Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Peter-Wolodarski Inrikes

Sankt Peter och draken

Kan en geniförklarad 35-åring rädda en identitetskrisande 150-åring?

Staffan Thorsell var kvällstidningsromantiker, han längtade efter buller, och oväsen var just vad han fick.

Kronprinsessan skulle fylla 22 år den sommaren. Tidningen hade skickat ner reportrar och fotografer till Öland, det skulle bli fina bilder.

Och så gick ledarsidan och stal hela showen.

Det spektakulära var inte att liberala Expressen fredagen den 14 juli 1999 ifrågasatte monarkin, det hade tidningen gjort förut. Men tilltalet! Den osignerade texten var uppkäftig och hånfull. Bernadöttrarna dög inte ens till att klippa invigningsband.

»Är det med kungahuset, en rest från den tid då landet var en diktatur, som Sverige ska säljas i utlandet?« fnös den anonyme skribenten.

Klagomålen rasade in.

Chefredaktör Thorsell, en tunnhårig man i sina sena femtio, kallades till SVT. Tidningen skulle stå till svars i morgonsoffan. Själv hade han inte ens läst texten före publicering.

Thorsell hade kommit från folkpartiets ungdomsförbund, via ledarsidan, och basat över redaktionen under de ljuva åren på åttiotalet, då när Expressen fortfarande varit störst, innan han skickats till New York som korrespondent, en post från vilken han hemkallats sedan tidningen tappat både sting och själ i mitten av nittiotalet och ägarna behövde rädda det som räddas kunde.

Thorsell ville inte hänga över andras axlar. Han trodde på delegering, undercheferna skulle känna hans förtroende. Då och då ledde det till att han tvingades försvara texter och ståndpunkter han inte kunde stå för. Så var förutsättningarna.

Den här gången hjälpte det förstås att han delade ledarsidans åsikt. Och att han gillade skribenten.

Det var sommarvikarien Peter Wolodarskis första osignerade krönika.

Wolodarski, en extraknäckande student från Handelshögskolan, hade aldrig skrivit i en rikstidning förut. Hans erfarenheter sträckte sig till intern folkpartistisk polemik och där ingick inte konceptet folkstorm. Han var 21 år.

Staffan Thorsell ställde sig framför kritikerna och brottade ner motståndet. Alla andra hade fel, Expressen rätt. Det var en uppbackning som den unga ledarskribenten sent skulle glömma.

Händelsen fick en särskild plats när Peter Wolodarski fjorton år senare, som nyutnämnd chefredaktör för Dagens Nyheter, sommarpratade i Sveriges Radio. Och den är värd att ha i åtanke när man betraktar vad som hände på nya jobbet.

Wolodarski, hyllad som en publicistisk messias med potential att knäcka dagstidningarnas kris, tryckte i december förra året en annons med hårt vinklade fakta om invandring som av många uppfattades som främlingsfientlig. Han försvarade envist sitt publiceringsbeslut.

Annonsgrälet var ändå bara en mild bris mot stormen som blåste upp några veckor senare. På ledarsidan publicerades en krönika av tidningens frilansande utrikesreporter, Nathan Shachar. Krönikan gick emot en rad forskningsbelagda fakta om adhd, och citerade som stöd en representant från den psykologifientliga scientologikyrkan.

Det mediala och vetenskapliga etablissemanget sänkte Shachars resonemang. Läsarna stormade. Ändå försvarade Wolodarski texten. Och inte bara försvarade. Han engagerade sig i ett flera dagar långt ställningskrig med det ena mer infekterade inlägget efter det andra.

Han gjorde som Staffan Thorsell gjort fjorton år tidigare. Ändå blev allting fel. Folk sa upp sina prenumerationer och drev kampanjer om att bojkotta tidningen.

Vad hade hänt med medielandskapet? Vilken roll spelade den tidning som en gång varit landets viktigaste?

Och hur väl skickad var Peter Wolodarski själv att leda den?

Det sägs om journalistikens konst att den handlar om tålamod, att kunna vänta. Dröjsmål är inget som har karakteriserat Peter Wolodarskis karriär.

Föräldrarna flydde från Polen till Sverige efter den antisemitiska våg som frammanades av den kommunistiska diktaturen i slutet av sextiotalet. Peter växte upp på Skeppargatan på Östermalm, yngst av två pojkar. Mamma Anna var bibliotekarie på Kungliga biblioteket, pappa Aleksander välkänd arkitekt och stundtals kritiserad stadsplanerare på Stockholms stadsbyggnadskontor.

Överklassens stadsdel till trots, i familjen Wolodarski härskade akademiskt kapital mer än ekonomiskt. När en tolvårig Peter ringde in till Ulf Elfvings barnradioprogram »Upp till tretton« i skarven mellan åttio- och nittiotal behövde han lång betänketid för att svara rätt på frågan om vad ordet »krösus« betyder. I hemmet fanns en vana att ta plats. Pappa Wolodarski brukade spela så frenetiskt på sin flygel att grannen satte på tyska marscher på högsta volym.

Peter Wolodarski har lyft fram det där excentriska i berättelserna om sin uppväxt. »Outsider« är en term han använt om sig själv, bland annat med hänvisning till familjens bakgrund. Människor som känt honom länge fastnar snarare för etiketten lillgammal.

Den unge Peter Wolodarski älskade Povel Ramel. När barnen på hans dagis skulle välja musik till vilan tog han med sig en Hasse Alfredson-monolog från »Gula hund«, som han hade lärt sig utantill:

»Jag är på rymmen från ålderdomshemmet. Nu ska jag berätta om vad jag tycker om ålderdomshemmet. Om ålderdomshemmet tycker jag inte.«

Han var tio år när han startade sin första tidning, den felstavade Kuiren. Vid tolv blev han knattereporter på »Barnjournalen«, där han gravallvarlig intervjuade komikern Micke Dubois – artistnamn Svullo – i en park på Östermalm:

– Har Svullo påverkat dig positivt eller negativt?

Vid ett annat tillfälle i skiftet mellan åttiotal och nittio-tal frågade han utrikesministern Sten Andersson om Sverige borde gå med i EG. Andersson, irriterad över den näsvisa reportern, svarade med att berätta fiskehistorier. Det fanns, vittnar vänner, något brådmoget och snusförnuftigt över Peter Wolodarski.

Under gymnasieåren på Östra Real sökte han sig till liberala ungdomsförbundet eftersom han, som han uttryckt det, »törstade« efter politiska samtal.

I så fall hamnade han rätt.

Luf hade alkoholförbud och slapp de festmedlemmar som Muf drog till sig. I centerpartiets ungdomsförbund spelade de mest innebandy och grälade om vilken rättviseteori som var rimligast: Nozicks libertarianska eller Rawls mer empatiska?

Peter Wolodarskis plattform blev Radikalt Forum. En tidskrift som riktade sig till förbundets medlemmar i Stockholm och liknade de hemmakopierade fanzines som vid samma tid såldes i skivaffärerna. Tillsammans med Andreas Röttorp tog Wolodarski över tidningen och relanserade med fyrfärgstryck och reklam. Peter stod för layout och annonsförsäljning. Upplaga och utgivningstakt ökade. Tidningens nya tonläge blev hett samtalsämne. Redaktionen hade till och med fräckheten att lansera egna kandidater till förbundsstyrelsen.

– På Lufs sommarläger sov man i militärtält men till lägret 1996 när de sålt mycket annonser så hyrde Radikalt Forums redaktion en husbil som de sov i, säger Paula Röttorp, syster till Andreas.

Åsiktsmässigt utmärkte sig Peter Wolodarski inte; han motionerade om avskaffande av CSN – marknadsprinciper borde omfatta även studiemedelssystemet – och pläderade för valfrihet i välfärden. Som partipolitiker nådde han heller aldrig längre än till vice ordförande i Stockholmsdistriktet, men det var kanske inte målet.

– Peter ville nog aldrig bli politiker, han drömde om att vara högsta chef på Bonniers, helst innan han fyllt 25, säger en av vännerna i förbundet.

1995 uppmärksammades ett utspel från Peter Wolodarski i Svenska Dagbladet. Han skällde ut svenska statens turistbyrå för att ha publicerat en annons i tyska Der Spiegel. Annonsen löd:

»I Sverige är världen fortfarande i ordning. Där är människorna fortfarande riktigt blonda, där är naturen fortfarande äkta natur och där är sommarhusen fortfarande riktiga sommarhus.«

Peter Wolodarski tog studenten på våren 1997 – högsta betyg i alla ämnen utom idrott, specialarbetet bar rubriken »Vägen till EMU« – och skrevs samma höst in på Handelshögskolan i Stockholm, där han antagits med Radikalt Forum som så kallad särskild merit. I skolans matrikel från det året återfinns bland andra de nya studenterna Joen Bonnier, son till Carl-Johan Bonnier, samt Karin Grundberg, sedermera journalist på Dagens Industri tillika Peter Wolodarskis fru och mamma till tre gemensamma barn.

På Handels inträffade ett av få karriärbakslag. Försöket att engagera sig i skoltidningen Hermes som leddes av Karin Pettersson, i dag politisk chefredaktör på Aftonbladet, misslyckades.

– Jag fick inte vara med i Karin Petterssons redaktion, anmärkte han lakoniskt häromåret.

Men det var också den enda motgången. Efter en föreläsning med Åke Ortmark frågade Wolodarski om Ortmark inte behövde en researcher till sitt intervjuprogram på TV8. Nej, blev svaret. Men Wolodarski låg på och efter ytterligare två försök fick han jobbet. Ortmark imponerades och gjorde studenten till bisittare i programmet. Där började en långvarig vänskap.

– I relationen till Peter har ålder en liten betydelse, säger Ortmark.

– Han var en ovanligt mogen och tidigt utvecklad människa. Han är ett märkligt fenomen, mångsidigt begåvad och med kunskaper om såväl musik som samhällsdebatt.

Hans sätt att tjata sig in var ingen engångsföreteelse. Wolodarski började bearbeta redaktören på Expressens ledarsida, PM Nilsson, som minns att Peter ringde och mer eller mindre bjöd in sig själv till en intervju.

– Han visade ganska mycket självförtroende och hade ett polskt efternamn, och den kombinationen verkade intressant, tyckte jag. Det är alltid bra med folk som har andra vyer. Så vi åt lunch.

– Unga människor som vill något väldigt mycket är attraktivt. Han var såklart en mycket seriös och allvarlig ung man. När jag frågade om andra intressen visade det sig att han kunde allt om skärgårdsbåtarna i Stockholm. Han kunde särskilja S/S Storskärs tuta från alla de andra. Han kunde ljuden på alla båtarna.

1999 fick Peter Wolodarski till slut sitt sommarvikariat.

Två år senare, i mars 2001, värvades han av Niklas Ekdal till Bonniers morgontidning. Som medarbetare på Dagens Nyheters ledarsida kunde han etablera sig på riktigt. En av hans första artiklar var ett karaktärsmord på den lika nytillträdda vice riksbankschefen Kristina Persson. Hon saknade akademisk erfarenhet men hade i en intervju argumenterat att hon kunde tillföra perspektiv från den reala ekonomin. »Mumbo-jumbo«, skrev Peter Wolodarski, 23, och slog fast att Persson devalverade Riksbankens värde med sin »deprimerande intervju«.

Nu var Kristina Persson inte ensam om att drabbas av den unge liberalens vrede. I genren personpåhopp kom Wolodarski att imponera. Med mod, brutalitet och dumdristighet – beroende på vem man frågar – satte han in hänsynslösa stötar. Villy Bergström, en annan direktionsmedlem av Riksbanken, Svante Öberg, generaldirektör på SCB, och Yrsa Stenius, pressombudsmannen, var några av dem han kom att attackera.

Politiskt tog Wolodarski position som klassisk liberal. Eller bombhöger, som vänstermänniskor skulle kalla det. Han var positiv till USA:s intervention i Irak och drev 2004 en envis kampanj för att omvärlden skulle se och agera mot folkmordet i Darfur. Han röstade ja till euron. Pläderade för marknadslösningar. Klagade på skatter. Ville avskaffa arbetsrättsreglerna. Ansåg att det i Sverige förekom rena förföljelser av friskolor. I en ledare från 2004, formulerad som ett tio-punktsprogram, återfinns några av hans önskereformer: avreglering av bostadsmarknaden, avskaffande av Ams, försäljning av statliga bolag.

Peter Wolodarski var negativ till nya moderaterna – eftersom han ansåg att de accepterade socialdemokraternas problembilder – men ägnade mycket tid åt att kritisera det som Fredrik Reinfeldts maktövertagande byggde på: den höga sjukfrånvaron och Göran Perssons pampighet. Sett i ljuset av hur han argumenterar i dag är det en smula ironiskt att han hyllade Milton Friedman likväl som Riksbankens låginflationspolitik.

2008 hade han blivit en inflytelserik och uppburen debattör. Han belönades med ett Nieman-stipendium och reste till USA för att studera på Harvard.

Samma höst kom telefonsamtalet.

Jonas Bonnier ringde honom och ställde frågan.

Ville han bli chef för DN:s ledarredaktion?

Hade inte Heidi Avellan redan erbjudits jobbet och tackat ja? Jo, men nu hade hon ändrat sig.

Ett stort steg. Men var det oväntat? Han hade alltid varit ung på tunga positioner, och alltid strävat uppåt.

Peter Wolodarski tyckte att de skulle ta ett möte om saken och det ägde också rum, i New York.

Harvardperioden blev kortare än planerat. Peter Wolodarski tog plats i Dagens Nyheters redaktionsledning.

Den 26 januari 1959 vann Ingemar Johansson över amerikanen Floyd Patterson och blev världsmästare i boxning. Dagen efter såldes Dagens Nyheter i 641 800 exemplar.

På den tiden var 800 000 personer skrivna i Stockholm. Att ställa siffrorna i relation till varandra är inte helt rättvist, för även om huvudstaden utgjorde tidningens bas var Dagens Nyheter mer av en rikstidning då. Men det säger ändå någonting om genomslaget. Tryckta nyheter var fortfarande den självklara kontakten med omvärlden.

Dagens Nyheter hade en särställning, särskilt som dess forna överman, Stockholms-Tidningen, förde en tynande tillvaro. Medarbetarna blev berömdheter och porträtterades i Bonniers veckomagasin: Jolo, von Zweigbergk, Red Top, Lagercrantz, Bang. Störst av dem alla var förstås Herbert Tingsten.

Son till en gatudirektör och utan egentlig tidningserfarenhet tillträdde Herbert Tingsten chefredaktörskapet 1946 och kom att bli kvar i tretton år. Det han saknade i praktiskt tidningsmakande tog han igen i politisk fingertoppskänsla. Han hade bytt hemvist från liberal till socialdemokrat till liberal igen och debatterade med konvertitens övertygelse och den omnipotentes självklarhet. Kungahus, statskyrka, boxning, FN, nazism, kommunism, socialdemokratiska regeringar. När Tingsten angrep gjorde han det med råstyrka och retorisk pregnans. I honom fick tidningen en härförare.

De tingstenska utbrotten la grunden för det framgångsrika sextiotalet. Under sjuttio- och åttiotalen förblev tidningens ställning intakt. Som Stockholms-publikation var Dagens Nyheter essentiell, den höga skyskrapan vid Marieberg kastade sin skugga över Svenska Dagbladets lägre grannhus. Som rikstidning var Dagens Nyheter ensam i sitt slag, en motsvarighet till New York Times i USA.

Desto hårdare blev fallet. När nittiotalets ekonomiska kris slog till gjorde den det också mot dagspressen och Dagens Nyheter. Upplagan sjönk. 1995 lanserades Metro. Gratistidningen snodde annonser och med dem basen för ekonomin. 1996 övergav redaktionen den stora skrapan för det gamla tryckeriet intill, en flytt med symboliska drag. Tidningen var fortfarande den viktigaste i landet, inte minst odlades den bilden internt, men dess vikt krympte kontinuerligt.

Det Dagens Nyheter som Peter Wolodarski kommit till och arbetat på i sju år lanserade sparpaket på sparpaket samtidigt som förutsättningarna för publicistiken förändrades snabbt. När han nu fick träda in i redaktionsledningen och ta aktiv del i diskussionerna om hur tidningen skulle utvecklas som produkt kom han direkt från tidningskrisernas USA. Det var där problemen hade börjat.

Sedan 1990 hade en fjärdedel av alla tidningsjobb försvunnit i USA, rapporterade The New Yorker 2008. Medelåldern bland läsarna var 55 år. Och steg konstant. Annonssajter kapade intäkterna från småannonser och de stora aktörerna valde andra kanaler. Den betalningsmodell som kvalitetstidningar byggt sin framgång på försvann i takt med att publiken krävde att klicka utan att pynta.

Och sedan kom Lehman Brothers.

Krishösten 2008 knäckte tidningarna. Många titlar gick helt i graven.

Riktigt så illa var det inte i Sverige, men slaget på annonsmarknaden hårdnade. 2005 hade Dagens Nyheter, enligt Sifo, haft intäkter från bostadsannonser på 438 miljoner kronor. Fyra år senare var samma siffra 171 miljoner. Det, liksom Blockets framfart, gick möjligen att kompensera för genom att kapa kostnader och på det sättet nå lönsamhet. Men svårare var den grundläggande utmaningen. Publiken. Digitaliseringen dödade auktoriteter; i en värld där alla kunde publicera sig luckrades en gammal stortidnings allsmäktighet upp. Vad skulle Dagens Nyheter fylla för funktion?

Förändring är fascinerande, eftersom den sällan sker isolerat. När Gunilla Herlitz tog över som chefredaktör i november 2009 rättade Peter Wolodarski in sig i ledet och slöt upp bakom de nedskärningsprocesser alla redan visste var på väg. Redaktionen tömdes.

Hans agerande var inte märkligt, han hade situationen i USA i färskt minne, och han var van att analysera vem som hade den reella makten i en organisation och hur hans egna intressen bäst kunde gynnas i en sådan situation.

Fast, det var något mer som hade hänt med honom. Han hade rest till Harvard för att studera sjukvård – ett slags fortsatt forskning från det examensarbete han skrivit på Handelshögskolan om kvalitets- och kostnadsproblem i vården – men kom hem med något helt annat i bagaget. En ny syn på västvärldens ekonomiska politik.

På våren 2012 genomförde han sin första riktigt stora kampanj. Sju söndagar i rad skrev han om euron och krisen. Han kritiserade regeringen och sig själv. Det räcker nu, skrev han. Sydeuropa kan inte svälta sig ur problemen. Det handlar inte om lata greker, det handlar om ekonomier som dopats och bubblor som spräckts. Sverige måste släppa den tyska nedskärningslinjen. Det finns inget vänster i att acceptera budgetunderskott när det råder massarbetslöshet.

Han var inte ensam. Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida hade drivit samma linje i ett halvår. Flera experter höll också med. Men med Peter Wolodarskis tyngd och position som liberal vreds den svenska samhällsdebatten. Han utmanade Anders Borg och vann.

Den nya Peter Wolodarski, som läst amerikanska ekonomers lärdomar från trettiotalskrisen, gick vänsterut – åtminstone i den svenska kontexten. Borta var den lätt nyliberala pojken med de obekväma åsikterna, nu vann han nya sympatier. För människor till vänster hjälpte det förstås också att ledarsidan han ledde gång på gång beskrev och kritiserade rasismen och främlingsfientligheten som bredde ut sig över Europa och Sverige i lågkonjunkturens spår.

Om den nya linjen gav honom vänner på kultursidorna resulterade den i lika högljudda motståndare till höger. Särskilt sedan han satte i gång sin andra stora kampanj – den om Riksbanken. Slutsatsen av hans nya syn på den ekonomiska politiken var att det borde drivas en lågräntelinje. Riksbanken var splittrad i frågan, majoriteten ville hålla uppe räntebanan, frågan hade redan hunnit bli infekterad när Wolodarski gav sig in med full kraft. Striden blev hård och svåranalyserad – den pågår än – Wolodarski stod, och står, för en kontroversiell ståndpunkt. Där man förut mest hört gott om honom, på SNS-seminarier och bland högerdebattörer, uppkom nu kritik. Hans makroekonomiska analys ansågs grund. Hans frenesi, sa motståndarna, fördjupade inte, snarare fördummade.

I chefskapet på ledarsidan formades han till en Tingsten-karaktär. En intellektuellt rörlig kampanjmakare. Han blev en sådan som samhällsdebattörer var tvungna att förhålla sig till.

Det var på den grunden han 34 år gammal i mars 2013 utsågs till ny chefredaktör för Dagens Nyheter. Få förvånades, ett underbarn är ämnat för stora uppgifter, få mindes att han nyss bara varit andrahandsval till jobbet som chef på ledarredaktionen.

Det fanns också de som undrade över uppdelningen mellan ledarsidan och nyhetsdelen. Det första Wolodarski gjorde i den nya rollen var en stort uppslagen intervju med Turkiets premiärminister Abdullah Gür på nyhetssidorna, och han utlovade efteråt mer av samma slag, att han själv skulle agera reporter. Samtidigt fortsatte han skriva krönikor på ledarsidan varje söndag.

Den något förbryllande blandningen av roller kunde kanske förklaras av samtiden. En tredje viktig sak hände i spåren av finanskrisen, vid sidan av tidningsdöden och bråken om konjunkturpolitiken. Åsiktsjournalistiken fick nytt liv.

Det hängde lika mycket ihop med teknikutveckling som politiskt klimat. Det var inte särskilt svårt att förvandla sig till samhällsdebattör. Och stigande arbetslöshet och sverigedemokratiska framgångar engagerade en ny generation. Det som förr kanske sträckt sig till gnällande över en kaffe nådde snabbt ut till en stor massa människor, så länge budskapet var hyfsat fyndigt formulerat. På twitter och i kommentarstrådar möttes nyliberaler och vänsteraktivister och alla däremellan. Den gamla gratistidningen Nöjesguiden rebrandades som politikorgan under chefredaktören Margret Atladottir. Politik sålde – kvällstidningarna storsatsade – särskilt åsikter om politik sålde. På Aftonbladet blev ledarredaktionen enormt aktiv i sociala medier. LO kastade in pengar till en helt ny opinionssajt, Politism.

Och ville folk inte prata politik ville de prata publicistik. Chefredaktörerna Thomas Mattsson och Jan Helin började blogga, och startade till slut en gemensam podcast. Det hade varit svårt att ens fantisera ihop några år tidigare, men medielandskapet förändrades enormt snabbt. De krisande kvällstidningarna förvandlades till inte längre lika krisande mediehus, med tv-sändningar, poddar, diverse events. Och framför allt: åsikter.

Det fanns på det sättet en rimlighet i att Jonas Bonnier valde en utpräglad politisk och intellektuell person att leda Dagens Nyheter, särskilt som Gunilla Herlitz fanns kvar som ekonomisk överrock och välsignare av hans utnämning. Kraven på chefredaktörer hade gått cirkeln runt, från tidningsmakare till personer som förväntades delta i det offentliga samtalet. Precis som en gång Herbert Tingsten. Vem var mer lämpad än Wolodarski?

Daniel Sandström, som Jonas Bonnier tidigare hade gjort till chefredaktör på Sydsvenskan, hade en liknande profil, om än inriktad på kultur och vetenskap. I dag konstaterar han att rollen som tidningsledare har förändrats totalt:

– Jag tror att både jag och Peter Wolodarski svarade mot nya behov inom dagstidningsbranschen; att kunna tala för varan, för publiceringar och för verksamheten. Vilket är viktigt i en tid när journalistiken är både ekonomiskt utsatt och kritiskt granskad på ett nytt sätt. Under förra decenniet såg behoven annorlunda ut, då handlade det mycket om att göra tidningar, tabloiden ställde nya krav på gamla organisationer och så vidare. Thorbjörn Larsson var the role model. I dag agerar ju inte Helin och Mattsson som tidningsmakare – även om de förstås kan det i sömnen – utan som publicistiska talesmän, och det är den nya normen. Jag tror att det hänger samman med pressen på pressen.

I tyckeriets tid, kan man säga, krävs att du tycker något.

– Det är ju en återgång till tidningens ursprung lite grann. Ett sätt att säga rent ut att man står för någonting mer än bara nyheter, säger PM Nilsson, själv chef över Dagens Industris ledarsida efter en digital utflykt som skapare av ett annat samtidsformande debattforum – Newsmill.

Under Peter Wolodarskis första år som chefredaktör växte insikten på Dagens Nyheter om åsikternas lockelse hos publiken. När tidningens sajt summerade vilka artiklar som blivit flitigast klickade toppade tre politiska debattinlägg på kultursidorna listan. Eller tre öppna brev: författaren Jonas Hassen Khemiris till justitieminister Beatrice Ask, redovisningskonsulten Borzoo Tavakolis till sverigedemokraten Kenth Ekeroth och folkpartisten Jasenko Selimovics svarsbrev till Khemiri.

Det var inte tidningens reportrar med opartiska ambitioner som drog publiken. Niklas Orrenius avslöjade att polisen registrerade romer. Josefin Hökerberg granskade tiggare på Stockholms gator. För att nämna två prisade och citerade satsningar. Men klickfesten uteblev.

Som helt ny på chefredaktörsstolen hade Peter Wolodarski närmat sig problematiken i ett slags programförklaring, vilken tog formen av en hyllning till Herbert Tingsten.

»Han var aldrig nyhetsreporter, men inte minst basen i vetenskapen gör honom till förebild för fler än opinionsbildare«, skrev Wolodarski på ledarsidan.

Polemik har emellertid den nackdelen att det kan sänka förtroende. Som i fallet med Nathan Shachars åsikter om adhd. Och bristande tillit drabbar inte bara en enskild skribent, risken är att en hel publikation följer med ner, även en som är 150 år gammal.

Dagens Nyheters jubileumsår, det som skulle högtidhålla minnet av Rudolf Walls nyhetsledande skapelse, inleddes med att tidningens chefredaktör tappade humöret på twitter.

Den 2 januari publicerades Nathan Shachars ledarkolumn. Kritiken kom direkt. Hur kunde Dagens Nyheter släppa igenom det här? Peter Wolodarski visade liten förståelse för de arga läsarna:

»Tänk om debatten om Thomas Quick på nittiotalet släppt fram mer kritik av dåvarande psykiatriskt konsensus. Det dröjde mer än ett decennium«, var det första han skrev.

Sedan postade han länkar till artiklar i New York Times och The New Yorker.

Vad hjälpte det?

Han hamnade i bråk med tv-kritikern och adhd-debattören Kjell Häglund. Som fick stöd av forskaren Hans Rosling och Dagens Nyheters tidigare vetenskapsredaktör Karin Bojs. När Häglund drog en liknelse mellan Shachars åsikter och förintelseförnekare såg Wolodarski en utväg:

»Du jämför med förintelseförnekare. Då finns det inte så mycket mer att diskutera.«

Det föll platt. Särskilt sedan Wolodarski ilsknat till mot Johan Carlson, generaldirektören på Folkhälsomyndigheten, som också ifrågasatte Shachars påståenden.

»Efter massvaccineringen mot svininfluensa kunde viss ödmjukhet vara klädsam«, skrev chefredaktören.

Det uppmärksammades förstås.

»Medan vi var upptagna av Shachars haveri igår trollkraschade visst DN:s juniorredaktör @pwolodarski ännu hårdare«, twittrade Kjell Häglund.

Så var det i gång igen.

Kanske ska man förstå Peter Wolodarskis hetsiga tvistande i ljuset av den egna upplevelsen när Expressens chefredaktör Staffan Thorsell tog hans ledare om kungahuset i försvar 1999. PM Nilsson, som var den redaktör under Thorsell som läste och släppte igenom Wolodarskis monarkikritik, påpekar att man i Wolodarskis position egentligen inte har något val:

– Shachar är fri krönikör på DN och redaktören på ledarsidan har tagit beslutet att ta in texten. Ansvaret är alltså delegerat, men inom hierarkin har Peter själv godkänt den. Sådan är chefredaktörens roll. Att det framförs ståndpunkter i tidningen som är uppåt väggarna händer hela tiden, särskilt på de platser i tidningen där man får tycka, som på sportsidorna, på kultursidorna och på ledarplats. Där skriver medarbetarna regelbundet saker som är fullständigt orimliga. Det händer och har hänt hela tiden. Men numera kan allmänheten påpeka det och bli hörda.

Det där sista är intressant. På Staffans Thorsells tid upphörde läsarstormarna om en chefredaktör formulerade sig något sånär i ett första försvarstal. Så fungerar det inte längre. Vilket säger något om Dagens Nyheters utmaning.

Publiken kanske gillar åsikter, men mest gillar den att ha en åsikt om åsikten.

Den gamla morgontidningen är inte ensam om att försöka orientera i den nya miljön. Sveriges Radios svårigheter att förklara begreppet opartiskhet och vilka som kan arbeta på företaget under ett valår har vållat högljudd debatt de senaste veckorna. Till exempel.

Peter Wolodarski borde vara ovanligt lämpad att hantera problematiken. Debattklimatet i dag liknar mest av allt käbblet i ett politiskt ungdomsförbund. Och det har ju Dagens Nyheters chefredaktör övat sig i. Han är perfekt i en samtid och på en tidning som söker sig bakåt – mot Tingsten.

Det märkliga är bara att han själv har kritiserat utvecklingen.

I en text i december förra året jämförde Wolodarski situationen med det polariserade USA där konservativa tv-kanalen Fox News och liberala MSNBC blivit dominerande:

»Strävan efter saklighet och opartiskhet, som var den dominerande journalistiska idén under efterkrigstiden, trängs allt mer undan av åsikter och känslor.«

Lite längre fram i artikeln:

»Opinionsjournalistiken är central i varje demokrati, och många av DN:s mest uppskattade och betydelsefulla artiklar på senare år kommer ur denna kategori. Problemet uppstår när åsikterna tar överhanden – särskilt om det är en typ av åsikter – och lägger sig som ett raster över alla publiceringar.«

Det var ju en invändning som han lika gärna kunnat rikta mot sig själv. Han är högsta chef för Dagens Nyheters nyhetsredaktion samtidigt som han driver politisk kampanj mot majoriteten i Riksbanken, för att ta ett exempel. Hur ska läsarna kunna hålla isär rollerna?

Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, tycker inte det där är ett stort problem, snarare att det är på ledarsidan som en skrivande chefredaktör bör skriva.

– För Peter Wolodarski är ju söndagskrönikan en utmärkt plattform som han ska hålla fast vid.

Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, är mer skeptisk:

– Jag har reagerat på är att det inte blivit någon diskussion om trovärdigheten för nyhetsmaterialet, det tycker jag är intressant. Det skulle aldrig ha varit så tyst om det om han varit vänster. Men det finns fort-farande en föreställning i vissa kretsar om att borgerliga åsikter inte är politiska, vilket självfallet är helt fel.

Rakast uttrycker sig gamla bundsförvanten PM Nilsson. Med en stort uppslagen krönika på söndagarna, menar han, framstår fortfarande Wolodarski som ledarredaktionens ansikte, vilket kan vara ett dilemma:

– Om man till exempel är övertygad om att det är bra med frihet i välfärdsindustrin är det svårt att stå för det på samma kompromisslösa sätt om man samtidigt ska förvara en ifrågasatt Carema-journalistik. Det blir möjligen en svår situation för honom. Svagheten ligger i den konstruktionen.

Om man läste Peter Wolodarskis artikel om politiseringen av medierna lite noggrannare förstod man snart varför han inte tog upp sin egen roll. Syftet med texten var inte självkritiskt. Han ville bevisa att hans kritiker – många av dem prenumeranter av tidningen – hade fel om ett beslut han fattat. Att de bara ville få sin egen världsbild bekräftad, inte utmanad.

Texten publicerades en vecka efter annonsen med rubriken »Invandring och mörkläggning«. Den som inlett alla problematiska turer.

Frågan i annonsen var retorisk: »Vad vet DU om invandringen och invandringspolitiken?« Den följdes av diverse siffror som skulle få läsarna att ifrågasätta det riktiga med dagens migrationspolitik. Källorna uppgavs vara SCB och Migrationsverket, men i efterhand skulle kritiker visa på tricksande med siffrorna så att de bättre skulle passa författarnas syften.

Det okända förlagets annons för den invandringskritiska boken fick många DN-läsare att tappa humöret redan vid frukosten och reaktionerna kom snabbt.

Snart riktades uppmaningar om bojkott och att säga upp tidningen.

Att annonsen publicerades i just Dagens Nyheter väckte förvåning och ilska, inte minst eftersom chefredaktören själv, i Herbert Tingstens spår, stått för antirasism. Inget annat material i tidningen berörde uppgifterna. Senare samma dag uttalade sig Peter Wolodarski i en osignerad nyhetsartikel på webben:

»Tonen är försåtlig och det finns ett antal glidningar och tvivelaktigheter, bland annat görs ingen uppdelning mellan uppehållstillstånd och permanent uppehållstillstånd. Men jag bedömde att det rymdes inom ramen för vad en debattör bör kunna framföra.«

På sitt sätt var det en storm i ett vattenglas, eller i alla fall inget nytt under solen. Under tidigt åttiotal hade Dagens Nyheter tagit in annonser från Palme-hatarna i EAP, till exempel. Men det var före digitaliseringen. I en annan tid.

Peter Wolodarski sa en till sak också, en sak som förklarade avståndet mellan chefredaktören och dem som reagerat med att säga upp prenumerationerna:

»Vi har utifrån vår liberala tradition en generös annonspolicy, som även omfattar ståndpunkter som är skilda från DN:s. Jag tycker denna princip är viktig, inte minst med tanke på DN:s dominerande ställning i debatten.«

Resonemanget rymde kanske en berömvärd public service-tanke, men också en överskattning av Dagens Nyheters roll i det moderna medieklimatet. En gång i tiden hade tidningen haft positionen som en lägereld alla samlades kring, nu hade den det möjligen i Stockholm. I vissa kretsar. Men jämför man med Sveriges Radios fyra miljoner lyssnare i hela landet är Dagens Nyheters krympande läsarskara utanför huvudstaden inte mycket att komma med.

Digitaliseringen har slagit sönder 150-åringens monopol på den nationella offentligheten. Annonsmodellen ligger i bitar. Förr tjänade tidningen mer pengar på annonserna än sina prenumeranter, i dag är förhållandet det omvända, en DN-veteran säger att runt 80 procent av intäkterna kommer från prenumeranterna. Det gör dem viktigare. Det blir mer riskabelt att reta upp dem och det blir avgörande att veta vilka de faktiskt är.

I fjol valde Dagens Nyheter tillsammans med Dagens Industri, precis som tidigare Aftonbladet, att lämna Tidningsstatistik som mäter de tryckta upplagorna. 2011 låg upplagan på 292 100 exemplar. Fem år tidigare, 2007, var den 344 200 per utgivningsdag. Överlevnadsstrategin nu är att mjölka ur den krympande prenumerantstocken ännu mer pengar. I slutet av 2013 höjdes prenumerationspriset. Igen. De som bor i exempelvis Södertälje får under 2014 betala tusen kronor mer per år på grund av distributionen. För en stockholmare kostar det i dag 3 647 kronor för ett år. Färre ska betala mer.

Man kan sammanfatta det så här: Det Dagens Nyheter som nu jubilerar kan genom åsiktstexter fortfarande få många läsare och initiera och leda en debatt, men framgången på tyckandets estrader har föga värde när arenan kontinuerligt krymper. Publiken är inte vad den en gång varit. Och därmed inte heller tidningens roll.

Det var det här som visade sig när Peter Wolodarski valde att publicera annonsen. Han utgick från att Dagens Nyheter var Sveriges demokratiska torg. I själva verket var 150-åringen en livstilsprodukt bland andra. Tidningarnas roll i dag är snarare att bekräfta prenumeranten och köparens självbild, säger Daniel Sandström, som nuförtiden är kulturchef på Svenska Dagbladet.

– Den nya medieverkligheten är mer anpassad till läsaren, eftersom monopolen inte finns mer, men denna konsumentmakt gör folk mindre benägna att ta emot sådant de ogillar – vi vill bli bekräftade av våra medier, vilket kan vara problematiskt för det allsidiga meningsutbytet. Då hjälper det sällan för utgivaren att komma med ett logiskt resonemang – folk blir förbannade ändå, säger han.

När Peter Wolodarski till slut satte sig ner och skrev ett ordentligt försvar för annonspubliceringen – det som trycktes söndagen efter – förde han samma -resonemang:

»Gilla-kulturen i sociala medier eldar på utvecklingen: vi söker bekräftelse och vänner som tänker i samma banor.«

Fast hans argumentation var riktad bortåt, mot dem som han ansåg drev förändringen framför sig, alltså vänsterdebattörerna. Han ville inte riktigt se att utmaningen egentligen var hans egen. Förutsättningarna för att vara en stor drake har förändrats. Forskare och analytiker är överens: digitaliseringen leder till en diversifiering, människor söker sig till smalare medier, mer specialiserade, mer bekräftande. Schibstedkoncernen har redan flyttat över allt tänkande till det digitala, Svenska Dagbladet har valt väg utifrån den nya verkligheten och försöker lyckas som en elittidning. Prioriterat bort saker. Som sport.

Dagens Nyheter har ingen dominerande ställning. Peter Wolodarski försöker – mot bättre vetande, att döma av hans eget försvarstal efter annonspubliceringen – upprätthålla bilden av primär nationell nyhetsförmedlare i en opartisk tradition. För tidningen blir det en särskilt svår position att försöka behålla under en debattör som fortfarande vill polemisera -politik. Det blir varken hackat eller malet.

I den nya medievärlden är det som åsiktsskribent kanske rimligare att vilja vara en Ariana Huffington – skaparen av den amerikanska opinionssajten Huffington Post – än en Herbert Tingsten. Traditioner tynger. Bättre att bygga nytt. Det är betydligt enklare i den digitala miljön. Jämfört med att försöka anpassa en 150 år gammal publikation med skev självbild till en ny samtid.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan dagens Peter Wolodarski och det anakronistiska dagisbarn som en gång spelade upp sketchen »Gammal man« för sina oförstående dagiskamrater.

Det är inte så lätt att vara en Herbert Tingsten 2014. Hur funkar en sådan i mobilen?

Artikeln bygger bland annat på ett tjugotal intervjuer med tidigare och nuvarande medarbetare på Bonniers tidningar, vänner och kritiker. Peter Wolodarski har avböjt intervjuförfrågan. 

One thought on “Sankt Peter och draken

  1. Michael skriver:

    Visst stämmer det att chefredaktören (eller typ kulturchefen) ibland måste försvara texter, krönikor och inpass som han/hon inte själv sett före publiceringen, men idag är det mycket mer som slinker igenom utan någon verklig redaktionell kontroll. Ibland kan man misstänka att *ingen* har läst igenom texten, mer än en fem sekunders snabbkoll, innan den skickades in i sättningsprogrammet – särskilt med krönikörer som i stort sett har carte blanche på att skriva om vad de vill en eller två gånger i veckan.

    Att skrika ut en skarp åsikt som hörs och väcker reaktioner (gärna med en underton av att ”alla måste inse det här, tycka så här”), eller att hänga på vad någon annan i gänget har skrivit, har blivit mycket viktigare än att använda sitt omdöme eller att pröva om fakta och slutledningar håller innan texten går i tryck. Mycket tydligt både på DN och Expressen de senaste tio-femton åren.

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera