Ulf Linde

Text: Kurt Mälarstedt

Foto: Ingvar Karmhed/Scanpix (1978)

Det var en vacker sommardag efter regn, en dag som rentvättad. Nästan tama talgoxar hoppade nedanför Ulf Linde som satt i sin rullstol på Thielska galleriets lilla terrass. Han lade ifrån sig en bok om Goya på franska. En bit in i en vindlande intervju nämnde han att han och hans hustru hade ovanan att då och då lämna ett smörpaket öppet.

– Så talgoxarna kommer in och käkar smör på nätterna. Det är besvärligt. De är lite för tama, de där talgoxarna.

En absurd trivialitet, en överraskande bagatell bland flera i denne renässansmänniskas flöde av minnen och synpunkter denna dag. En kärleksförklaring till Lars Ahlin (»en gigantisk personlighet«) följdes av en brutal verbal avrättning av en konstnär (»en totalt obeskrivlig nolla vars tavlor går för miljoner och är tommare än ett utspillt mjölkglas«). Bruno Liljefors var en av Sveriges allra bästa målare. Fotografin tillhör Västerlandets stora fiaskon, det är inte konst, bara en fullständigt idiotisk inskränkning av verkligheten.

Nej, Ulf Linde väjde inte för drastiska formuleringar och överord. Han kunde göra det lutad mot en omfattande spännvidd i intressen och färdigheter, men toleransen för åsikter han inte delade, särskilt om konst, avtog med åren.

Tidigt fascinerad av kemi, duktig i matematik och geometri, grundligt utbildad i konst, vidareutbildad genom intensivt umgänge med många av sin generations bästa konstnärer, djärv och inkännande konstkritiker, lysande stilist, en av landets bästa jazzmusiker (vibrafon) under den svenska jazzens guldålder åren kring 1950, vid 38 års ålder invald i Svenska Akademien, där han kom att stå Lars Forssell särskilt nära.

Och utan att vara troende hade han en »liten klockarkärlek till teologi«, meddelade han denna sommardag på Thielska. Han ogillade »förnuftstron i vår tid, att förnuftet har blivit gud«. Förnuftet avstänger människan och förringar världen, förtydligade han.

Så vad var den röda tråden i hans liv?

Ulf Linde, som skulle fylla 80 följande år, erinrade sig en sentens i Östra Reals aula. »Konstens former äro många, men dess väsende är ett.«

– På den tiden undrade jag vad det betydde, men det måste ha varit vägledande på något sätt. Jag har en stor känsla av att vad jag än håller på med så är det ett och samma på något djupare plan.

Att skriva liknar mycket av det som kännetecknar jazzen, sa han. Rytmen, improvisationen.

– Om jag har något slags språklig stil beror det säkert på att jag lyssnat på de meningar jag skrivit och försökt få dem rytmiskt uttrycksfulla. Det gäller att ge det man vill säga en form som man kan förlika sig med. En dålig mening är för mig som att ha sand i skorna, eller en alltför hård kudde som man inte kan sova på. Det måste finnas ett slags rytmisk vila i språket. Det är väl ungefär detsamma som att spela …

Eller som när Jackson Pollock målar en tavla, kanske. I sin bok »Spejare« 1960 skrev Ulf Linde så här om Pollock:

»Han kan aldrig veta hur tavlan då kommer att se ut – lika lite som en jazzmusiker kan veta hur han kommer att spela åtta takter bortom sitt nu. Han vet inte ens på ett ungefär, han har ingen aning … Rytmikern, extatikern erfar hur rörelserna föds ur hans kropp som om han själv bara vore ett medium.«

Detta är i sin tur en god beskrivning av Ulf Lindes vibrafonspel, som det så sant noteras i texten till en dubbel-cd med samtliga hans skivinspelningar, utgiven 2004.

Vi talade om musik. Numera lyssnade han mest på klassisk musik men stundom på Modern Jazz Quartet.

När han tvivlade på mänskligheten brukade han lyssna på MJQ:s version av George Gershwins sista låt, »But Not for Me«.

– För att Milt (vibrafonisten Milt Jackson) där spelar ett solo som är så helt obeskrivligt, så fullt av fantasi, så rikt, så märkvärdigt.

Så kanske man också kan sammanfatta Ulf Lindes liv och gärning. Så helt obeskrivligt, så fullt av fantasi, så rikt, så märkvärdigt. Han lämnade ingen likgiltig.