Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Föreställningen kan börja. Angela och Sigmar Gabriels koalition kontrollerar över 80 procent av förbundsdagen.

Utrikes

Den tyska dockteatern

Merkels nya storkoalition har över 80 procents stöd i förbundsdagen. Hur bra är det för demokratin?

Efter segdragna förhandlingar presenterades den »stora koalition« som Angela Merkel har tänkt leda under nästa mandatperiod. I ett hundraåttiofem sidor tjockt kompendium listas samtliga överenskomna kompromisser mellan socialdemokratiska SPD, Merkels kristdemokratiska CDU och deras bayerska systerparti CSU. Det enda återstående hindret är en omröstning där SPD:s medlemmar ska ta ställning till om de ska acceptera fördraget. Resultatet ska stå klart under lördagen. Frågan är om gräsrötterna resonerar lika strategiskt som sina folkvalda (en ynka ledamot av hundranittiotre är emot koalitionen). Men även själva omröstningen har lett till debatt. Är det verkligen demokratiskt att låta en halv miljon personer bestämma över vilken regering som åttio miljoner medborgare ska ha? Svaret är trots allt: ja. SPD:s val att låta partimedlemmarna få sista ordet är precis lika (o)demokratiskt som om partiledaren Sigmar Gabriel hade fattat beslutet ensam. Väljarna har redan sagt sitt. Koalitionsbildning är en fråga för partierna. Att man ändå valt att tillfråga gräsrötterna beror förmodligen på att Gabriel vill reparera sprickorna i partiet efter år av stridigheter.

Men det finns andra anledningar till olustkänslor. SPD:s ogrumlade entusiasm inför att än en gång sätta sig i en Merkel-regering signalerar att tysk politik under nästa mandatperiod riskerar att bli till dockteater. Tillsammans kontrollerar SPD och CDU åttio procent av platserna i förbundsdagen. Den i princip helt maktlösa oppositionen består av endast två partier (De gröna och vänsterpartiet Die Linke) och är den minsta på fyrtio år. Dessa kan redan nu räkna ut antalet talminuter de kommer att förfoga över.

Direkt efter valet hette det från de blivande koalitionspartierna att de skulle ändra reglerna och öka minoritetspartiernas taltid och rättigheter. Sent omsider gick man med på att öka taltiden med några minuter. Men de övriga rättigheterna lyser ännu med sin frånvaro. Ludwig Greven, politikredaktör på tidningen Die Zeit, varnar för vilka konsekvenser situationen kan få för demokratin. Han kallar koalitionens förkrossande majoritet för ett »miniparlament«. I princip alla frågor kommer att kunna avgöras av regeringen.

Även om flera socialdemokratiska ledamöter skulle vända sig mot partilinjen skulle oppositionen få svårt att blockera ett förslag. Men det är liten risk för att det skulle hända. Redan under koalitionsförhandlingarna var de båda blivande regeringspartierna noga med att binda alla ledamöter till fördraget för att undvika framtida uppror. Parlamentsdebatterna kommer därför att bli allt annat än livliga. Om något kommer de snarare att likna ett handläggarrum på en myndighet där man mekaniskt klubbar igenom regeringens beslut. Enligt Ludwig Greven är detta ett större problem än vad många har insett: »Demokrati lever på motsättningen mellan parlament och regering. Ledamöterna ska kontrollera regeringen, inte tvärtom. I praktiken har rollerna bytt plats.«

Att SPD de senaste fyra åren har kämpat på samma sida som De gröna och Die Linke mot regeringen verkar inte vara någon garanti för sympati med de gamla vapenbröderna. Om koalitionsfördraget accepteras av medlemmarna kommer socialdemokraterna att ha fått igenom flera av sina huvudkrav, däribland lagstadgad minimilön, medborgarskap för i Tyskland födda invandrare, delvis sänkt pensionsålder och inbromsning av bostadshyror. Därtill kommer de frågor där SPD och CDU i princip är eniga, till exempel kravet på en trettioprocentig kvinnokvot i bolagsstyrelser. Inte undra på att de är nöjda.

Som om inte detta vore nog finns en betydande utomparlamentarisk opposition. CDU:s tidigare koalitionspartner FDP hamnade under femprocentsspärren och halkade ur förbundsdagen. Tillsammans med eurokritiska AfD har de ett väljarstöd på omkring tio procent. Ur ett demokratiperspektiv är detta inte direkt något som förbättrar situationen.

Svenskar som har tröttnat på vågmästarpolitik och efterlyser säkra majoritetsregeringar bör hålla ett vaksamt öga på Tyskland de kommande åren. Där kommer de förmodligen att få se hur urholkad en parlamentarisk demokrati kan bli av en »stabil« regering.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera