Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Författarens nya penna

En ny litteraturfestival i Stockholm visar på det omättliga suget efter att få höra favoritförfattarna prata.

Det märktes knappt utåt, men Willy Kyrklund fann situationen oerhört jobbig. Han var samlad, tyst, allvarlig. Den finlandssvenske poeten tyckte inte om att uppträda inför folk, och hans förläggare Albert »Abbe« Bonnier såg nervöst på medan han dövade obehaget med några ordentliga drinkar. För som förläggaren konstaterar: Willy Kyrklund var inte typen som satt och smuttade på ett par glas vin direkt. Till slut samlade han ihop sig och gick ut till den väntande massan. På en avsats i Bonniers monter satt förlagsmannen och litteraturskribenten Daniel Hjorth och väntade på att poeten skulle slå sig ned bredvid honom. Och han gick ut hårt.

–Du är Sveriges mest geniförklarade författare. Hur känns det?

Den något stärkte Willy Kyrklund tittade på Daniel Hjorth.

–Och du är Sveriges elakaste förläggare. Hur känns det?

Han möttes av ett massivt skratt från publiken. Efter det flöt samtalet på, och Willy Kyrklund såg ut att älska varje sekund. Tillställningen kom att bli den mässans stora höjdpunkt.

Det kan vara svårt att tänka sig, men för tjugo år sedan var det inte självklart att författare skulle uppträda inför folk och berätta om sitt yrkesliv och sina verk. Inte heller att de skulle dra så stor publik. Att skriva och att bli läst var en sak. Att tala en annan. Då fanns det många Willy Kyrklund, författare som tillhörde den gamla skolan: de som inte skämdes för att de behövde avskildhet och stillhet. I dag är de nästintill en utdöende art.

Litteratursamtal anordnas i snart varenda svensk stad värd namnet, bokmässan i Göteborg har blivit en välbesökt folkfest och när Stockholm nu får sin första riktigt stora internationella litteraturfestival, Stockholm Literature på Moderna museet, undrar man snarare varför det tagit så lång tid för huvudstaden att skaffa sig en sådan.

Mikrofonen har blivit ett av författarens viktigaste redskap.

Ett mått på litteratursamtalets popularitet är »Internationell författarscen« på Kulturhuset i Stockholm. Konceptet har blivit en sådan framgång att det exporterats rakt av till Malmö, Göteborg och Köpenhamn. Det var när Stockholm var kulturhuvudstad som det hade fötts en idé om att det vore trevligt med en scen för internationella författarbesök. Bibliotekarien Ingemar Fasth fick arrangera det hela. En gråmulen januarieftermiddag 1998 klev den i Sverige halvt kända kanadensiska författaren Gail Anderson-Dargatz upp på Kulturhusscenen som allra första gäst.

Festivalgäst 1: Taiye Selasi har erövrat världen med sin roman »Ghana Must Go«, som nu kommer på svenska med titeln »Komma och gå« (Wahlström och Widstrand). 

På frågan om hur det gick så tystnar Ingemar Fasth.

–Det var en början, säger han till slut.

Publiken bestod av ungefär tjugo personer, varav flera var förlagsrepresentanter. I bakgrunden hördes barnskrik och klirr från kaffekoppar.

–Hon var en hjälte, författaren.

För egen del beskriver han det som en mycket svettig upplevelse. Men arrangemanget blev snabbt mer professionellt. Redan under det första året fick Ingemar Fasth och Kulturhuset besök av namn som Norman Mailer, José Saramago och Margaret Atwood, bland många andra. Ingemar Fasth behöver inte längre ligga sömnlös som så många nätter förr. Ingen känslig författarsjäl behöver längre tala för tomma salar. Han ser två samverkande förklaringar till författarsamtalets frammarsch. Den ena har med litteraturen att göra, den andra med något större.

–Jag tror dels att det handlar om att du vill höra mer om ett författarskap som drabbat dig. Men jag tror också att det är en törst efter det intelligenta samtalet. I dag tänker du inte ens dina egna tröga tankar vid busshållplatsen, utan står i stället och pillar på din telefon. Vi skär sönder tanketiden.

Abbe Bonnier är inne på samma spår; att vårt intresse för författare handlar om behovet av att lyssna till dem som stannat upp och tänkt, tagit ett steg tillbaka och betraktat – och inte bara dragits med i samtidens informationsflöde.

Troligtvis är det också därför författaren inte behöver vara en särskilt slipad talare för att gå hem. Publiken har tålamod med en blyg person som tar tid på sig att välja sina formuleringar. Det ingår i den arketypiska bilden av en tänkare. Dessutom behöver författaren sällan stå ensam på scenen och hålla föredrag, utan har ofta med sig en väl utvald person som ställer frågor. Inte alla författare skulle kunna bära upp en längre föreläsning, à la Ted Talks, men med en bra samtalspartner går det att hålla på i en timme eller mer, utan några större problem. Det skapar dynamik, och dialogen stannar sällan upp. Ingen behöver komma av sig. I alla fall inte alltför länge.

–Jag tror det är just samtalsformen som gör att det fungerar så bra, säger Ingemar Fasth.

Festivalgäst 2: Den Nobelpristippade vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj är aktuell på svenska med boken »Bön för Tjernobyl« (Ersatz förlag). 

Psykologen och författaren Jenny Jägerfeld – hon vann Augustpriset 2010 i klassen barn och ungdom för sin roman »Här ligger jag och blöder« – framträder i bägge sina yrkesroller. Och hon märker en stor skillnad på publikens förväntningar. Som psykolog talar hon som expert, och ofta inför andra lika kunniga. Då får hon välja sina ord, inte slarva med fakta. När hon talar i egenskap av författare kan hon däremot inte göra fel.

– Alla svar är rätt. Som författare skulle jag kunna påstå att jag ägnar mig åt voodoo för att få inspiration, utan att folk skulle reagera nämnvärt. Det anses bara som helt naturligt. »Ja, sånt kan en författare göra.«

Författaren har alltså en relativt stor frihet att vara som den vill, och det verkar finnas ett omättligt sug efter att få höra denne tala. Men, det betyder ju inte att dagens författare skulle vara varken mer eller mindre roade av att synas. Inte alla är Björn Ranelid, inte alla lägger till ordet »estradör« till sin yrkesbeskrivning, inte alla har gjort fler än tretusen framträdanden och »talat inför fler människor i levande möten än någon annan svensk författare«  (Ranelids egna ord).

Dock, den litteratör som inte gillar läget måste ändå ta sig i kragen. Att delta i litterära samtal eller framträda på bibliotek ute i landet ger uppmärksamhet i lokalpressen. Det är viktigt för bokförsäljningen, en fråga om överlevnad.

I Sverige blir författare sällan rika på sina böcker. Inte ens de som tilldelats ett Augustpris. För att sälja böcker krävs kanske ett besök i »Skavlan«, eller att synas i en tidning som Books & Dreams eller sommarprata i P1. Eller att besöka ett bibliotek.

–En dag i Hässleholm påverkar förmodligen inte mina försäljningssiffror något enormt, men för mig är den sortens föreläsningar och bibliotekskvällar också ett sätt att tjäna pengar, säger Jenny Jägerfeld.

Festivalgäst 3: Den amerikansk/nigerianske Teju Cole överöses med hyllningar för sin debutroman »Öppen stad« (Natur & Kultur). 

Och faktum kvarstår: för att få plats i mediekanalernas allra mest attraktiva program, krävs trots allt en förmåga att hålla låda. Att gå igenom rutan, som det så fint heter på tv-språk. Därför publiceras det allt fler böcker som är skrivna av redan kända människor. Kändisarna är avslappnade i offentliga miljöer, de kan föra sig och nå ut till en publik. Josefine Sundström, en folkkär programledare som dessutom visat sig kunna berätta fängslande historier, är med andra ord en jackpotförfattare. Samma sak med Alexandra Pascalidou. Men även en mindre lyckad deckare av en person som Thomas Bodström kan få enorm publicitet, och det vet förlagen. Då spelar kvaliteten ingen större roll. Bodström är välbekant för alla – och han är van vid såväl debatter som talarstolar. Han skulle kunna bära en hel kväll. Och i jämförelse väger en eftertänksam figur som gått ut »Litterär gestaltning« ganska lätt. Konkurrensen från nätet och andra medier premierar ett brett och snabbt genomslag. Det ryktas till och med att vissa stora förlag tittar efter hur många följare potentiella författare har på Twitter innan de kontrakterats.

–Det låter ju som rena vansinnet, om det nu är sant, kommenterar Abbe Bonnier.

Men visst, tillstår han, det finns skillnader mellan forna tiders giganter och dagens. Hans två extremer är Willy Kyrklund, med sin oerhörda ångest över att behöva framträda, och, på andra sidan spektrat, Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. När de skulle lansera sin första bok 2003, »Två nötcreme och en moviebox« på Akademibokhandeln vid Odenplan i Stockholm var det långt ifrån fullt i butikslokalen. På den tiden hade de ännu inte blivit »Filip & Fredrik« med hela svenska folket, men det gick inte att ta miste på deras driv. Där fanns ingen Kyrklundsk blyghet. De begärde att Abbe Bonnier skulle skaffa en megafon. Så han fick snällt springa iväg och köpa en sådan till de två otåliga författarna som stegade ut mitt på Odenplan och basunerade ut att de var där.

–De älskade detta möte med läsarna, och de hade till och med skrivit sina telefonnummer i boken, vilket de sedan ångrade, säger Abbe Bonnier.

Signeringen blev en succé. Folket på Odenplan blev förstås nyfikna på de ändå inte helt okända gaphalsarna, och på sätt och vis är megafonen en perfekt symbol för dagens bokvärld. Man ska ta plats.

Megafonen tillhör i dag marknadsavdelningen på Albert Bonnier Förlag.

Fakta | Ny litteraturfestival i Stockholm

Den första upplagan av Stockholm Literature/ Moderna museet gästas av en mängd stora internationella namn, däribland Chimamanda Ngozi Adichie, Svetlana Aleksijevitj, Teju Cole, Olga Grjasnowa, Felicitas Hoppe, Philipp Meyer, Judith Schalansky, Taie Selasi och Kim Thúy. Under två dagar kommer litteratur, konst, teater och vetenskap mötas på Moderna museet. Bland annat visas Lars Noréns nyskrivna och tidigare aldrig visade verk »Fragment«, sextio textfragment i videoformat, och Marcus Lindeens performance »Wild Minds«. Festivalen anordnas av den ideella föreningen Stockholms Litteraturfestival med Moderna museet som huvudpartner, och äger rum den 26–27 oktober.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera