Pengagömman

Ingenting väcker en journalists binjuremärg så som oenighet. Sprickor, tvister, splittringar, schismer – de kan vara hur små som helst – får adrenalinet att strömma. Det är i sprickorna ljuset kommer in.

Som när den borgerliga alliansen i Västerbotten nyligen presenterade sin alternativa landstingsbudget. De fyra partierna höll av någon anledning ­gemensam presskonferens men rubrikerna efteråt signalerade krig: moderaterna och kristdemokraterna ville inte dra »skattevapnet«. Centerpartiet och folkpartiet var desto mer skjutglada, om det nu var en pistol eller ett gevär som liknelsen handlade om.

Skillnaden mellan förslagen? En tjugo­femöring mer eller mindre i landstingsskatt. En umebo med månadslön på 30 000 kronor, som i dag får ut 22 543 kronor, skulle bara få ut 22 468 kronor om c och fp avlossade sina skott. Eller drog sina dolkar.

Inte ens om man cyklar bort till de ställen där studenterna äter är det lätt att hitta en lunch för mellanskillnaden. När riksdagen före jul beslutade om brytpunkten för statlig skatt handlade det också om lunchpengar. Det hindrade inte SvD, Aftonbladet och Expressen från att sända live från drabbningen i plenisalen. Det var ju en strid på gång.

Om man förlänger liknelsen pågår det ett ganska kallt krig om en betydligt större kostnad för staten. Det handlar om de ränteavdrag som kostar statskassan mer och mer för varje år.

I takt med att svenskarna köpt allt dyrare bostäder har deras ränteutgifter ökat, och ungefär en tredjedel av kostnaden hamnar hos staten. Under 2012 sponsrades bostadslånen med 32 miljarder kronor – tio gånger mer än vad staten sparade på att inte höja den omtalade brytpunkten.

Kostnaden för ränteavdragen har ökat kraftigt på tio år, men är ändå ingenting mot vad som väntar om – när – räntan går upp. Kostnaderna för flera politiska reformer bleknar i jämförelse.

Så det är inte konstigt att frågan oroar vissa. När vice riksbankschefen Kerstin af Jochnick i fredags talade på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, sa hon att ränteavdragen var »generösa« och borde ses över.

De som tycker som hon inom politiken finns – bokstavligen – överallt. Så även motståndarna till en förändring. SSU är för, men socialdemokraterna emot. Folkpartiets ungdomsförbund är för, men moderpartiet emot, dock inte partiets ekonomiske talesperson Carl B Hamilton. Centerpartiet har inget färdigt förslag, men partiets bostadspolitiske talesperson Ola Andersson säger att det bör diskuteras för att undvika en bostadsbubbla. Miljöpartiet vill ha en blocköverskridande överenskommelse, vänsterpartiet vill utreda, kristdemokraterna vill hellre satsa på ökad amortering. Moderaterna är emot, men det var ingen mindre än Fredrik Reinfeldt som luftade idén om att sänka avdragsmöjligheterna inför maktskiftet 2006.

Varför synas inte de här motsättningarna? Förmodligen för att ingen politiker vågar tala alltför högt om frågan inför ett val. Svenskarna är numera ett skuldsatt folk; över fem miljoner svenskar betalar lägre skatt just på grund av ränteavdragen. För några veckor sedan sa vice riksbankschefen Karolina Ekholm till och med att en förändring vore »alltför effektiv«. Bara någon procents förändring kunde få musiken på lånefesten att tystna, och leda till ett plötsligt och kraftigt prisfall på bostadsmarknaden.

Men tystnaden i frågan skapar också möjligheter. När valrörelsen är över – och tjugofemöringarna färdigdebatterade – finns en stor post som ingen lovat någonting om. De som vinner valet kan, utan svekdebatter, trappa ner avdraget och använda miljarderna till jobbskatteavdrag, skolsatsningar, infrastrukturupprustning eller vad de känner för.

Det är nog statsbudgetens bäst bevarade hemlighet.

Text: