Storebror är galen

Vi har en storebror i familjen. Han har väldigt gott om pengar. Själv påstår han att hårt arbete ligger bakom de enorma tillgångar han förfogar över, men vi andra kan inte låta bli att undra ibland: Har han vunnit på lotto? Bedriver han kriminell verksamhet? Gammelfarfar, lutheran och bister som vanligt, muttrar att det är enklare och mer oskyldigt än så. Storebror lånar ihop till kalaset. Han är skuldsatt upp över öronen. Och det låter ju lugnande. Eller inte alls.

Storebror har i vilket fall riggat sitt hus fullt med larm och skyddselektronik, så till den milda grad att han lägger dubbelt så mycket pengar på att skydda sitt hem som alla vi andra i hela tjocka släkten tillsammans. Men det räcker inte. Storebror är inte den som gillar att ligga i sängen och glo och vänta på att någon ska försöka bryta sig in. Han har ett särskilt vaktbolag – en specialstyrka, kallar han det kärleksfullt – som rycker ut och slår till mot brottslingarna i förväg. Medan de ännu befinner sig på planeringsstadiet, om ens det. Ofta har det de planerar inte ett dugg med storebror att göra. Det spelar ingen roll. »Man kan aldrig vara nog säker«, säger storebror med ett skräckinjagande leende och tecknar ännu ett sms-lån för att finansiera anfallet – förlåt, infallet. Storebror jobbar preventivt.

Men inför årets julfirande har storebror gått lite väl långt. Nu visar det sig att han har buggat hela släkten. Våra kök, våra badrum, våra barnkammare. Det är dålig stämning nu, riktigt dålig. Släkten har raskt delats i tre läger. Vår farbror borta på den där ön sitter och sörplar sitt eftermiddagste och tycker att det inte är något att bråka om. »Alla gör det«, säger han och syftar då på sina kusiner långt bort. Andra menar att vi måste säga ifrån, att vi måste markera. Särskilt släktens matriark har tröttnat på storebrors illasinnade paranoia. »Oacceptabelt«, fräser hon. Och minns med en ilsken rysning den där gången då storebror utan förvarning och närmast hotfullt började massera hennes axlar.

Så finns det ett tredje läger också, som aldrig riktigt säger något utan bara resignerar. Inom läger tre verkar man tycka att släkten får skylla sig själv som så länge har överlåtit åt storebror att skydda oss andra. »Den som är satt i skuld är icke fri«, brukade en halvviktig figur i släkten säga förr om åren. Och vi står alla i skuld till galne storebror, ingen tvekan om det. Han har räddat oss från alla möjliga yttre hot. Det var länge sedan nu, absolut. Men vem vet när det glider upp nya orosmoln på horisonten? Då får man passa sig så att man inte är för knusslig.

Fast tänk om det nya hotet redan har seglat upp, och mest består av storebror själv och hans usla omdöme? En kuslig tanke har börjat sprida sig i släkten. Tänk om det inte är medfödd ondska som driver våra fiender, utan storebrors galna framfart? Tänk om vårt beroende av storebror, av hans hoplånade förmögenhet, av hans tjusiga apparater, av hans skumma kontakter, av hans »preventiva« strategier – tänk om vårt beroende av denne omogne och oberäknelige karl har förvandlat hela släkten till en enda gisslan med åttonde gradens Stockholmssyndrom?

Är det roligt att avlyssna oss? Förmodligen inte. Ger det någonting? Inte mycket. Men storebror är som storebror är; han har så svårt att lägga band på sig. Som han en gång sa när han blev pressad om en riktigt dålig idé han fått på hjärnan: »Varför? För att jag kan.« Något att tänka på. För vad kan vi? Där vi sitter blir vi sittande, gott folk. Det är bara att finna sig tillrätta och se fram emot ännu en lång vinter i storebrors varma knä.

Text: