Arbetarflickan från Västerås som blev Sveriges svar på Orson Welles
Sågad av Bo Strömstedt och hyllad av Simone de Beauvoir. Modigt utmanade Mai Zetterling den manliga filmvärlden. Nu är det hundra år sedan hon föddes.
Under 1960-talet fanns det i praktiken endast två kvinnliga filmskapare, fransyskan Agnes Varda och svenskan Mai Zetterling. De båda utmanade den manligt dominerade filmindustrin med modigt och provocerande vågade skildringar om kvinnors liv ur kvinnors perspektiv.
Arbetarflickan Zetterling föddes i Västerås den 24 maj 1925, men växte upp på Södermalm i Stockholm. Hon var en drömmare och hennes barndom strulig, men när Zetterling som 14-åring började på barnteaterverksamheten vid Medborgarhuset rätade hennes livsväg ut sig.
Den makalöst begåvade flickan började snart att spela på Blancheteatern och att ta lektioner för Calle Flygare. Blott 17 år gammal blev Zetterling antagen till Dramatens elevskola. Redan året innan fick hon en roll i Gunnar Olssons film Lasse-Maja och Zetterling fortsatte att göra filmroller vid sidan av sina studier och arbetet vid Dramaten.
Sitt stora genombrott fick hon i Alf Sjöbergs och Ingmar Bergmans klassiker Hets (1944) och två år senare spelade Zetterling huvudrollen som bonddottern Marit Germundsdotter i Gustaf Edgrens Driver dagg faller regn, ett romantiskt och våldsamt drama som skildrar kvinnans utsatthet i hederskulturens och det religiösa förtryckets Hälsingland på 1800-talet.
Driver dagg faller regn sågs av två miljoner svenskar och blev Svensk Filmindustrins ditintills största publikframgång. Det banade väg för Zetterlings internationella karriär. Från slutet av 40-talet till början av 60-talet medverkade hon i över 20 brittiska och amerikanska filmer. Likt Greta Garbo och Ingrid Bergman blev Zetterling hyllad som skådespelerska, men som exotisk svenska betraktades hon också som en skönhets- och sexsymbol. Sin största roll gjorde Zetterling när hon spelade mot superstjärnan Peter Sellers i Sidney Gilliats romantiska succékomedi Bara två kan leka så (1962).
Under 50- och 60-talet höll den brittiska underrättelsetjänsten ögonen på Zetterling på grund av hennes vänsterpolitiska sympatier och när hon började göra egna filmer blev samhällsengagemanget tydligt.
Först regisserade Zetterling några dokumentärfilmer åt brittiska public service-bolaget BBC innan hon 1964 debuterade som långfilmsregissör med den svenska produktionen Älskande par. Filmen är baserad på Agnes von Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen (1930–1935) och är tämligen Bergmansk, för det osannolikt vackra fotot står också demonregissörens förtrogne, den dubbelt Oscarsbelönade mästaren Sven Nykvist. Älskande par blev kritikerrosad både i Sverige och internationellt och Zetterling jämfördes med självaste Orson Welles. Samtidigt upprörde filmens sexuella frispråkighet och hennes mod oroade.
Zetterling inledde nu ett uttrycksfullt och kontroversiellt filmskapande som kröntes med den feministiska Flickorna revolutionsåret 1968. I den experimentella filmen får vi följa Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom som med sitt teatersällskap repeterar den antike Aristofanes ständigt aktuella komedi Lysistrate om hur Atens kvinnor sexstrejkar för att få sina män att sluta kriga. Parallellt får vi se hur skådespelerskornas vardagsliv speglar innehållet i teaterstycket de sätter upp.
I dag kan vi se att filmen på många vis är tidstypisk, men innehållsmässigt också tämligen konventionell. Fast i samtiden blev den hårt ansatt av kritikerna och gick snart ner från biograferna. Expressens Bo Strömstedt dömde ut den med orden: “Vilka förstockade menstruationer!”, men internationellt fick den ett bättre mottagande och den berömda franska filosofen Simone de Beauvoir framhöll den ironiska humorn, men framför allt filmens poetiska och subtila skönhet och ömhet.
Återigen arbetade Zetterling med en otrolig fotograf, den Oscarsbelönade Rune Ericson, som var henne trogen i många filminspelningar och hjälpte henne att utmejsla sin alldeles egen estetik. I dag har också det svenska omdömet om Flickorna kraftigt förändrats, nu betraktas den som en av landets verkliga filmklassiker, en varmt djärv och humoristiskt lekfull komedi, både fräck och kraftfullt anarkistisk.
För Zetterling innebar motståndet mot Flickorna att hon sedan fick svårt att få sina filmer finansierade. I stället kom hon att göra kortfilmer och skriva romaner. Det skulle dröja hela 14 år innan Zetterling fick möjlighet att spela in en ny långfilm och då i England. Fängelsefilmen Tonårsflickor på drift (1982) är en systerfilm till britten Alan Clarkes omtalade Revolt som spelades in tre år tidigare.
Clarkes brutala och oerhört gripande skildring av förtrycket och grymheten mot pojkar på en samtida brittisk ungdomsanstalt var ett frontalangrepp mot det auktoritära brittiska klassamhället. Zetterlings film kan ses som ett svar på den, i Scrubbers väljer hon att komplettera bilden genom ett drama på ett fängelse för flickor som också på ett för tiden vågat vis skildrade lesbiska relationer. Med samma råhet som i Clarkes film slutar den i en ofrånkomlig tragedi.
I mitten av 80-talet återvände Zetterling till Sverige för att göra sin film Amorosa (1986), en berättelse om Agnes von Krusenstjernas liv. Den stora författaren (spelad av Stina Ekblad) är inlagd på ett mentalsjukhus i Venedig och blickar tillbaka på sitt liv. Vi får följa hennes författarskap från oskyldiga flickböcker till självförbrännande biografier. Amorosa skiftar mellan Krusenstjernas olika sinnestillstånd, mellan nyktra ungdomsminnen och det tilltagande vansinnets illusioner, och blir genom Ericsons magiska kameralins hallucinatorisk och närmast översinnligt vacker. Zetterlings film är en konstnärligt visuell och originell upplevelse, både naken och intensiv i sin drabbande atmosfär. Bildfantasin och gestaltningen i Amorosasaknar helt enkelt motstycke i svensk film. Stina Ekblad och Erland Josephson (som spelar maken David Sprengel) tilldelades varsin Guldbagge för sina roller, men Zetterling fick nöja sig med en nominering för sin regi.
Under sina sista verksamma år återvände hon storstilat till skådespeleriet. Zetterling spelade i den store engelske socialrealisten Ken Loachs hyllade drama Dolda fakta (1990) om konflikten på Nordirland och inte minst i den excentriske brittiske filmskaparen Nicolas Roegs framgångsrika skräckkomedi Häxorna (1990), en filmatisering av britten Roald Dahls ungdomsbok med samma namn. Hon spelade mot stjärnorna Anjelica Huston och Rowan Atkinson i rollen som den gamla häxjägaren Helga Eveshim som kämpar mot barnamördare till trollpackor.
I Staffan Lamms poetiska Morfars resa (1993) spelade Zetterling mot bland andra Max von Sydow och Marika Lagercrantz i en film om den inflytelserike litteraturprofessorn Martin Lamm. Det blev hennes sista roll, Zetterling avled 68 år gammal i cancer 1994 under arbetet med en filmatisering av Maja Ekelöfs klassiska klasskildring Rapport från en skurhink (1970), berättelsen om en ensamstående och litteraturälskande städerska och fembarnmoders drömmar och hårda liv i 60-talets Sverige.
***
Under 1960-talet fanns det i praktiken endast två kvinnliga filmskapare, fransyskan Agnes Varda och svenskan Mai Zetterling. De båda utmanade den manligt dominerade filmindustrin med modigt och provocerande vågade skildringar om kvinnors liv ur kvinnors perspektiv.
Arbetarflickan Zetterling föddes i Västerås den 24 maj 1925, men växte upp på Södermalm i Stockholm. Hon var en drömmare och hennes barndom strulig, men när Zetterling som 14-åring började på barnteaterverksamheten vid Medborgarhuset rätade hennes livsväg ut sig.
Den makalöst begåvade flickan började snart att spela på Blancheteatern och att ta lektioner för Calle Flygare. Blott 17 år gammal blev Zetterling antagen till Dramatens elevskola. Redan året innan fick hon en roll i Gunnar Olssons film Lasse-Maja och Zetterling fortsatte att göra filmroller vid sidan av sina studier och arbetet vid Dramaten.
Sitt stora genombrott fick hon i Alf Sjöbergs och Ingmar Bergmans klassiker Hets (1944) och två år senare spelade Zetterling huvudrollen som bonddottern Marit Germundsdotter i Gustaf Edgrens Driver dagg faller regn, ett romantiskt och våldsamt drama som skildrar kvinnans utsatthet i hederskulturens och det religiösa förtryckets Hälsingland på 1800-talet.
Driver dagg faller regn sågs av två miljoner svenskar och blev Svensk Filmindustrins ditintills största publikframgång. Det banade väg för Zetterlings internationella karriär. Från slutet av 40-talet till början av 60-talet medverkade hon i över 20 brittiska och amerikanska filmer. Likt Greta Garbo och Ingrid Bergman blev Zetterling hyllad som skådespelerska, men som exotisk svenska betraktades hon också som en skönhets- och sexsymbol. Sin största roll gjorde Zetterling när hon spelade mot superstjärnan Peter Sellers i Sidney Gilliats romantiska succékomedi Bara två kan leka så (1962).
Under 50- och 60-talet höll den brittiska underrättelsetjänsten ögonen på Zetterling på grund av hennes vänsterpolitiska sympatier och när hon började göra egna filmer blev samhällsengagemanget tydligt.
Först regisserade Zetterling några dokumentärfilmer åt brittiska public service-bolaget BBC innan hon 1964 debuterade som långfilmsregissör med den svenska produktionen Älskande par. Filmen är baserad på Agnes von Krusenstjernas romansvit Fröknarna von Pahlen (1930–1935) och är tämligen Bergmansk, för det osannolikt vackra fotot står också demonregissörens förtrogne, den dubbelt Oscarsbelönade mästaren Sven Nykvist. Älskande par blev kritikerrosad både i Sverige och internationellt och Zetterling jämfördes med självaste Orson Welles. Samtidigt upprörde filmens sexuella frispråkighet och hennes mod oroade.
Zetterling inledde nu ett uttrycksfullt och kontroversiellt filmskapande som kröntes med den feministiska Flickorna revolutionsåret 1968. I den experimentella filmen får vi följa Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom som med sitt teatersällskap repeterar den antike Aristofanes ständigt aktuella komedi Lysistrate om hur Atens kvinnor sexstrejkar för att få sina män att sluta kriga. Parallellt får vi se hur skådespelerskornas vardagsliv speglar innehållet i teaterstycket de sätter upp.
I dag kan vi se att filmen på många vis är tidstypisk, men innehållsmässigt också tämligen konventionell. Fast i samtiden blev den hårt ansatt av kritikerna och gick snart ner från biograferna. Expressens Bo Strömstedt dömde ut den med orden: “Vilka förstockade menstruationer!”, men internationellt fick den ett bättre mottagande och den berömda franska filosofen Simone de Beauvoir framhöll den ironiska humorn, men framför allt filmens poetiska och subtila skönhet och ömhet.
Återigen arbetade Zetterling med en otrolig fotograf, den Oscarsbelönade Rune Ericson, som var henne trogen i många filminspelningar och hjälpte henne att utmejsla sin alldeles egen estetik. I dag har också det svenska omdömet om Flickorna kraftigt förändrats, nu betraktas den som en av landets verkliga filmklassiker, en varmt djärv och humoristiskt lekfull komedi, både fräck och kraftfullt anarkistisk.
För Zetterling innebar motståndet mot Flickorna att hon sedan fick svårt att få sina filmer finansierade. I stället kom hon att göra kortfilmer och skriva romaner. Det skulle dröja hela 14 år innan Zetterling fick möjlighet att spela in en ny långfilm och då i England. Fängelsefilmen Tonårsflickor på drift (1982) är en systerfilm till britten Alan Clarkes omtalade Revolt som spelades in tre år tidigare.
Clarkes brutala och oerhört gripande skildring av förtrycket och grymheten mot pojkar på en samtida brittisk ungdomsanstalt var ett frontalangrepp mot det auktoritära brittiska klassamhället. Zetterlings film kan ses som ett svar på den, i Scrubbers väljer hon att komplettera bilden genom ett drama på ett fängelse för flickor som också på ett för tiden vågat vis skildrade lesbiska relationer. Med samma råhet som i Clarkes film slutar den i en ofrånkomlig tragedi.
I mitten av 80-talet återvände Zetterling till Sverige för att göra sin film Amorosa (1986), en berättelse om Agnes von Krusenstjernas liv. Den stora författaren (spelad av Stina Ekblad) är inlagd på ett mentalsjukhus i Venedig och blickar tillbaka på sitt liv. Vi får följa hennes författarskap från oskyldiga flickböcker till självförbrännande biografier. Amorosa skiftar mellan Krusenstjernas olika sinnestillstånd, mellan nyktra ungdomsminnen och det tilltagande vansinnets illusioner, och blir genom Ericsons magiska kameralins hallucinatorisk och närmast översinnligt vacker. Zetterlings film är en konstnärligt visuell och originell upplevelse, både naken och intensiv i sin drabbande atmosfär. Bildfantasin och gestaltningen i Amorosasaknar helt enkelt motstycke i svensk film. Stina Ekblad och Erland Josephson (som spelar maken David Sprengel) tilldelades varsin Guldbagge för sina roller, men Zetterling fick nöja sig med en nominering för sin regi.
Under sina sista verksamma år återvände hon storstilat till skådespeleriet. Zetterling spelade i den store engelske socialrealisten Ken Loachs hyllade drama Dolda fakta (1990) om konflikten på Nordirland och inte minst i den excentriske brittiske filmskaparen Nicolas Roegs framgångsrika skräckkomedi Häxorna (1990), en filmatisering av britten Roald Dahls ungdomsbok med samma namn. Hon spelade mot stjärnorna Anjelica Huston och Rowan Atkinson i rollen som den gamla häxjägaren Helga Eveshim som kämpar mot barnamördare till trollpackor.
I Staffan Lamms poetiska Morfars resa (1993) spelade Zetterling mot bland andra Max von Sydow och Marika Lagercrantz i en film om den inflytelserike litteraturprofessorn Martin Lamm. Det blev hennes sista roll, Zetterling avled 68 år gammal i cancer 1994 under arbetet med en filmatisering av Maja Ekelöfs klassiska klasskildring Rapport från en skurhink (1970), berättelsen om en ensamstående och litteraturälskande städerska och fembarnmoders drömmar och hårda liv i 60-talets Sverige.
***
