Borgerlig? Ja. Nja. Nä. Eller?

Någon – det var en viss ledarskribents flickvän – frågade mig en gång på en fest om jag var borgerlig. »Nej, jag är bohemisk«, svarade jag. Eller, det är vad jag skulle ha svarat om jag haft någon som helst talang för slagfärdighet i muntlig form. Förmodligen mumlade jag bara något nervöst undvikande och gick för att hämta mer vin och snittar sponsrade av storkapitalet.

Nu, valåret och vår borgerliga regering till ära, funderar jag på vad det egentligen innebär att identifiera sig som borgerlig. Ja, vad betyder ordet ens? Tillåt mig en slarvig historieskrivning och en tes: att »borgarna« mer än vad man tror har förblivit det de alltid har varit.

Ursprungligen var ju borgarklassen de någorlunda välbärgade undersåtar som varken var adel, präster eller bönder. Stadsbor. Hantverkare och handelsmän och dylikt. De blev, under borgarklassens barndom, tämligen styvmoderligt behandlade av överheten. Beskattade och reglerade fick de bocka och buga för improduktiva präster och herremän.

Men borgarklassen växte. Den blev starkare. Den kom i tonåren. Borgerlighetens mest spektakulära föräldrauppror var franska revolutionen. Som bekant gick den lite över styr, och krävde en traumabearbetning som fortfarande inte är helt klar. En storartad borgerlig uppfinning från denna vilda tid är romantiken. I dess dunkla sken och ironier kunde alla motsatser förenas. Å ena sidan entusiasm för feodalismens störtande, å andra sidan idealiserande av samma feodalism i form av riddarvisor och historiska romaner. Å ena sidan dyrkan av förändring i ljuset av en helt och hållet påhittad framtid, å andra sidan dyrkan av det bestående i ljuset av ett helt och hållet påhittat förflutet … Politiskt är romantiken livsfarlig, den kan spåra ut både åt vänster och höger, men konstnärligt var den ofta kul.

Under borgarklassens mannaår tonade den ner det romantiska. Den hade fullt upp med att vara herre i huset och tjäna pengar, vilka den använde till att bygga nya och större hus, med snygga stuckdekorationer. Med en schysst protestantisk arbetsmoral kan man slå världen med häpnad. Om man inte tråkar ut den först.

Men nu? Jag tror att vi nått borgarklassens lite senila stadium. Dess etos har förblivit detsamma, trots att villkoren ändrats. I en värld av robotar och oligarker och peak oil och exotiska derivat finns det gränser för hur långt man kan komma med bara arbetsmoral.

Men borgerligheten går i barndom, vill uppleva sina ungdomsår på nytt. Ska man sammanfatta våra borgerliga politikers gärning, så består den i att sänka skatter och privatisera grejer. Privatiseringar, ja, det är ju den gamla vanliga skepsisen mot institutioner – och uppenbarligen är det viktigare att privatiseringarna görs snabbt än att de görs ordentligt: en revolutionär attityd snarare än en reformistisk. Sänka skatter – visst, man tjänar pengar och vill behålla dem. Men det är också en markering att skattesänkningarna främst bekostas genom minskade ersättningar till folk som inte arbetar.

Moderaterna må kalla sig nya arbetarpartiet, men fixeringen vid arbete är inget nytt. På den tiden då borgerligheten uppviglade mot adeln, så var det för att den var en grupp människor som fick betalt utan att arbeta. När man i dag uppviglar mot arbetslösa, så är det för att de är en grupp människor som får betalt utan att arbeta. I varje förtidspensionär lurar en liten Ludvig XVI. Och man kan inte expropriera Versailles en gång till, men dra in sjukersättningar kan man alltid göra.

Och där tar min saga om borgarklassen slut. Om jag är borgerlig? Vet ej, letar efter buffén. Ananas och järpe, eller vad det kan vara.

Text: