Kultur

Maskeraddrottningen

Sverigeaktuella Cindy Sherman har med utklädningslådans hjälp blivit en av vår tids största och mest provocerande konstnärer.

Det finns en väldigt söt liten bild på Cindy Sherman från 1966. Hon och hennes kompis Janet Zink står ute på en gata, förmodligen i den välmående förorten i Long Island, New York, där hon växte upp, och tittar in i kameran. Cindy har på sig en hatt, runda glasögon, ett långt halsband, mörk kappa, lite för stora vita strumpor, bär en storblommig väska över armen och håller en vit näsduk i handen. De är tolv år och har klätt ut sig till gamla tanter. Inte bara klätt ut sig till kanske, de ser ut att ha gått upp totalt i sina roller. De är gamla tanter.

Några år efter att den där bilden togs, när Cindy Sherman var fjorton, hade hon smink varje dag. Även de dagar hon inte gick utanför dörren. Det var de sista åren av det sextiotal vars bildkultur fylldes av glamorösa vampar med gördlar och bh:ar och man visste aldrig, någon skulle ju kunna komma och knacka på dörren. Då ville hon inte stå där utan makeup. Hon hade en period då hon rullade upp håret på papiljotter. Hon ville ha större och större rullar, tills det inte längre fanns så stora rullar att få tag på. Det slutade med att hon diskade ur stora burkar med tomatjuice och rullade upp håret på dem.

Det var svårt att sova med håret fullt av de där stora burkarna, men vad hon inte visste då var att det skulle ge rejält med utdelning. Att hennes snudd på maniska fixering vid utklädning skulle göra henne till en av samtidskonstens största.

När sextiotalet slagit över i sjuttiotal hade Cindy Sherman utvecklat ett intresse för måleri. Trots att hon bodde på Long Island alldeles i närheten av Manhattan började hon på konstskola i Buffalo en bit därifrån. Hennes familj var Manhattanfobiker. De ville liksom inte låtsas om att Manhattan existerade. Att åka dit var det inte tal om. Cindy Sherman hade svårt att finna sin plats i det mer provinsiella Buffalo, och måleriet tröttnade hon ganska snabbt på. Det var lite för omständligt. Varför skulle man ägna så lång tid åt att försöka avbilda verkligheten? En kamera kunde ju göra det mycket snabbare. Så hon började fotografera, men hon var tidigt ute och ingen förstod riktigt vad hon höll på med. Alla konstnärer på skolan betraktade sig som målare. Fotograferna betraktade sig som fotografer. Cindy Sherman betraktade sig som en konstnär med fotografiet som medium, vilket ledde till att alla andra betraktade henne som … rätt udda.

Men hon var inte den enda som betraktades som konstig. I Hallwalls, som låg i närheten, hade konstnärerna Robert Longo och Charles Clough börjat göra om en nedlagd kylklampsfabrik till konstateljéer och galleri. Hon var snart en del av det. Hon och Robert Longo blev ett par, och fästmannen upptäckte att hon aldrig slutat med sina utklädningssessioner. Hon satt fortfarande framför spegeln med sitt arkiv av kläder och sminkade sig, blev olika personer. Han sa till henne, på ett väldigt amerikansk sätt: »You should totally do something with this!« Tanken hade aldrig tidigare slagit henne att det här inte var någonting som alla gjorde.

I mitten av sjuttiotalet började hon jobba med sina »Untitled Film Stills«. Hon klädde sig och sminkade sig till olika kvinnliga karaktärer, stereotyper – den sexiga bibliotekarien, hemmafrun, hon som väntar med en resväska vid en landsväg – och fotograferade sedan sig själv i miljöer som såg ut att vara hämtade från fyrtio- femtio-, och sextiotalsfilmer. Allt i svartvitt. Bilderna ser medvetet lite gryniga och slitna ut, och Cindy Sherman sålde dem för femtio dollar styck. Det var inte meningen att de skulle se ut eller kännas som konstverk, utan som bortglömda artefakter från en kultur överfull av fotografier. Det blev till slut sextionio stillbilder från olika filmer. Några togs i hennes lägenhet där hon byggde upp hela filmscenografier, andra togs utomhus. Hon hade med sig en resväska med peruker och olika kläder, bytte om bakom en container i stan när ingen såg på (hon hade börjat våga sig till Manhattan nu), tog några snabba bilder, och bytte tillbaka. Själva filmerna som bilderna ska föreställa stillbilder ifrån existerar naturligtvis inte men de är ändå laddade med betydelsen från det som antyds finnas före och efter. Numera betraktas serien »Untitled Film Stills« som ett av de viktigaste konstverken under hela nittonhundratalet, kanoniserat av konsthistoriker, kuratorer och kritiker.

Banbrytande. Cynthia »Cindy« Sherman föddes den 19 januari 1954 i Glen Ridge, New Jersey, USA. Hon är bosatt i New York och kurerar just nu en utställning på Venedigs konstbiennal. Hon har tidigare varit gift med den franske regissören Michel Auder. 

Cindy Sherman fortsatte att använda sitt intresse för självförvandling som konstnärlig strategi, och rollerna hon klev in i och ut ur blev allt märkligare. Hon var wannabe-skådespelerska och foundationspacklad societetsdam. Jätte, jungfru Maria, nerrökt diva och renässansman. Klädde sig i kaukasisk festdräkt och märkligt sittande jonglörskläder. Och alltid med en empati som lyser igenom i hennes konst. Till och med i den bildserie där hon klädde ut sig till clown så försökte hon sätta sig in i hur människan där bakom kände sig. Hon klädde inte ut sig till clown, utan till människan som klädde ut sig till clown.

Allt arbete har hon gjort ensam. Hon har varit sin egen rekvisitör, sminkare, kostymör, ljussättare och fotograf, antagligen för att hon skulle bli för självmedveten om det fanns andra personer i närheten, det skulle bli svårare att gå in i rollen. För det handlar om att gå in i ett translikt tillstånd, att bli en annan person. »Ibland blir jag skräckslagen över hur lite jag ser ut som mig själv, och tänker ›wow, det här är så inte jag‹. Men jag känner mig styrkt av det kusliga som sker«, säger hon i en intervju med Financial Times från 2012.

Ända sedan »Untitled Film Stills« har Cindy Sherman jobbat på att inte bli sönderkramad, vilket möjligen misslyckats. Oviljan att behaga drev henne att göra konst som ingen uppdragsgivare skulle vilja ha. Var går egentligen gränsen för vad någon skulle vilja köpa och sätta upp på väggen? Skulle de rika konstsamlarna sätta en spya ovanför soffan? Okej, någon ville det, vad skulle vara ännu mer frånstötande, resonerade hon. Det är den här utvecklingskurvan som Moderna museet nu väljer att lägga fokus på i utställningen »Untitled Horrors«. Det kommer att sitta en del saker på väggarna som kanske får barnfamiljer att vända i dörren. Spyor över kakbufféer och vårtiga skinkor. Likdelar, förruttnelse och bruna korvar på väg ut ur en slida.

Ironin är naturligtvis att ju mer hon har gjort för att stöta bort sin publik, desto högre har hennes bilder värderats som samlarobjekt. För några år sedan såldes ett fotografi av henne där hon framställs som ett lik på marken för närmare tre miljoner dollar. Man hör ofta mer eller mindre välformulerad kritik mot samtida konst som handlar om att den här typen av provokationer förvandlats från undantag till norm, blivit närmast en konstnärlig plikt. Den här delen av Cindy Shermans konstnärliga utveckling ger naturligtvis de kritikerna vatten på sin kvarn. Dessutom heter nästan alla hennes verk »Utan titel«.

Men det har förstås också sina skäl att Cindy Shermans konst har appellerat så starkt till sin publik under åttio- och nittiotalen, och fortsätter att göra det. Hon tillhörde den första generationen som var uppfödd på tv. Sedan hennes barndoms sextiotal har den utvecklingen bara tilltagit. Film, tv, reklam, magasin har på senare år fått sällskap av Youtube, Tumbler och Instagram. För många har den fotografiska perceptionen nu blivit större än den naturliga perceptionen. Alla som någonsin lagt upp en profilbild på Facebook vet vad det innebär att konstruera bilden av sin egen identitet i en större kulturell kontext. Vår kultur bygger helt enkelt en större och större resonansbotten för Cindy Shermans konst ju längre tiden går.

Samtidigt: ju mer man ser av Cindy Sherman i hennes fotografier, desto mindre vet man om henne. Hon är inte ute efter att fånga någon sorts inre psykologi, utan hon vill undersöka det ständigt växande bibliotek av personlighetstyper som våra identiteter bryts genom och utvecklas av. Med detta sagt, att det inte handlar om någon inre psykologi, så är det intressanta med hennes bilder att det inte bara handlar om ett spel med kulturella referenser, utan att hon också vill säga något om vad de gör med en. Karl Ove Knausgård är inne på något viktigt i Modernas katalog till »Untitled Horrors« när han skriver om en bild där Cindy Sherman ligger i gyttjan, och en del av hennes ansikte har förvandlats till tryne. Han påpekar att man ser att det är en mask. Ändå känns det verkligt. Förmodligen har det att göra med att vi fortfarande har en instinktiv tilltro till fotografiet som verklighetsframställande medium – plötsligt känns den här människan/grisen som någonting som faktiskt finns.

I en berömd essä försöker Sigmund Freud bena ut begreppet »kuslig«, just det begrepp som Cindy Sherman själv använde när hon kände sig styrkt i sitt förvandlingsnummer. Freud menar att det uppstår i samma stund som någonting känns välbekant och främmande på samma gång. Våra hjärnor är inte riktigt byggda för att kunna klara av den kognitiva dissonans som det innebär att både dras till och stötas bort ifrån ett objekt samtidigt. I en intervju från 1985 i Bomb Magazine sa Cindy Sherman så här: »Jag tror att människor är benägna att tro på fotografier, speciellt om de innehåller någonting onaturligt. De vill vara lättlurade. Ibland vill de ha fantasi. Även om de vet att det är fejk så kan de tro på vad som helst. Människor är vana att bli tillsagda vad de ska tro på.«

Utställningen »Cindy Sherman: Untitled Horrors« öppnar på Moderna museet i Stockholm den 19 oktober.

Bakgrund | Vill inte teoretisera

Få samtida konstnärer har inspirerat till så många akademiska analyser som Cindy Sherman. Hennes bilder lånar sig gärna till resonemang om genus, identitet och medium. Själv jobbar hon intuitivt och aktar sig för att gå ut på djupt vatten i teorierna. När Tate Magazine frågade om feminismens roll i hennes arbete sa hon: »Arbetet är vad det är och förhoppningsvis ses det som feministiskt arbete, eller arbete som förordar feminismen, men jag kommer inte att börja ansluta mig till teoretiskt skitsnack om feministiska grejer.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera