Hans Sohlström

Text: Anders Jonsson

Foto: ALN pressbild

Det är helt följdriktigt att Hans Sohlström, en häst- och skogskarl, en stilig dansör av guds nåde och profil i det jämtska skogslandet i dag begravs i Hällesjö kyrka. Där ligger Furuvikens utedansbana som kör dans varje onsdagskväll under sommaren. Kvällar som Hans Sohlström aldrig missade.

Lika följdriktigt är det att Hans Sohlströms aska sedan ska spridas på myrmarken intill Matsäckstjärn. Det är en av de vackraste platserna i hans vidsträckta skogsland runt gården vid Gastsjön, Kälarne. Han pekade själv ut platsen för sin sista vila när han plockade hjortron där i höstas.

Här i sitt eget rike vistades mestadels Hans Sohlström. Friluftsmänniskan, jägarsoldaten i ungdomen och vältränad. Det var här han tränade sina hästar, oftast nordsvenskar med ganska hygglig framgång.

Hans Sohlström hann vinna nio lopp i år, den sista segern kom så sent som i oktober med Eldpil. Den 8 november styrde han framgångsrika Orrbusan i hennes sista start. Orrbusan, som sprang in en bit över en miljon är dräktig med norska Bork Odin.

Men det fölet missar alltså Solis. En hjärtinfarkt ändade ett långt liv med travhästar. Han inspirerades i unga år av morfar som hade brukshästar. Det ledde till jobb hos storheter som Stig H Johansson och Paul Oskarsson och som privattränare åt Edsbyverkens ägare Bengt Ivarsson innan Hans Sohlström återvände hem till släktgården i början av 1970-talet och började på egen kula.

Han var den åttonde generationen i släkten i Gastsjön och var till att börja med amatör, men kvitterade ut proffslicens 1999 när det blev nödvändigt för att få träna även andras hästar. Som mest rymde stallet 17 hästar och någon stortränare blev han aldrig, men han höll en jämn kvalitet med 6-7 tävlingshästar. Annars var hans signum att ta hand om hästar som andra misslyckats med.

Pengarna rullade in i lagom takt och med hundratals hektar skog som bas var det ingen fara att större delen av hästarna var hel- eller delägda. Solis klarade sig bra, kunde leva sitt eget liv och göra sitt när han tog hem sin egen ved och lagade det i maskinväg som gick sönder. Han var ganska händig och hade bland annat gjort ett försök att starta en hästskofabrik i Kälarne ihop med sin bror. Den blev dock aldrig konkurrenskraftig och fick läggas ner.

Att han skötte sig själv och sina hästar innebar dock inte att han var någon enstöring. Tvärtom, han var väldigt social, engagerad i diverse föreningssammanhang och såg fram mot tränarföreningens resa till Norge där Östersunds proffs skulle bo på hotell, gå på spa, äta och dricka. Den resan är nu inställd eftersom Solis inte kan hänga med. Han var pratglad och positiv och sa vad han tyckte, hade bestämda åsikter som han stod för. Han ringde till Radio Jämtland och förklarade hur saker låg till, men han var aldrig långsint. Han värnade kallbloden, tyckte att de små travtränarna fått det sämre och förstod sig inte på centerpartiets utveckling.

Bästa kompisen Magnus O Jonsson, travtränare från Indal, berättar hur det kunde bära av upp till Junsele när Lasse Stefanz spelade där eller hur de tillbringade den första veckan i juli varje år i Hoting med trav och dans. Jonsson körde upp husvagnen och när det var dags att åka till dansbanan fylldes hästbussen med 25–30 danssugna som fick skjuts upp till logen där de vällde ut till allas förtjusning när backlemmen på hästtransporten fälldes ner.

Jakten och särskilt älgjakten var också helig. Varje höst samlades en handfull av de närmaste vännerna i Gastsjön för att jaga. Men det viktigaste var inte att skjuta älg utan att äta och dricka gott och ha trevligt.

Annars var Solis stora intresse svensk historia i allmänhet och fjällvärldens och samernas i synnerhet. Så fort han fick ledigt så drog han till fjälls för att besöka några gamla bosättningar. Han förstod inte vad folk skulle resa ut i världen för när det fanns så mycket att upptäcka i Sverige.

Dock var han utomlands åtminstone en gång, Norge undantaget. 1965 representerade Hans Sohlström Sverige i rodel-VM i St Moritz. Han hade kvalat dit genom att bli svensk mästare 1964. Framgången blev dock ringa, men han fick en guldklocka i hederspris för att han hållit jämnast tid i båda åken.