Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Arbetarens dotter

I en nyutgiven novellsamling visar Nobelpristagaren Alice Munro sitt riktiga ansikte.

Kung Kofetua sitter i all sin blänkande, bjäfsiga, rikemansprakt vid tiggarflickans fötter. Med vapen i famn och en prålig, ädelstensbeprydd fjäderhjälm i handen vänder han längtansfullt upp huvudet mot kvinnan i den enkla klänningen. Hon är känslig och utsatt, klänningens bara axlar får henne att se nästan naken ut. Men hennes blick är fäst vid något obestämbart i fjärran.

Sir Edward Burne-Jones tavla »King Cophetua and the Beggar Maid« från 1884 är en av många konstnärliga och litterära tolkningar av legenden om den afrikanske kung som saknade i sexuell dragningskraft vad han besatt i pengar, men som en dag förälskade sig i den utblottade tiggarmön Penelophon och beslöt att hon skulle bli hans. Enligt legenden blev kvinnan drottning, kärleken trollade bort alla spår av hennes fattiga ursprung och paret levde ett stilla liv i överflöd till dess att de dog och lades i samma grav.

Författaren P D James lär i sin första roman – »Slut hennes ögon« från 1962 – ha skrivit: »These King Cophetua marriages seldom work out.« Alice Munro skulle ha kunnat skriva samma sak.

Edward Burne-Jones målning har fått ge namn åt titelnovellen i Munros bok »Tiggarflickan« från 1978, den har gett alias åt hennes huvudperson Rose och den bildar också ram för den berättelse om klass som genomsyrar novellsamlingen.

När den unga Rose får ett collegestipendium och kan lämna sin styvmor, lillebror, döda far och fattiga uppväxt bakom sig för en tid, inleder hon en relation med Patrick, som ska visa sig vara arvtagare till sin fars varuhuskomplex och därmed rikare än Rose någonsin hade kunnat föreställa sig. Under ett av deras samtal påtalar Rose kokett och nästan dramatiskt sin enkla bakgrund som för att visa Patrick att han inte gjort något vidare kap. Hans svar är symptomatiskt för både hans dyrkan av Rose och hans privilegierade okunnighet: »›Jag är glad att du är fattig. Du är så ljuvlig. Du är som tiggarflickan.‹ ›Som vem då?‹ ›Kung Kofetua och tiggarflickan. Du vet. Målningen. Känner du inte till den målningen?‹«

Detta är ett slags urscen i novellsamlingen.

Rose letar upp målningen i en konstbok och frågar sig om hon någonsin ska kunna bli denna hjälplösa och tacksamma kvinna. Rose gifter sig med Patrick, men hon blir inte tiggarflickan i legenden – precis som kvinnan på Burne-Jones tavla är hennes blick ständigt vänd åt ett annat håll, även om det ska komma att dröja ett decennium innan hon reser sig och går från sitt äktenskap. Rose och Patrick ska aldrig vila i samma grav.

Om Alice Munro sägs ofta att hon är den utmärkta skildraren av medelklassens mödor eller, när omdömena är giftigare, att hon är dess snuttefilt med lagom mängd mörker i en i övrigt trygg värld fri från reella hot. Den som läser Munro så läser inte särskilt noggrant. Sant är att hennes noveller ofta utspelar sig i medelklassens gynnade rum, men de gestalter som rör sig där har lika ofta något annat med sig i bagaget. Och det finns en typ som Munro utforskar mer än andra – klassresenären.

Rose är en typisk gestalt i Alice Munros persongalleri. Hon är kvinnan från enkla förhållanden som gifter sig till status och sedan lämnar äktenskapet för att finna sin egen väg. Hon, som alltid längtat efter bildning och kreativitet, hör inte längre hemma på den plats hon kom från, men inte heller i det sammanhang som hennes äktenskap öppnade dörren till. Överallt känner hon skam; hos Patricks familj över att hon inte är tillräckligt fin, hemma i West Hanratty över sin ociviliserade familj, bland vänner som är rikare än hon och bland dem som är fattigare. Det är en ensamhet som är utmärkande för klassresenären – skammen och känslan av att inte vara rätt någonstans. En ensamhet som stundtals också spiller över i grandios självupptagenhet; när Rose känner att hon inte passar in, ja, då reser hon sig och går.

»Tiggarflickan« utmärker sig som samling i Alice Munros författarskap i det avseendet att dess samtliga tio noveller har Rose som huvudperson. Därtill följer novellerna en dramaturgi som, förutom att Munro alltid opererar på olika tidsplan i sina texter, är närmast kronologisk: den börjar i barndomen och slutar i övre medelåldern när Rose återvänder till hemstaden för att sätta styvmodern Flo på ålderdomshem. Vid första anblicken skulle man därför kunna säga att »Tiggarflickan« är romanlik, mer av en sammanhängande berättelse än vad vi kan vänta oss av »den samtida novellkonstens mästare«. Och det är förbluffande enkelt att också börja läsa den på det sättet, men det är ett misstag. Var och en av dessa noveller skulle ha fungerat i egen rätt i valfri Munrosamling.

När vi säger att Alice Munros noveller är som hela romaner, menar vi det egentligen inte – hennes berättelser är inte uppbyggda som romaner. Vad vi menar är bara att hon lyckas säga väldigt mycket på litet utrymme. Munros stil och förmåga är bedräglig i den meningen att den lurar oss att tro att hon i en enda novell kan fånga det sammansatta i en människas liv. I »Tiggarflickan« märker läsaren att så inte är fallet. För vad har den blyga, sårbara, kärlekskranka Patrick som förälskar sig i Rose i novellen »Tiggarflickan« gemensamt med den pösigt konservativa buffel som brer ut sig i obekväma tal på fester i »Ofog«? Knappt någonting alls, förutom att han är Roses make i båda. Munro visar här med all önskvärd tydlighet att ingen kan fånga en människa i hela hennes komplexitet. Inte heller Munro. Hennes verk är utsnitt av mänskligt liv – de är noveller.

Precis som Rose i »Tiggarflickan« har Alice Munro gjort en klassresa.
Foto: Scanpix 

Vad formen på »Tiggarflickan« med dess koncentration till en och samma huvudperson däremot gör, är att den skapar en mer koncentrerad samhällsskildring. För även om novellerna kan ses som separata enheter så är temat samlingen igenom det vässade klassperspektivet. Rose är den utpräglade klassresenären vars knivskarpa blick ingen kommer undan: »Rose kände många människor som önskade att de hade fötts fattiga, men inte hade det«, lyder öppningsmeningen i »Privilegium«. Eller, den skam och obegriplighet som kommer över Rose när hon i »Stavning« ser med andras ögon på sin egen klassresa: »Om man stannar kvar i Hanratty och inte blir rik gör det ingenting, för då lever man sitt liv som ämnat var, men ger man sig iväg och inte blir rik, eller som Rose, inte förblir rik, vad var det då för mening med det?«

Det är när Rose möter Patrick och hennes klassresa fullbordas som allt blir synligt. Det är då den iakttagare, den ständigt seende person hon varit sedan barnsben verkligen ser de skillnader som sätter sin prägel på samhället. Världen förmedlas genom Roses blick, en blick så bitande att den inte bara genomskådar allt i hennes omgivning utan också hotar att dölja henne själv nästan helt. Vi vet inte så mycket om Rose, de slutsatser vi kan dra grundar sig på det hon ser. I den meningen, och för att de båda delar klassresenärens erfarenheter, kan Rose läsas som ett alter ego till Alice Munro själv; författaren som vi lärt känna som den precisa iakttagelsens virtuos, men som själv gärna drar sig undan strålkastarljuset. Det finns en anonymitet hos Munros gestalter som delas av deras upphovskvinna. Författaren har sagt att hennes noveller ofta bär självbiografiska drag – inte i fakta, men känslomässigt. Något liknande kan sägas om hennes karaktärer, om Rose; vi vet vad Rose känner och vad hon ser, men aldrig riktigt vem hon är.

Också klassresenärens levda erfarenhet är en känslans sådan. Rose har inte bara erövrat en säregen förmåga att se och punktera sin omgivning, hon har också lidit en förlust. Var hör hon hemma? Vid ett besök hemma under studietiden har allt blivit främmande, skoningslöst upplyst: »Det hade förstört hennes förmåga att betrakta hemmet som det naturliga, som den självklara bakgrunden. Att återvända dit var nu bokstavligt talat att träda in i en gräll belysning. Flo hade installerat lysrör i affären och köket. (…) Fattigdom var inte bara elände, som doktor Henshawe tycktes tro, det var inte bara umbäranden. Det var att ha sådana där fula lysrör och vara stolt över dem.«

»Tiggarflickan« ska inte läsas som en roman, men det går inte att komma ifrån att samlingens sista novell – »Vem tror du att du är egentligen?« – är placerad sist av en anledning. I den reser Rose hem till West Hanratty, Ontario, där hon träffar sin gamla klasskamrat Ralph Gillespie, numera förtidspensionerad från flottan, på stadens krigsveteranklubb. Ralph och Rose som under skoltiden i ett ordlöst samförstånd hjälpte varandra och blev bundsförvanter tills Ralph en dag, utan förvarning, slutade skolan. Ralph dör kort efter deras möte, en olycka på klubben, och när Rose läser hans dödsannons är hon tacksam för att han inte blivit ännu en i raden av pikanta berättelser om sin bakgrund som hon strösslat över sin omgivning.

Novellens, och samlingens, sista skälvande meningar säger allt om varifrån Rose kommit, vart hon tagit vägen och hur hennes liv blivit. Och den säger allt om det kitt en fattig bakgrund skapar, ett kitt som överlever varenda tur i klassresekarusellen. Här, i några korta, enkla rader låter Alice Munro för första gången läsaren se Rose ordentligt, en tillfälligt upplyst bild av det som är hennes kärna och kanske också, det är lätt att tänka sig det, författarens: »Vad skulle hon kunna säga om sig själv och Ralph Gillespie annat än att hon kände att hon stod honom nära, närmare än de män hon älskat, att hans liv löpte parallellt med hennes?«

En svensk nyutgåva av »Tiggarflickan« ges nu ut på bokförlaget Atlas i översättning av Karin Benecke.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera