En god affärsidé

Text:

Foto: Mats Jerndahl

Johan Palmstruch var en köpman från Riga med en storslagen idé. Han ville öppna Sveriges första bank. 1657 slog han upp portarna till Stockholm Banco i en fastighet mellan riksdagshuset och Kungliga slottets nordvästra flygel.

Banken hade en uppfinning som skulle revolutionera handeln – sedlar. Köpmännen kunde lämna sina tunga kopparmynt i bankvalvet och i stället få papperslappar att byta med varandra. Det blev en succé.

Johan Palmstruch blev snart girig. Han började ge ut sedlar utan täckning. När ryktet om att det fanns fler sedlar i omlopp än insatta kopparplåtar utbröt panik. Handelsmännen krävde tillbaka sina pengar och banken gick omkull bara sju år efter att den hade öppnat.

En industriell revolution senare är frågan fortfarande densamma: Hur tyglar man en bank från att ta sådana risker att det äventyrar hela ekonomin?

Fyra svenska banker – Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank – har i dag nästan hela den svenska marknaden. I veckan kom de med rekordstarka kvartalsrapporter. Totalt väntas storbankerna göra 91 miljarder kronor i vinst i år.

Kanske är det inte så konstigt.

Storbankerna har det senaste decenniet växt i en historisk takt. Till och med snabbare än under avregleringarna på finansmarknaden före bankkrisen i början av 1990-talet. På tio år har den svenska banksektorn fördubblat sin totala balansomslutning. Det betyder att de fyra största bankerna tillsammans är i dag mer än tre gånger så stora som hela Sveriges reala ekonomi.

Klicka för att förstora:

Siffror från Statistiska centralbyrån och Finansinspektionen visar att bakom bankjättarnas ökning döljer sig två riskfyllda strategier.

De har expanderat internationellt. Hälften av de svenska bankernas utlåning sker numera i utlandet, vilket ökar spridningsrisken. Speciellt vanskligt har det varit i Baltikum där nästan alla lån har utfärdats i euro medan fastigheterna som fungerat som säkerhet haft sitt värde i lokala valutor.

Den andra förklaringen brukar kallas värde-papperisering. Bankerna har finansierat sig genom att bunta samman lån – exempelvis på bostäder – och sålt dem vidare till andra banker, som i sin tur finansierat sig genom att ge ut värdepapper. På så sätt har balansomslutningarna vuxit utan att krediterna till realekonomin ökat.

Det var denna typ av handel med komplicerade finansiella instrument som ledde till finanskrisen 2008. Det var också denna typ av farligt risktagande som fick George Bush att fatta ett ödesdigert beslut i september 2008 – att låta investmentbanken Lehman Brothers gå i konkurs.

Presidentens beslut vilade på teorin om »moral hazard«. Hade han räddat banken skulle andra banker veta att de också skulle räddas, och då ta ännu större risker. Han behövde statuera ett exempel.

Alla vet hur det gick sedan: finansmännen drabbades av samma panik som köpmännen i Stockholm 1664. Ingen visste vilken bank som satt på skulderna och därmed riskerade att bli nästa offer. Osäkerheten gjorde att bankerna inte vågade låna ut pengar till varandra. Finansmarknaden krackelerade.

Sedan den stunden har politikerna vägletts av mottot »too big to fail«. Vissa banker är helt enkelt så stora och systemviktiga att politikerna aldrig får låta dem gå omkull.

I USA sjösattes TARP – ett stödprogram åt bankerna på 700 miljarder dollar.

I Sverige genomförde Riksbanken en rad låneprogram där närmare 500 miljarder kronor reades ut till de svenska bankerna mot knappt någon ränta alls. Mest gick till fallfärdiga Swedbank som i veckan redovisade över fem miljarder kronor i kvartalsvinst. Men även Nordea – som i veckan rapporterade nio miljarder kronor i kvartalsvinst – tog tacksamt emot pengar trots att de inte hade akuta ekonomiska bekymmer. Bara Handelsbanken avstod.

Samtidigt gick regeringen ut och lovade att staten skulle träda in med upp till 1 500 miljarder kronor om de svenska bankerna blev oförmögna att betala tillbaka. Det var bistånd med ett tydligt syfte: att kapitalmarknaden skulle våga låna ut till bankerna igen. Som mest ställde svenska staten ut 354 miljarder kronor i garantier. Och det fungerade.

Bankerna återhämtade sig och är i dag större än de var före krisen.

Men till vilket pris?

På en fungerande marknad borde risktagande banker tvingas betala mer i ränta eftersom de utgör en större osäkerhet för långivaren. »Too big to fail«-doktrinen gör att det är precis tvärt om. Den försäkrar bankerna mot konkurs och skapar därmed incitament för ökat risktagande. Ju större bankerna blir, desto mer systemviktiga anses de vara, vilket ökar chansen att staten räddar dem i kris. Således är det de potentiellt farligaste bankerna som betraktas som säkrast och därför får låna pengar till lägst ränta.

I grund och botten tjänar hela banksektorn på garantierna. Vetskapen om att staten fungerar som räddare i nöden åt systemviktiga finansinstitut gör att bankerna kan låna pengar billigare än vad de annars skulle göra. Ekonomer på Internationella valutafonden har i en studie undersökt banker världen över för att uppskatta hur stor effekten är. Deras slutsats: strukturella subventioner sänker bankernas finansieringskostnader med 0,8 procent.

Det låter kanske inte mycket. Men 0,8 procent av de svenska storbankernas totala skulder – som enligt senaste boksluten uppgick till 11 935 miljarder kronor – är 95 miljarder kronor. Låter siffran bekant? Det är nästan exakt lika mycket som de fyra bankerna väntas göra i vinst i år. Om IMF-ekonomernas beräkningar stämmer för Sverige innebär det att bankerna inte tjänat en krona på egen hand, utan att hela vinsten kommer från vad affärstidskriften Bloomberg Buisnessweek kallat »transfereringar från skattebetalarna till bankernas aktieägare«. Säkert är att stora utdelningar är att vänta.

Att skattebetalarna har gått i borgen för bankerna är kanske ändå ett mindre problem än att »too big to fail« också drivit fram allt större och farligare banker. Vilket, enligt kritiker, är att bädda för nästa finanskris.

I USA är de fyra största bankerna i dag 30 procent större än de var för fem år sedan. Där har en tung politisk duo, demokraten Elizabeth Warren och republikanen John McCain, nyligen lanserat ett lagförslag som skulle splittra upp storbankerna. Riskfylld spekulation skulle separeras från traditionell in- och utlåning. En kommission i Storbritannien rekommenderade i september en liknande lösning som snart ska behandlas i det brittiska parlamentet. Frågan ligger också på EU-kommissionens bord.

I Sverige – där storbankerna är betydligt större i förhållande till ekonomin än i USA – har regeringen valt en annan väg. Bankerna har fått tuffare kapitalkrav än sina internationella konkurrenter. Trots ökad ekonomisk buffert är bankerna ändå större och mer vinstgivande än någonsin.

Det är en ekvation som varnar om att allt kanske inte står rätt till.

Om historien visat oss något sedan Johan Palmstruch startade Stockholm Banco 1657 är det att banker som går bra inte nödvändigtvis är ett sundhetstecken.