Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Gunilla Lagerbielke

Textilkonstnär och tidigare rektor på Konstfack, dog den 15 augusti, 87 år gammal.

Det finaste Gunilla Lagerbielke någonsin fick i julklapp var ett exemplar av den finlandssvenske poeten Johan Ludvig Runebergs versepos »Fänrik Ståls sägner« i folioformat, halvfranska band, med illustrationer av August Malmström. Det var julen 1935 och Gunilla var nio år gammal.

Hon fick dem på Elfsjö gård söder som Stockholm, hennes farmors och farfars ställe som underhölls av femton tjänare, kammarjungfrur, kokerskor, hönsfröknar, gårdskarlar och chaufförer. Här tycktes familjens framtid länge trygg och utstakad, den adliga fideikomissordningen gällde, den som säger att den äldste sonen ska ärva släktens gård och guld för att hålla egendomarna intakta. Gunilla Lagerbielkes pappa var den äldsta sonen, men när han dog var Gunilla Lagerbielke bara fem år gammal och hade inte hunnit få några bröder, så då gick allt över till faderns yngre bror i stället. Hade Gunilla varit pojke hade det blivit annorlunda, men nu fick familjen börja leva en annan tillvaro.

Gunilla Lagerbielke fortsatte läsa. I hennes mors hem fanns August Strindbergs samlade verk, det satte hon i sig. Sedan fortsatte hon i Stockholms stadsbibliotek, som de nu bodde i närheten av. Alla de här uppgifterna kommer från Gunilla Lagerbielkes självbiografi »Salsklockan slog hundra slag«.

Efter flickskolan Lyceum började hon på den skola som snart skulle byta namn till Konstfackskolan. Hon tyckte att avdelningen för textilarbete kunde passa henne, hon hade konstnärlig begåvning och tyckte om att göra någonting handgripligt. Konstfack låg då på Mäster Samuelsgatan i Stockholm, och verkstäderna värmdes upp av höga cylinderformade järnkaminer i hörnen. Vissa rykten säger att Tove Jansson, som studerade teckning på skolan, hittade formen till sina mumintroll hos de där kaminerna.

Det var glada år för textilkonstnärer när Gunilla avslutat sina studier, många nya offentliga byggnader uppfördes och skulle dekoreras, och Gunilla Lagerbielke deltog också i olika utställningar och jobbade inom näringslivet, gjorde gardinkollektioner för Håkanssons fabriker i Kinna och mattor för Svängsta mattfabrik i Blekinge. Hon var vid det här laget gift med Lars Johanson som jobbade med reklam. Han blev också alltmer intresserad av textilier och snart gjorde de nästan allt ihop. Det var inte bara på gott, för Gunilla Lagerbielke ville göra saker själv också, men det skedde aldrig utan konflikter. Kanske var det en form av svartsjuka från Lars sida. Han fick henne att intala sig att hon inte skulle klara någonting själv och bröt ner hennes självkänsla. För att börja skaffa sig en egen ekonomi och ta ut skilsmässa började Gunilla jobba på Lekmiljörådet, en myndighet som bland annat skulle ta fram riktlinjer över hur förskolorna skulle organiseras, både pedagogiskt och praktiskt. Gunilla Lagerbielke blev med tiden förste byrådirektör.

1978 blev hon rektor på Konstfack. Samma år fick skolan högskolestatus.Under de tolv år som Gunilla Lagerbielke var rektor på skolan höjdes nivån både på utbildningen och skolans status.

Därefter anlitades hon flitigt av regeringen som utredare, där hon bidrog till att modernisera alla konstnärliga högskolor i landet. Dessutom hade hon dubbla uppdrag som vice ordförande i Konstnärsnämnden och ordförande i Sveriges bildkonstnärsfond 1990–1998, där hon bland annat låg bakom det internationella programmet Iaspis, som anses ha varit en starkt bidragande orsak till att svenska bild- och formkonstnärer sedan dess fått en större internationell arena att verka på.

Mot slutet av livet gick hon tillbaka till sin konstnärliga verksamhet igen. Bland annat ställde hon ut änglar på ett galleri i Stockholm. Hennes dödsänglar var allvarliga men aldrig ondskefulla.

»I min värld kommer döden inte som en gammal grå gubbe i kapuschong«, skriver hon i sin självbiografi.

»Döden är alltid närvarande och en del av tillvaron, vi vet bara inte när det är dags för oss själva. Den har i uppdrag att släcka liv, det är högtidligt och ska omges med respekt. Den bringar sorg och saknad men kan också föra med sig befrielse från det onda och tunga.«

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera