En pajas på valturné

Text:

Foto: Caroline Tibell

Han var på turné i Göteborg, stod mitt bland folk i en hotellfoajé och försökte diskret kväva en kittlande nysning. Med facit i hand borde Özz Nûjen ha låtit bli. Efter två ambulansfärder, sjukhusvistelser och en tid med rullator är det först nu han börjar återhämta sig efter sitt livs värsta ryggskott. Men smärtan, som gjort att han tappat aptiten och tio kilo på två veckor, plågar fortfarande ståuppkomikern.

– Jag har inte tagit hand om mig själv, så det small till. Jag måste börja träna, säger Özz Nûjen och fingrar förstrött på mobilen i baksätet på sin pappas taxibil.

Den första snön närmar sig huvudstaden samtidigt som Mamoste Nûjen rattar österut från Slussen mot Eskilstuna. Där ska hans för tillfället köroduglige son tala om mångfald. I tio år har Özz Nûjen rest runt med den och andra föreläsningar vid sidan av sina ståuppshower. Fast framträdandena flyter ofta ihop. I kväll tänker han prova material som kan kvala in i vårens monolog »Statsminister Özz Nûjen«. Medan vissa komiker väljer att skicka ut testballonger på så kallade try out-scener föredrar han att låta skämten möta publiken direkt. Mottagandet blir ärligare då, mindre välvilligt.

Det är logiskt. Özz Nûjen är inte den som drar sig för obekväma situationer. Med sina omstridda och satiriskt beska yttranden har han, kanske mer än någon annan komiker, tagit upp granskningsnämndens tid. Så fick hans första soloshow också heta »Dålig stämning«. I höstas stod han mitt i debattens centrum när norska NRK fann honom så besvärlig att de klippte bort en sekvens ur pratshowen »Skavlan« där han gick till angrepp mot den norska regeringen och partierna Høyre och Fremskrittspartiet. Han sa att de för en rasistisk politik. Men applåderna som följde på Nûjens kritik hamnade i stället efter den nyss bortröstade statsministern Jens Stoltenberg som opponerade sig mot beskrivningen.

– Känslan i den norska versionen var att »där fick han så att han teg«. Det var ren manipulering och pinsamt gjort av ett public service-företag. Jag blev chockad över att de censurerade mig, att normaliseringen har gått så långt att ren och skär rasism inte tillåts kallas för vad det är.

Under hösten och vintern har den politiska debatten i Sverige till stor del kretsat kring sverigedemokraterna. Medierna träter fortsatt om hur partiet ska benämnas och hanteras. Tårtningen av Jimmie Åkesson och en textrad i hiphopgruppen Kartellens och artisten Timbuktus låt »Svarta duvor & vissna liljor«, om att dunka Åkesson gul och blå och hissa upp honom i en flaggstång, har gjort att tonläget skruvats upp till max. Några dagar före resan till Eskilstuna har Jason »Timbuktu« Diakité hållit ett känslosamt tal i riksdagen under en antirasistisk prisceremoni. Under anförandet, som bojkottades av talmannen och flera riksdagsledamöter, höll han upp sitt pass och förkunnade därefter med tårar i ögonen att han kommer älska, leva och dö i Sverige.

– Förstår du hur jobbigt det var för mig att se Timbuktu hålla det talet? Jag tror inte det. Jag vet hur det känns att förminskas, att betraktas som en nysvensk, en invandrare, att min komik inte anses lika viktig och bra för att det är »blattehumor«. Jag fick en klump i halsen, för att den pressen som driver en medmänniska till att stå där med sitt pass och säga »men herregud, jag är också en av er!« är så farlig. Varför ska han behöva böla och bedyra sin lojalitet med vårt land? Det är så jävla vidrigt. Jag kände att jag hade kunnat göra samma sak, det är det som är det jobbiga. Alla hyllade det som vackert, men det är inte vackert. Det är rasismens fula ansikte.

Ett kolsvart Sörmland susar förbi utanför bilfönstret. Mamoste Nûjen sitter tyst med blicken fastnaglad på E20. Också han, läraren och satirtecknaren som flydde undan det politiska förtrycket i den kurdiska delen av Turkiet, vet hur det är att inte känna sig villkorslöst välkommen ens efter 30 år i Sverige. Att ständigt få frågan varifrån han kommer när en ny kund tar plats i taxin och alltför ofta behöva svara på om han ska flytta tillbaka till sitt hemland.

Taxin parkeras på en bakgata i närheten av stadshuset i Eskilstuna, »Den stolta fristaden«. Där inne lyser tunga kristallkronor upp en sal med inbjudna gäster från näringslivet, organisationer och fullmäktige. Kommunens musikpris och förtjänstmedalj »för gagnerik gärning« ska delas ut och Özz Nûjen är inbjuden för att underhålla och upplysa gästerna med sin föreläsning.

– Han är intressant och spännande och passar bra för oss eftersom vi är en stad som jobbar mycket med mångfald, säger kvinnan som bokat in honom.

Väggarna kantas av oljemålningar, porträtt på personer som varit stadsfullmäktiges ordförande. En förkrossande majoritet av dem är män. I publiken syns kostymer och välfönade frisyrer. Medelåldern är hög. Kommunen tycks ha en bra bit kvar i sitt mångfaldsarbete, vilket Özz Nûjen inte heller är sen att påpeka.

– Okej, hur många här i publiken har invandrarbakgrund?

Populär predikant. Özz Nûjen är ofta på resande fot med ståuppshower och föreläsningar och räknar till omkring 200 hotellnätter per år. 

Under fyrtio minuter pratar han sen om fördomar, om att mångfald är mer än bara etnicitet och kön. Han plockar upp en kvinna ur publiken och håller en fiktiv anställningsintervju. Undrar hur hon stavar sitt svenska namn, förhör sig om hennes kristna traditioner och matvanor och frågar om hon känner någon från Ku Klux Klan – en passning till journalisten Åke Ortmark som en gång undrade om Özz Nûjen, som är muslim, visste hur många våldsbenägna muslimska terrorister det fanns i Sverige. Özz Nûjen går vidare och säger att alla som har problem med ordet »hen« kan skjuta sig själva i ansiktet. En man i publiken ger ifrån sig en högljudd harkling. Vid ett tillfälle är det så tyst i lokalen att det enda som hörs är en penna som tappas i golvet.

– Där fick vi oss en omgång, säger kommunkvinnan när hon tar tillbaka mikrofonen.

– Snart ska ni få smälta det här med lite musik, avrundar hon.

Det är så han vill jobba, Özz Nûjen. Roa och oroa, pendla mellan humor och allvar och få folk att tänka till. Han har alltid varit politisk, men med den kommande showen »Statsminister Özz Nûjen« tar han sig an politiken på ett mer uttalat sätt än tidigare.

– Jag har nått en insikt. Jag tycker på riktigt att politik är för viktigt för att läggas i händerna på politiker, de beter sig som pajasar. Hur många har på riktigt tagit ansvar de senaste åren och avgått på grund av fel och brister? De kanske entledigas men då får de bara en annan tjänst. De kan leka med liv och pengar utan att någonting händer medan vanligt folk får ta konsekvenserna av sina handlingar. De skyller ifrån sig, leker dumma. Allt det som är roligt att se hos en pajas. Och när politiken blir en fars, vem kan farsen bäst? Jo, komikerna.

Vad vill du med showen?

– Utvecklingen de senaste fem åren ungefär har gått mot en alltmer visionslös politik. De största partierna har sökt sig mot mitten i stället för att vara sig själva. Socialdemokrater är inte socialdemokrater, moderater är inte moderater. Alla har sökt sig mot gräddan av medelklassen i storstäderna, de som konsumerar tidningar och teater, de som kan påverka. Men man har glömt folket i övrigt. Det som händer då är att extremhögern växer och framstår som de enda med en vision och i den visionen finns inte sådana som jag. Jag vill leka med tanken att jag vore makten, statsminister. Hur skulle det se ut?

Ja, hur skulle det se ut?

– Ja du … Jag vill utreda vad som händer när en människa får den här makten men också våndan i att styra. Det är lätt för mig som komiker att kritisera, men ärligt talat, hur skulle jag göra? Jag kommer att ifrågasätta vad makt är och står för. Men eftersom jag är emot makten så skulle väl den första åtgärden vara att avsätta mig själv egentligen. För makt korrumperar, så är det.

Du låter lite som en anarkist.

– Jag har nog en anarkistisk ådra, men jag gillar inte anarkister. Verkligen inte.

Varför blir du inte en rolig politiker i stället för en politisk komiker?

– Jag är i politiken. Det jag gör är viktigare och bättre. Jag gör så mycket mer nytta med det jobbet jag har nu och har så mycket roligare. Jag behöver inte ta ansvar och stå där och skämmas inför skolpersonal och säga »tyvärr, vi har sålt din skola till lägstbjudande«.

Men hur mycket politik kan du egentligen dra in i komiken utan att bli tråkig?

– Om du gör det bra finns inga gränser. Det beskäftiga kan däremot belasta, folk stör sig på om du skriver dem på näsan.

Du skapade debatt efter din medverkan i »Skavlan«, din kollega Soran Ismail var i hetluften i samband med järnrörsvideon och Russell Brand manade till revolution i en intervju där han ifrågasatte allt vad politik heter. Känner du att komiker har fått en större plats i det offentliga samtalet?

– Nej, komiker och satiriker har historiskt sett alltid ifrågasatt makthavare och varit en nagel i ögat på makten. Samtidigt, när politiker och medier turas om att ta ställning emot olika saker – som Timbuktus textrad – har konstnärerna fått ett större ansvar att ta bladet från munnen.

Vilka kommer att få din röst i nästa val?

– Det har jag inte bestämt. I vissa frågor är jag väldigt vänster, i andra höger. Nästan inget parti har det jag vill ha. Men jag tycker att alliansen ser trötta ut och de enda som ser tröttare ut är sossarna.

Är det känsligt att prata om det med tanke på att du vill locka publik?

– Nej, nej. Inte alls.

Far och son. Özz Nûjen och hans familj har alltid diskuterat mycket politik hemma. »Fast det är mest Özz som pratar«, säger pappa Mamoste Nûjen. 

På väg ut från stadshuset visar Mamoste Nûjen upp några av sina satirteckningar på surfplattan som han bär med sig. Lågmält förklarar han deras budskap. Under flera år förlorade han lusten att rita, men nuförtiden publiceras de färgglada bilderna som driver med den turkiska maktapparaten på en kurdisk nyhetssajt. Helst hade han sett att sonen tagit en annan bana än komikerns och skådespelarens. Det är ett hårt liv, konstaterar han.

Ironiskt nog har pappan varit en stor inspirationskälla för Özz Nûjen som förklarar att han som komiker har sina rötter i det kurdiska berättandet.

– Hans glöd har också påverkat mig, hans kamp för det kurdiska folket. Det handlar om ett rättspatos och det arvet bär jag med glädje. Och när jag får ta emot hot för det jag säger tänker jag på mina föräldrar och deras vedermödor. I jämförelse med 70 dagar i turkiskt häkte är det inte ens en bris. Det ger mig perspektiv, säger Özz Nûjen.

Numera avslutar han sina föreläsningar med att uppmana publiken att ställa frågor till honom som statsministerkandidat. »Vad ska du göra åt den globala uppvärmningen?«, »hur ser du på arvsskatt?«, »vad ska du göra för glesbygden?«. Alla frågor besvaras skämtsamt från scenen. Men gränsen mellan Özz Nûjen som raljant komiker och seriös samhällsdebattör är tunn, för att inte säga obefintlig. Han hamnar gång efter annan i hårda ordväxlingar, drabbar samman med sverigedemokrater i tv och twittrar med socialminister Göran Hägglund om hemlöshet. Väl tillbaka i bilens baksäte finns inte ett spår av någon ståuppkomiker. Özz Nûjen gör en lång utläggning om att han vill återförstatliga skolan och avskaffa friskolor. Han efterlyser återigen visioner och menar att politikerna har slutat drömma.

Men stämmer det verkligen? Är inte EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 en vision, exempelvis?

– Jo, och där har ju Stefan Löfven ett bra slagord. Men alla drömmar kan inte handla om mer jobb, det är som om arbete är det fundamentala, det enda. Det finns andra sätt att förändra sin omgivning och värld.

Du är väl annars alliansens dröm, en framgångsrik egenföretagare som drar sitt strå till stacken.

– Jag har haft turen att få jobba med det jag vill. Så är det inte för alla, jag ser personer i min närhet, exempelvis min mor som slet ut sig inom äldrevården. Hon lyfte gamla, torkade dem, tog hand om dem. Nu är hon helt förstörd och samhället behandlar henne som skit. De skickar henne till arbetsförnedringen hit, försäkringskassan dit. Hon är snart 60 år och har hjälpt till att bygga upp det här samhället men nu klarar hon inte av det jobbet längre. Hon är slut, utförsäkrad och kan knappt lyfta sitt barnbarn. Hade det inte varit för min far och familj hade hon inte fixat det. Så visst, det går bra för mig, men om jag är alliansens dröm är jag också deras mardröm, för jag har min mor. Och jag mår inte bra om inte min omgivning mår bra.

Efter ett snabbt stopp vid Slussen fortsätter statsministerkandidaten och hans far vidare i taxin. Mamoste Nûjen ska upp tidigt nästa dag och jobba, Özz Nûjen ska vila. Ryggen värker i vänster sida. Men Özz Nûjen är en rastlös själ. Morgonen därpå lägger han upp en krönika om Timbuktus tal på sin hemsida. Den får stor spridning. Ett valår finns ingen tid för återhämtning, vare sig man är politiker eller komiker.

»Statsminister Özz Nûjen« har premiär den 14 mars 2014 och spelas under våren på Rival i Stockholm och på Draken i Göteborg.