Minnesord

Jan Ling

Musikforskare och rektor, dog den 3 oktober, 79 år gammal.

Musiklivet i Jan Lings hemsocken Simtuna i Uppland var i huvudsak koncentrerat till kyrkan och missionshuset i Fjårdhundra. På gudstjänsterna kom bara några få besökare, de flesta från ålderdomshemmet, och de brukade i och för sig pipa med lite grann när hans pappa kantorn spelade psalmer på orgeln, men framför allt var det kyrkokörerna som var de musikaliska naven i Simtunas musikverksamhet. Jan fick tidigt ta hand om körernas tenorer och basar, medan hans pappa övade med damerna i ett rum intill.

Han beskriver kärleksfullt i »Melos och logos– en festskrift till Folke Bohlin« hur han minns tvåldoften som inte helt dolde att man varit i stallet och ladugården på morgonen, Aqua Veran och de halvgamla »hemmapojkarnas« ekivoka skämt i de väl tilltagna kaffepauserna. Att öva efter noter var det inte tal om.

Senare, när han börjat studera piano på Kungliga Musikhögskolan och upplevt Eric Ericssons körövningar, försökte han utveckla kyrkokörerna i Simtuna med övningar i sångteknik. Men ingen förstod vad det skulle tjäna till. De fortsatte ändå sjunga som de alltid hade gjort.

Det var inte förrän något senare han insåg att de här människorna i själva verket var väldigt musikaliska, men att musikalitet också hänger ihop med hur musik fyller verkliga funktioner i människors vardag. Kanske utvecklas inte ens musikalitet i första hand under några timmar i veckan vid en tramporgel i Simtuna.

Och kanske var en pianoklass på Musikhögskolan inte heller det bästa sättet att studera musik. Jan Ling hoppade av och började kasta sig in i en massa saker, bland annat jobb på Svenskt visarkiv och Sveriges Radio.

Samtidigt arbetade han i många år som lektor på Musikhistoriska museet under Ernst Emsheimer, en tysk jude som flytt till Sovjet och så småningom hamnat i Sverige. Han hade en stor betydelse för Jan Ling. Emsheimer hade en för tiden ovanligt demokratisk kultursyn. Den var starkt antihierarkisk – ingen sorts musik var mer värd än någon annan. Han var också väldigt intresserad av sociala sammanhang och människorna bakom musiken.

Det tankesättet präglade också Jan Lings »Svensk folkmusik – bondens musik i helg och söcken«, som fick en enorm betydelse. Då, under det modernistiska 1964, trodde han själv att folkmusiken hade stagnerat, men hans egen boks inflytande gjorde ironiskt nog att han blev tvungen att revidera den uppfattningen. När han skrev ett arbete om nyckelharpor fick Sverige en explosion av nyckelharpor. Nu har vi nyckelharpor till och med på baksidan av femtiolapparna.

Vid den här tiden flyttade han till Göteborg och etablerade ämnet musikvetenskap på universitetet. Han skickade ut studenter runt om i landet för att undersöka vilken sorts musik folk egentligen ägnade sig åt, vilket stod i skarp kontrast till alla övriga musikutbildningar i landet. Han startade en utbildning för musiklärare där pop, jazz och folkmusik ansågs lika värdefullt som traditionell klassisk musik, också unikt vid den tiden. Han höll öppna samtal med den likaledes vänsterintellektuelle Sven-Eric Liedman om människor och musik, något de skulle fortsätta med under resten av hans liv. Och han fördjupade samtidigt sin egen förståelse av musikhistorien. Han la ner stor energi på sina lektioner, och så småningom skulle hans insikter samlas i hans verk om Europas musikhistoria.

Just energin är något som alla återkommer till när de pratar om Jan Ling. Den räckte till både det intellektuella, det sociala och det mer administrativt akademiska, även om han också ibland jobbade så mycket att han blev sjuk. Från att ha lett musikvetenskapen blev han dekanus för den humanistiska fakulteten, och så småningom rektor för Göteborgs universitet. Omstridd (han hade varit kommunist, gudbevars), men populär. Han ägnade sig bland annat åt att fortsätta riva ner skranken mellan ämnen och fakulteter och försöka få intellektuellt fruktbara samarbeten till stånd. Efter fem år pensionerade han sig för att kunna fortsätta med sin egen forskning.

Hans essäer om musik vid det senaste sekelskiftet kom ut så sent som i september i år. Han försvann på ett sätt mitt i steget. Och något annat hade nog också varit otänkbart.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera