skolexemplet finns förstås i Kubricks »The Shining« från 1980. På det ensligt belägna »Overlook Hotel«, dit Jack Nicholsons författare beger sig med familj för att finna arbetsro, är skapandekrisen bara början på en tid av mycket större prövningar. Hotellet övergår från att vara en oberoende spelplats till att snart spela en av huvudrollerna i dramat.

I Roy Anderssons »Giliap« från 1975 är hotellet både arbetsplats och livsstil. Ett par rotlösa servitörer söker arbete efter behov och säsong, de är »flyttfåglar« som förträngt det förflutna men som visar sig lika oförmögna att leva i nuet. Resan går från ett sjabbigt stadshotell med en tyrannisk direktör i rullstol till ett sjangserat badhotell. Även här blir hotellet, det mer eller mindre mardrömslika, en spelplats för »klassbyten«.

Kristian Petri, författare och filmregissör i färd med att avsluta en dokumentär om just hotell, beskriver i en artikel från oktober 2010 i tidskriften FLM, hotellvistelsen som en lek med identiteter: »Du kan betala för en natt och så kan du vara vem du vill. En gång i tiden var det den framväxande borgarklassens sätt att försöka bli adelsmän. De skapade Grand hôtel, så att de skulle kunna leva i ett slott för en natt, även om de inte hade råd med det resten av året. Det är samma sak nu. Du kan leva som en rockstjärna eller en dokusåpakändis för en kväll. Eller en författare om det är det du vill.«

Ett sätt att köpa sig tid alltså. I Lisa Langseths film är det huvudpersonen som ensam finansierar gruppens hotell- och barnotor. De är helt beroende av Erikas ekonomiska övertag. Lisa Langseth säger:

– Att kunna unna sig en timeout, utan att ta massa droger, är ju ett privilegium för samhällets övre hälft. Samtidigt tror jag att alla människor kan längta efter att åka på någon slags semester från sig själva.

»Lost in Translation«.

Klasskillnaderna i »Hotell« blir som tydligast när kameran växlar mellan karaktärerna på respektive hotellrum. Medan Erika mest andas tomhet, ägnar sig de andra åt att profitera på hotellfaciliteterna: en ung kvinna doftar på badrumsprodukter; en man förser sig med minibarens snacks; en annan sorterar med ett barns begeistring reselektyren på sitt skrivbord.

Där huvudpersonen i Langseths debutfilm »Till det som är vackert« mönstrar på en vådlig klass- och bildningsresa i förhållandet med en belevad dirigent, beviljar Erika en tillfällig degradering på samhällsstegen. Genom att befatta sig med människor och bekymmer hon aldrig annars skulle kunna komma i närheten av, än mindre ta i.

I konferensrum eller runt en hotellbassäng travesteras i rollspelsform olika -nutidsfenomen – simultana småbarnsmammor, självförhärligande peptalk, babysim – hela tiden med anspelning på den egna livssituationen. Karaktärerna gör saker som tillvaron annars inte tillåter, vilket leder till ohämmade toalettknull, -sm-lekar, en kraschad bröllopsfest…

– De här individerna är på flykt från både sig själva och den identitet de fått i sin sociala kontext. För att komma vidare i livet behöver de en verklighet som inte dokumenteras och som aldrig någonsin kommer att bedömas av en omvärld. Ibland kan det vansinniga vara det enda sättet att bryta ny mark.

Även om de inte spelar idioter, som de experimenterande i Lars von Triers berömda dogmafilm från 1998 – en annan film som inspirerat Langseth – så är det som idioter karaktärerna i »Hotell« riskerar att framstå i takt med att de prövar sina nya roller för ett större upptagningsområde.

– Det är ingen vattentät intellektuell metod de utvecklar, de säger emot sig själva och driver med en omvärld som de i nästa stund drömmer om att få vara en del av. Det är den mentala friheten som den här gruppen försöker eftersträva, att bara få befinna sig i ett slags omedvetet inre flöde, bortom ideal och moraliska principer.

På många sätt tar Lisa Langseth den uppslagsrika hotellgenren ett steg vidare. I hennes film är hotellet ingen bestämd plats, det är vare sig ett fängelse eller en frizon, vare sig hotfullt eller lockande. Men neutralt nog för att individerna, åtminstone tillfälligt, ska kunna stämpla ut från en tillvaro som ställer allt högre krav på transparens och tillgänglighet. Oavsett om personen i fråga är social eller skygg, rik eller fattig, så möjliggör hotellet ett faktiskt, mellanmänskligt möte i en alltmer kontaktlös värld.

»Hotell« får världspremiär på Torontos filmfestival som pågår 5–15 september. Filmen får svensk biopremiär den 4 oktober.

Fakta | Började som teaterregissör

Lisa Langseth, 38 år. Regissör och manusförfattare, utbildad vid Dramatiska institutet. Började som teaterregissör med pjäser som »Den älskade« på Dramatens scen Elverket med Noomi Rapace i huvudrollen, »Pleasure« för Riksteatern och »Godkänd« på Stockholms stadsteater.

Debuterade som långfilmsregissör 2010 med »Till det som är vackert« och fick en Guldbagge för bästa manus.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera