Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Gunila Ambjörnsson

Författare och regissör, dog den 16 november, 75 år gammal.

En dag i slutet av 1960-talet sa regissören Carin Mannheimer åt Gunila Ambjörnsson att de två borde göra ett tv-program ihop. De hade fria händer, några skådisar och bästa tänkbara sändningstid. Det var vid den tiden då man tyckte det var dags att ta barnen på allvar. Inga fler program med tantiga tilltal och inga inställsamma fånigheter. Programmet fick heta »Paj åt en hungrig haj« efter en sång av Lennart Hellsing: »Vi bakade en äppelpaj och gav den åt en hungrig haj«. Låten bildsattes med ett första maj-tåg och några sketcher. I en av dem satt skådespelaren Kent Andersson vid ett bord till hälften fyllt med mat, han åt den med hatten på. Andra halvan av bordet var tom. Där satt skådisen Ingvar Hirdwall med en burk kattmat, utan öppnare. Han föreställde tredje världen. Gunila Ambjörnssons lille son satt och skrev på en skylt: »FNL«. Carin Mannheimer frågade honom vad det betydde. »De som ska befria Vietnam«, viskade han blygt som svar.

Hon återberättar historien i boken »Tidsandans krumbukter« långt senare. De hade redan fått en beställning på fem program till när det första sändes, men bara fem minuter in i programmet ringde radiochefen och sa: »Stoppa dem genast!« Efter tio ringde Expressen, de hade redan fått in samtal från 80 arga tittare. Sedan ringde journalister från DN och Expressen, plus dramatikern Suzanne Osten. De var alla förtjusta. Programmet fälldes i Granskningsnämnden, men Gunila Ambjörnsson skulle komma att göra många, många fler produktioner för tv.

Gunila Ambjörnsson föddes i Kalmar som dotter till en far som gjort en klassresa uppåt från skånsk lantbrukarunderklass (han hade tvingats börja försörja sig själv vid nio års ålder) till lektor i navigation, och en mor som var hemmafru men som före äktenskapet jobbat i bokhandel. Mamman fick »nålpengar« av pappans lön, som hon fick försöka klara sig på. Gunila skulle ibland berätta om det där med pengarna. Det sista hon ville var att bli hemmafru. Hon ville bli stridsflygare. Hon hade siluetter av flygplan på väggarna i sitt rum och satt alltid på biblioteket och läste om äventyr. Biggles, förstås, och en kvinnlig motsvarighet till honom: Worrals.

Hon var den första i sin släkt som tog studenten och började studera vid Göteborgs universitet, där hon blev redaktör för studenttidningen Götheborgske Spionen. Hon träffade också Ronny Ambjörnsson. Hon har berättat att hon renskrev hans avhandling om kvinnofrågan, han själv hade »för stora fingrar«. De fick sonen Ola, och det var tillsammans med honom som hon skrev debutboken »Truls«. De var i Grekland tillsammans och Ola ritade teckningarna till boken, som både handlade och inte handlade om honom själv. Han var bara några år då.

Hon skrev sedan »Skräpkultur för barnen«, en kritik av den gammeldags borgerliga barnkulturen med inneboende samhällsbevarande värderingar och idyllisering av barndomen, och ungefär samtidigt var hon med och bildade Fria Teatern, en av Stockholms första fria teatergrupper. Det här var också när hon precis hade börjat med tv, och hon gick en några månader kort producentutbildning hos SVT ledd av Arne Weise. Sedan tog hon med sig några av skådespelarna från Fria Teatern och gjorde sina mest kända produktioner: »Ville, Valle och Viktor« och »Huset Silfvercronas gåta«.

Hon fortsatte filma, från mitten av 1980-talet som frilans. Och hon fortsatte med teater, och hon fortsatte skriva, för ungdomar och för vuxna. Hon fortsatte med äventyren också, introducerade kvinnliga äventyrare som trotsat föreställningarna om vad en kvinna ska vara för en ung publik: som Calamity Jane, prickskytt i vilda västern, eller Emma Goldman, anarkist.

Hon återvände alltid till det hus hon hyrde på Fårö, där hon i sin kimono kunde cykla till brevlådan för att hämta tidningen medan katten jagade fjärilar. Här skrev hon.

Hennes sista bok kom att bli »Från de inställda rymningarnas tid«. Här återvände hon till en gammal valfrändskap, den brittiska sekelskiftesförfattaren Edith Nesbit, en av inspirationerna bakom »Huset Silfvercronas gåta«: en barnboksförfattare, grundare till en socialistisk förening och värd för våldsamma fester. En äventyrare hon också.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera